KROPPSVITTNE, TEMPEL och DANS

Får jag känna?

- Se, men inte röra!
- Aj aj, håll fingrarna borta!

Man går in på en konstutställning och ser spännande saker... som man vill känna på... klämma, pilla, uppleva med alla sinnen.

- Vidrör inte föremålen, tack.

Inte tack. Suck!

Bara lite...

Barndomens förmaningar ljuder än, att hålla distans och nöja sig med att bara titta.
Men räcker det när vi ska erfara livet?

Ögonvittne.

Då är det bättre att gå in i en tygaffär, där får man känna på stoffet! Det sträva ylletyget och de mjuka sammetsvåderna, lika lent som den älskades kind...

Nej, det räcker inte med att bara "se" när det gäller viktiga saker. Hela kroppen vill uppleva och erfara!

Upplev mig.

Och nu vill jag tala om tro och dans och sår och uppståndelse...

Denna andra söndag i påsktiden handlar just om "Påskens vittnen". Det är den besvärlige Tomas tvivlaren som är i fokus.

Dessutom kom han försent till mötet... Jesus hade redan varit där och Tomas hade missat sitt livs väsentligaste erfarenhet - att få möta den uppståndne Herren.

Jag läser ur Johannes evangelium kapitel 20:24-31:

- OM JAG INTE FÅR SE SPIKHÅLEN I HANS HÄNDER OCH STICKA FINGRET I SPIKHÅLEN OCH STICKA HANDEN I HANS SIDA, SÅ TROR JAG DET INTE!

Tomas vill själv känna, själv erfara, använda sina händer rent fysiskt och röra vid Jesu sår.

Sår-fjädrar.

När jag var yngre tyckte jag att hans krav var äckligt kladdiga...
Måste den där Tomas tvivlaren vara så handgriplig..? Hur kan det stärka tron på att Jesus är uppstånden genom att klämma och pilla på honom?

Nu förstår jag honom bättre.

Kroppen måste få vara med i den andliga gemenskapen!
Anden kan inte hänga i luften... inte uppståndelsen heller! Den är fysisk. Kroppslig.

Trosbekännelsen påminner oss om detta varenda söndag i gudstjänsten:

VI TROR OCH PÅ DEN HELIGE ANDE,
EN HELIG ALLMÄNNELIG KYRKA, DE HELIGAS SAMFUND, SYNDERNAS FÖRLÅTELSE, DE DÖDAS UPPSTÅNDELSE OCH ETT EVIGT LIV.

Det är ju det Tomas vill kontrollera.

Är det på riktigt?

Den bibliska uppfattningen om kroppen är att den är ett - tempel!

Tyvärr letade sig det grekiska kroppsföraktet in och tog över i kyrkan, men det lämnar vi därhän just nu.
Jesus själv säger i början av Johannes evangelium:

RIV NED DETTA TEMPEL, SÅ SKALL JAG LÅTA DET UPPSTÅ IGEN PÅ TRE DAGAR!

JUDARNA SADE:
- I FYRTIOSEX ÅR HAR MAN BYGGT PÅ DET HÄR TEMPLET, OCH DU SKALL LÅTA DET UPPSTÅ IGEN PÅ TRE DAGAR!

MEN DET TEMPEL HAN TALADE OM VAR HANS KROPP.

NÄR HAN SEDAN UPPSTOD FRÅN DE DÖDA, KOM HANS LÄRJUNGAR IHÅG ATT HAN HADE SAGT DETTA. Joh 2:21-22.

Jag skall uppstå.

Även Paulus uppmanar den kristna församlingen med att ära Gud med kroppen, eftersom kroppen är ett tempel för den heliga Anden.
Kroppen är inte oviktig så att man kan strunta i den och använda den för "utsvävningar och otukt"...

VET NI INTE ATT ER KROPP ÄR ETT TEMPEL FÖR DEN HELIGA ANDEN, SOM NI HAR INOM ER OCH SOM NI HAR FÅTT FRÅN GUD?

NI TILLHÖR INTE LÄNGRE ER SJÄLVA.
GUD HAR KÖPT ER OCH PRISET ÄR BETALT. ÄRA DÅ GUD MED ER KROPP! 
1 Korintherbrevet kap 6:19-20

Står upp.

Inkarnationen - att Gud blir människa - visar att Gud uppenbaras i mänsklig gestalt.
Men människans kropp är dock ingen gud... men vi ska varken nedvärdera eller glorifiera kroppen.

Nåväl.

Som jag nämnt tidigare i vår håller jag på att utbilda mig till symbolpedagog.
Där får de kroppsliga uttrycken stor plats.

Dansen är en viktig del, särskilt cirkeldansen, både i form av "helig dans" och "rituell dans".

