"TRO" - på SÖDRA HOKA

Södra Hoka, herrgården.

TRO, JAG VILL KÄNNA TRO
JAG VILL KÄNNA MORGONDAGEN NALKAS HÄR
I LUGN OCH RO

I EN VINTERVÄRLD
FINNS DET NÅGON TRO?

JAG VILL KÄNNA ÖNSKAN OM EN TID SÅ LJUS
SOM FRIHETEN
KÄNNA TRO IGEN.

Marie Fredrikssons sång "Tro" är mycket älskad. Nu fick den sjungas igen, i kapellet på Södra Hoka.

Följ med du också!
Och dela mina tankar och känslor denna dag, 16-12-16.

Stall-längorna, lägergård.

Gruset knastrade under vinterdäcken när vi svängde upp på uppfarten.
Äntligen här igen!

Detta är verkligen Trons plats. Så många konfirmandläger vi haft här, där ungdomarna upptäckt att tron bor i deras hjärtan.
Och att det är tillåtet att erkänna det.

Men nu var jag där i ett annat sammanhang, och såg hur lägergården anpassats till konferenslokal... och flyktingboende.

Kapellet har fått nytt upphöjt golv och bänkarna är borta. Lösa stolar ersätter, på gott och ont.

För första gången på flera år börjar jag på allvar känna att morgondagen nalkas, i lugn och ro.
Jag tror att jag vågar tro... på en framtid igen, på ett gott liv - idag.

Med vad är "tro"?

Tro? I en vintervärld.

Blicken vilade i det vackra kapellet.
Spotlightsen (vad heter det på svenska?!) kastade skuggor på väggen och lockade fram fantasin.

Tro, hopp och kärlek.

Vad är motsatsen?

- Svek, missmod och hat?
- Tvivel, håglöshet och känslokyla?
- Otro, förtvivlan och likgiltighet?


DRÖMMARNA VI HAR KÄNNS SOM BLEKA HÖSTAR.
DÄR HAR SOMMAREN REDAN REGNA BORT.

DET SPELAR INGEN ROLL HUR VI GRÅTER VÅRA TÅRAR.
SVAREN ÄR EN VISKNING I EN VÄRLD - LÅNGT BORT.

TRO, JAG VILL KÄNNA TRO...

Kapellet.

Ett annat ord för tro - vad kan det vara?

- Trygghet. Att vara i Guds närhet.

- Att det finns Någon som styr och tar hand om det hela.

- Omtanke.

Jag tittade på kättingen som höll uppe korset. Så stark!

Gruppen är inte starkare än sin svagaste länk. Då hjälper det inte att ledaren är aldrig så bra.
Därför är fokus på att var och en i gruppen mår bra.

Detta är helt nytt för mig.

I arbetslivet har jag bara mött hårda krav.
- Jobba! Arbeta kväll, arbeta helger. Ledig måndag...
- Jag orkar inte mer... sa jag efter 25 år och rasade ihop. Varför respekteras inte ett Nej?

Brinna utan att bli bränd.

Nu är jag plötsligt i ett sammanhang där ledarskapet är omvänt.

- När DU mår bra mår gruppen bra. Då samverkar gruppen och ledaren.

- När DU kan uttrycka dina behov så kan gruppen respektera det, och ledaren kan fördela resurserna.

- När JAG vågar vara tydlig med min styrka och mina svagheter, då kan jag ta Min plats, inte någon annans, och ge vad jag har, till gruppens glädje.
Ledaren skapar möjligheter till detta.

Drömmer jag? Är detta på riktigt?
Tar man människor på allvar här?!

Jag gråter den stukades glädjetårar och reser mig sakta upp ur askan, på den plats där jag sett så många andra få en inre styrka.


TRO, JAG VILL KÄNNA TRO
JAG VILL KÄNNA MORGONDAGEN NALKAS HÄR
I LUGN OCH RO...

Vägglamporna kastade en mäktig skugga bakom korset.

Jag tänkte:

- Om inte ljuset träffar något föremål, då "syns inte" ljuset. Och om det inte finns ett riktigt föremål, då kan det inte bli någon skugga...

Kedja, kors, skugga.

I EN VINTERVÄRLD - FINNS DET NÅGON TRO?

Är denna värld den riktiga? Eller är den bara en skuggbild av något annat som kommer?

I bibelstudiet läste vi i förra veckan om skuggbilden:

I det gamla förbundet... HAR DE TJÄNAT EN SKUGGBILD AV DE HIMMELSKA TINGEN... Hebreerbrevet kap 8:5

JESUS ÄR DEN OSYNLIGE GUDENS AVBILD,
DEN FÖRSTFÖDDE I HELA SKAPELSEN...

HAN FANNS FÖRE ALLTING
OCH ALLTING HÅLLS SAMMAN I HONOM. 
Kolosserbrevet kap 1:15,17

Där rosor aldrig dör...

Det blev så tydligt när jag satt där i kapellet på Södra Hoka.

Jesus på korset är först, precis som Han är först i hela skapelsen, pre-existent, före allting annat.

Gud ville komma oss nära, han ville bli såsom en av oss, på våra villkor.
Gud blir synlig genom Jesus.

I julkrubban blir Jesusbarnet den osynlige gudens avbild. En utstrålning av Guds väsen.
Inte två. Fortfarande En.


Marie Fredriksson sjunger vidare i sin sång:

ATT VILJA MEN INTE KÄNNA ÄR NOG SÅ SVÅRT.
ATT SE MEN INTE HÖRA - DU VÄNDER DIG BORT.

