PÅSKAFTON I DIALOG

Kul dialog.

Strålande sol över Blekinge på Långfredagen.
Kallt regn med snö idag, denna påsklördag.

Den kristna kyrkan håller andan och väntar. Ingenting händer. Allt är stängt. Altaret är avklätt och de fem röda rosorna vid krucifixet nickar också med sina huvuden.

Ingen spelar kula i parken.

Men religionsdialogen fortsätter.

Det är påskafton.

Ingen kulpark.

En muslimsk vän förklarade för mig hur de anser att det gick till när Jesus slapp lida på korset. Han berättade så här:

- Enligt den muslimska traditionen gick Jesus ut ur staden när ledarna ville döda honom. Han kom ut på landet bland fåren, och när ingen såg på lyftes Jesus upp till himmelen.
Men en av herdarna gjorde Allah så att han liknade Jesus. När ledarna kom ut ur staden tog de fatt den här herden, som de trodde var Jesus, och korsfäste honom.

Medan Jesus slapp lidandets förnedring.

- Men då kvarstår ju problemet med döden, sa jag. Den har fortfarande sin makt. Döden är inte besegrad.

Det såg ut som om min vän aldrig tänkt den tanken.
Bara att uppståndelsen "finns"... så där utan ett genombrott.

Hur uppstår man?

- Men du måste förstå att Allah älskade profeten Jesus så mycket att han inte ville utsätta honom för all denna våldsamma smärta!

Ja... Det här kan vi verkligen samtala om... Vi kan ana olika modeller i uppfostran också.
"Jag älskar dig så mycket att":

a) - jag skyddar dig från allt lidande.
b) - styrker dig så att du klarar av att ta dig igenom.

Min muslimske vän ger mig känslan av att Allah nästan "gullar" med Jesus.
Men Jesus i den kristna traditionen var så tydlig med att kommunicera varför han var här:

- För att tjäna och ge sitt liv till lösen för oss.

Tjäna.

Lärjungarna förstod inte helt vad det innebar, trots att de mycket väl kände till profeten Jesajas förutsägelse om Herrens lidande tjänare:

VEM TRODDE PÅ DET VI HÖRDE, FÖR VEM VAR HERRENS ARM UPPENBAR?

HAN VAR FÖRAKTAD OCH ÖVERGIVEN AV ALLA, EN PLÅGAD MAN, VAN VID SJUKDOM.

MEN DET VAR VÅRA SJUKDOMAR HAN BAR, VÅRA PLÅGOR HAN LED.

HAN TUKTADES FÖR ATT VI SKULLE HELAS, HANS SÅR GAV OSS BOT.
Jesaja kapitel 53:1-12.

Hans sår ger oss bot.

Min muslimske vän lyfte fram samhörigheten med Abraham:

- Först kom Mose, sedan Jesus och därefter Muhammed. Det är en utveckling, från judendom till kristendom och sedan islam, som är den fullkomliga religionen.

Vi har en mycket god relation, så jag tog mod till mig och sa:

- Vill inte såra dig, men jag upplever att islam är tillbaka förbi gamla testamentet. Dessutom är kapitlen redigerade utan sammanhang. 

Han medgav svårigheterna med att texterna från Mekka och Media är blandade, utan kronologisk ordning.

Vilken ordning?

Kommer du ihåg att Abraham sattes på prov att offra sin son ?(GT: Isak, Koranen: Ismael). Detta offerväsende var genom alla sekler det sätt som Guds folk levde i förbund med Gud. Det var ständiga djuroffer, som tecken på ödmjukhet och bön om förlåtelse för alla överträdelser.

När Jesus gav sitt liv på korset så var han det sista offret, har du tänkt på det?

Det hade han naturligtvis inte, eftersom korsfästelsen inte räknas...
Men det blev också en tankeställare, att Jesus bröt ännu tydligare med hämndens modell "öga för öga".  

Det räcker nu.

Ska jag verkligen offra dig?!

Påskäggen låg gömda i min bokhylla. De var fyllda med puttekulor... som barnbarnet glatt brukar leka med.
Det är bättre än godis! Glaskulorna finns ju alltid kvar.

Jag tog fram min Koran, den stora med alla understrykningar, och den stora familjebibeln från 1894, samt mitt Novum Testamentum på grekiska.

- Se här, sa jag, här har du grundtexten som Bibeln är översatt ifrån (NT). Vilka handskrifter man använt är redovisat i de krypterade noterna längst ned.

- Jo, men de är ju ändrade...