Ett självklart sätt att ära Gud med kroppen är genom att dansa. I den fysiska rörelsen kan känslor och erfarenheter få tydliga uttryck.

Vi känner inte på några sår och vi sticker inte in handen i Jesu sårsida, men våra fötter smeker golvet och våra ben rör sig i samtidigt i rytmen.

Upplevelsen av gemenskap och närvaro i dansen kan i bästa fall bli en kroppslig erfarenhet av att "Gud är här".

Andlig gemenskap.

Hur gick det då för Tomas? Skulle han bli lämnad kvar utanför, i sina tvivel?

EN VECKA SENARE VAR LÄRJUNGARNA SAMLADE IGEN, OCH TOMAS VAR MED.

DÅ KOM JESUS, TROTS ATT DÖRRARNA VAR REGLADE, OCH STOD MITT IBLAND DEM OCH SADE:

- FRID ÅT ER ALLA.

DÄREFTER SADE HAN TILL TOMAS:

- RÄCK HIT DITT FINGER, HÄR ÄR MINA HÄNDER, RÄCK UT DIN HAND OCH STICK DEN I MIN SIDA.

TVIVLA INTE, UTAN TRO!

Låt tron blomstra.

Jesus är uppstånden från de döda, men hans kropp bär ändå spår på vad han varit med om. Det är ingen perfekt och tillrättalagd kropp, nej den är fullt igenkännbar!

Så kommer det bli för oss också en gång...

Jesus vet att Tomas tvivlaren behöver vara fysisk. Jesus vet att vi finns i alla tider...

Tog Tomas Jesus på orden? - - - På kroppen? 

Klämde han? Pillade, kände... fick han blod på sina egna händer...? Nej, hela situationen kom honom alldeles för nära. 

Tomas kraftfulla begäran var sprungen ur frustration över att han inte varit där från början.

Han kände sig säkert utanför, och tar nu i så han nästan spricker...

Jag vet inte om han verkligen sträckte ut sin hand för att röra vid Jesus, det står bara så här:

DÅ SVARADE TOMAS:

- MIN HERRE OCH MIN GUD.

JESUS SADE TILL HONOM:

- DU TROR DÄRFÖR ATT DU HAR SETT MIG. SALIGA DE SOM INTE HAR SETT, MEN ÄNDÅ TROR..

Ser du nu då?!

Hm... Jesus säger inte "du tror därför att du har rört vid mig...". Tydligen räckte det för Tomas att med egna ögon bara se såren. Inte röra vid dem.

Att vara ögonvittne var nog.

Och saliga är alla vi som sekel efter sekel inte har sett Jesus med våra fysiska ögon, men som ändock tror, och lever i gemenskap med honom.

Men det stannar inte vid detta.

Jesus vet att vi är fysiska varelser som behöver Gud rent kroppsligt också.

Därför tog Jesus ett bröd och lät det gestalta hans kropp. Han tog bägaren med vin och lät drycken gestalta hans blod.

- Gör detta till åminnelse av mig.

Ja, gärna!

Min kropp får erfara Jesu kropp. En liten runt oblat, doppad i nattvardskalkens vin, blir den fysiska gemenskapen med Gud där helig Ande fogar samman kropp, själ och ande till en enhet.

Treenig gemenskap.

Inte kan jag sitta still med knäppta händer och tacka Gud för en så stor gåva!

Nej, det är för knäppt för mig... för tillknäppt... Jag måste resa mig upp, stå upp och dansa, sjunga!

Och jag tar fram alla skrammelinstrument jag har - grytlock, marackas, träpinnar och ukulelen...

PRISA HERREN I HANS TEMPEL!

PRISA HONOM FÖR HANS MÄKTIGA GÄRNINGAR!

PRISA GUD MED HARPA OCH LYRA, MED TAMBURIN OCH DANS, STRÄNGASPEL OCH FLÖJT!

PRISA HONOM MED KLINGANDE CYMBALER, trummor, elgitarr och munspel...

Nä, det där sista slank bara ur tangenterna för jag kom så i hänryckning...

Och med nutella-tårta!

Gud är kroppslig. Jesus är kroppslig. Anden tar sig också kroppsliga uttryck.

Och Gud använder den välsignade skapelse han själv har gett oss:

- tyger, bröd, dans - och en mjuk kind att smeka...

Så, låt oss ta våra tvivel på allvar och göra som Tomas; ta dem till Jesus och be att han svarar oss genom de fysiska uttryck som finns nära.

Nu ska jag duscha mitt tempel.. och förbereda mig inför dansen i morgon - till Guds ära!

St Nikolai tempel.

Mycket kroppsliga hälsningar från en kristen människa,

Helene Sture Dansfelt,

-som fotograferade alternativa påskfjädrar på stan - av plast! Se själv. Känn själv, menar jag!