DU SA: INGET HÄR ÄR GIVET, FÖR SÅDANT ÄR LIVET
I DINA ORD FINNS INGEN ÖNSKAN ELLER NÅGON LUST OCH LÄNGTAN.

TRO...

Frusen tro.

Jag tvivlar. Jag tror.

Jag tror på mina tvivel... Jag tvivlar på min tro... Hur är det egentligen?
Vad tänker du? Vad känner du?

Ingenting...

Alla andra tror säkert, men inte jag. Jag vill, men känner inget.
Jag leker med Marie Fredrikssons ord för att fånga upp det allvar många känner, just när det gäller detta med TRO.

Jag vill veta, annars kan jag inte tro. Jag vill se med mina egna ögon, annars får det vara.

Det är rimligt. Det är rent av nödvändigt.

Salongen.

Mina tankar gick ett varv till.

Nu ska jag erkänna en sak:
- Jag tycker faktiskt inte om detta ord... Jag gillar inte ordet "tro"! Det leder fel.

Hör här:

- Jag tror det blir snö imorgon.
Vad är det för en slags "tro"? Jo, det är en gissning.

Jag tror på Gud. Men inte som denna gissning!

- Jag tror på dig.
Vad är det för en slags "tro"? Jo, det är en uppmuntran, en tillit.

Jag tror på Gud. Som en uppmuntran? Nja... Hellre som en tillit!

Jag byter ut detta ord till RELATION istället.
- Jag har en relation med Gud... Nu börjar det likna nåt!

Och en relation finns i en helt annan del i kroppen än i huvudet, eller hur!

Tron sitter i hjärtat.

Jag har en mail-kontakt i USA. Jag har aldrig träffat henne, inte heller sett henne, men jag vet att hon finns, för vi chattar ibland...

Det hon skriver berör mig. Hennes ord ger min känslor och insikter.

Det är samma sak när jag läser Bibeln.
Jag har inte "sett" Jesus - och behöver inte det heller - men när jag läser hans ord i Bibeln blir jag berörd, ja så pass att det har förändrat mitt liv!

Det är tro!

Det är tillit! Trygghet. Det är att med hjärtat veta att det finns Någon som håller uppe hela världen, innan den ens var skapad.

Ett annat ord för Tro är för mig det gammelsvenska ordet en "förtröstan".

Gud tröstar mig. Gud tröstar mig före det har hänt.
Gud är redan där. I framtiden. Och i dåtiden. I dötiden....


Men tvivlaren suckar och har gett upp hoppet.
I dina ord finns i alla fall ingen önskan.. och ingen lust eller längtan...

SVAREN ÄR EN VISKNING I EN VÄRLD, LÅNGT BORT.

Men tänk om denna långt-bort-värld har kommit hit till oss?
Tänk om svaren är oss närmare än vi tror?

Utan en verklig kropp, ingen skugga.

Åh! Utan mat ingen doft.

För mig är det också viktigt åt vilket håll denna Tro riktar sig.
Den går åt tre håll:

- Till Gud, till mig själv och till medmänniskan.

Alltså det dubbla kärleksbudet:

DU SKALL ÄLSKA HERREN DIN GUD OCH DIN NÄSTA SÅSOM DIG SJÄLV.

Fastnade i det tredje ledet.
Jag bara gav och gav och gav... till medmänniskan, utan att lyssna till min egen ork och energi.
Man kan inte ge något man inte har.

- Nu jobbar vi!
- Jag orkar inte... Okej då... jag biter väl ihop... lite till.

När en enda länk brister, går hela kedjan av.
Det är inget gott ledarskap att driva gruppen/ arbetslaget/ familjen till en sådan bristningsgräns.

Du finns. Jag anar din skugga...

Men nu vänder det.
Jag känner att jag har en pelare inuti min kropp, som fyller på Mina Behov, av tro, hopp och kärlek.
Jag får näring igen, på nytt.

Viskningen från den andra världen har landat här.

Ett kors, ett ankare och ett hjärta - det är den klassiska bilden av Tro, Hopp och Kärlek.

Men för mig är det på ett annat sätt.

* Eftersom Tro är Relation - så blir det en cirkel, inte ett hjärta.

* Hoppet är fortfarande ett Ankare - det stannar farten och hindrar skeppet att slås sönder mot arbetslivets hårda klippor.

* Och Kärleken är - Korset!

Att ge sitt liv på korset som Jesus gjorde för oss, är den största kärlek jag någonsin hört talas om!
Han tog offrets plats, för att vi skulle gå fria och kunna leva livet rakryggade, upprättade.

Och blicken landade på processionskorset i kapellet:

Cirkeln! Armarna. Glorian. Ja!

Där är ju cirkeln! Relations-rondellen. Tro som ett sammanhang där vi alla hör ihop.

Där är korset, som två utsträckta armar, i kärlek. Så fint, så vackert, så ont...

Och allt är förankrat i ett stativ, på golvet. Stadigt.

FINNS DET NÅGON TRO?
JA!!
JAG VILL KÄNNA ÖNSKAN OM EN TID SÅ LJUS SOM FRIHETEN,
KÄNNA TRO IGEN.

Åh... det doftar gott från köket på Södra Hoka. Framför oss stod ett dignade julbord...

Tack Karlshamns pastorat! Och tack Marie Fredriksson för din sångtext.

Jag känner en önskan om en tid så ljus att friheten får mig att andas igen. Här finns både lust och längtan!
Mätta hälsningar från morgonrodnadens land i Blekinge,

Helene Sture Trofelt,

- som var bort-tappad men nu är upp-funnen... igen, och:
- som låter Gud välsigna både framtiden, dåtiden, dötiden och dagen som inne är!

Julbordet. Tack!