- Nej, detta är det original som varje tid utgår ifrån, i översättningen till sin tids språk.

Han tyckte inte om att höra detta. Det stämde inte med föreställningen muslimen lever med att Bibeln är förvanskad till stora felaktigheter, där sedan Koranen kom ned från himlen som den korrekta heliga Skriften.

Släktbibeln.

- Men Koranen har mycket bra levnadsregler, berättade min vän. Där finns bra fostran med stor styrka.
När Muhammed samlade folket så var de våldsamma och dödade varandra. Därför måste han hota med att Allah skulle straffa dem ännu värre om de inte slutade.

- Jo, jag vet... sa jag. Jag är ledsen att säga det, men hot om straff är det som genomsyrar Koranen.

- Men det måste vara så! sa min vän, människorna måste vara rädda för Gud för att inte göra dåliga saker mot varann... Det arabiska folket på den tiden behövde det! En del verser är skrivna bara för den tiden, andra är skrivna för alla tider.

Det där vill jag samtala mer om, en annan gång.

                           Kärleken driver ut rädslan för straff.

Jag tog fram ett krucifix.

- Kristendomen berättar hur Jesus fullkomnade allt detta våld då han sa: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör". Han visade en oerhörd kärlek då han tog på sig våra synder och dog i vårt ställe...

Det var tyst.

- När en människa blir kristen, kapitulerar hon inför Gud och får förlåtelsen genom Jesu kärlek. Det förändrar hjärtat. Sinnet blir annorlunda. Det är inte så att vi ska skärpa oss i rädsla för att Gud inte ska vara nöjd...

Det var fortfarande tyst.

- När Jesus sedan uppstod och visade sig för många - - -
- Ja, jag vet att Jesus är levande, de tror alla muslimer! av bröt han mig.
- Jo, men det speciella är ju att han gick via dödsriket...

Ifrån köket hördes bubbel från spisen där äggen kokades, invirade i rödlöksskal för att bli marmorerade. Invirade i dödssvepningen inför gravläggningen...

- I denna frälsning får vi en relation med Gud, fortsatte jag.
- Som i en dröm?
- Nej, en riktig relation i hjärtat, genom Jesus.

Levande relation.

- Maten är klar! hördes från köket.
Skönt. Vi behövde verkligen en paus!

Vilket fint samtal! Öppet, sökande, lyssnande, berättande.
Likheterna fanns där, men också skillnaderna. Men det är bara i vänskap och kärlek som religionsdialogen fungerar!

- Men har ni rätt och alla andra fel?

- Nej, det handlar inte om "att ha rätt", svarade jag, på väg ut i köket. Det är ingen tävling vem som vinner...
Det handlar om hur Gud visar mig vägen genom sjukdom, synd, död och livet efter detta.

Och det har jag funnit hos honom, som ikväll är i dödsriket... och utför sin mission.

- - - 

Jesu fötter vandrade på vägarnas damm, villiga att nå ut till människorna.
På korset är dessa tjänande fötter söndertrasade av grova spikar.
I graven ligger de, sargade.

Jesu händer räcktes fram till dem som bad om hans hjälp.
Nu är de blodiga på korset, med nerverna djävulskt genomborrade.
I klippgraven vilar händerna livlösa.

Jesu hjärta slog av livskraft från Gud, med oändlig kärlek till dem han mötte och med skarp sanning till dem som ansatte honom.
Nu är detta hjärta uppstucket och har slutat slå.
I graven torkar blodet inne i svepningen.

Jesu ögon, som genomskådade varje människas längtan eller svekfulla motiv, är nu slutna, med brusten blick.
Runt hans huvud syns ännu spåren av törnetaggarna, i klippgraven.

Ögon. Törnetagg.

Herre, 
i påskaftonens mörka övergivenhet svävar vi i det svarta hål som vill implodera allt liv.

I Gudsövergivenheten bärs Du ändå igenom dödens fasa, tillsammans med alla i dödsriket.

Inte ens i döden slutar Du arbeta, Jesus...


JESUS, DU MITT LIV, MIN HÄLSA
  DU FÖR MIG ÄR DÖD.
    FÖR ATT MIG FRÅN MÖRKRET FRÄLSA
      GICK DU UT I NATT OCH NÖD.

INTET KAN MIG NU FÖRDÄRVA
   LIV OCH GLÄDJE FÅR JAG ÄRVA! Sv Ps 138.

Nu vilar vi.
Stillsamma hälsningar från kulspelaren i aprilsnön,

Helene F Sturefelt, påskfirare i dialog.

Jag kommer!