INTE LÄNGRE STATUS QUO

Status Quo. Richard Parfitt.

Livet håller inte jämn nivå. Det är inte status quo, inte ens för de engelska boogie-rockarna i bandet STATUS QUO.

På julaftonen dog deras gitarrist Richard Parfitt.
Han hade en axelskada med en infektion som utvecklade sig så illa att han inte överlevde.
Ett sjukhus i Marbella, Spanien, blev hans sista visterlseort.

2016 är ett år då många stora artister mötte döden.
Så mycket fin musik det finns i himlen nu!

Undrar hur det låter när David Bowie, Prince, Leonard Cohen, George Micheal och nu Richard Parfitt jammar tillsammans?!
Hoppas Sankte Per dansar på molnen.

Här nere är det tomt.

Rich Parfitt 1974.

Igår var jag på dåligt humör.
Det blir jag alltid när jag är hungrig, både kroppsligt och andligt.

Idag mättar jag själen istället - med rockmusik.

Status Quo var mina tonårsidoler. Jag har nästan varenda LP. De lotsade mig igenom den finniga hormontiden.
När jag kom hem från Kullaskolan skruvade jag upp stereon på högsta volym. Det gällde att skynda sig innan småsyskonen kom hem.

Högstadieångesten måste ut. Den ständigt olyckliga kärleken måste få ett utlopp.

Och det fick den, med rockens alla sexuella undertoner och häftiga riff...

Sexuell (an-)spelning.

Jag har tagit fram alla mina gamla LP-skivor från 1970-talet och de nyare CD-skivorna från 00-talet.
Läser låttitlar och tidningsnotiser om vartannat.

Don't waste your time ifall du inte har något viktigt att säga. Ta inte min tid. Batterierna laddar ur ganska fort och min hårddisk föredrar hellre Unspoken words.

Tidsepokerna blandar ihop sig i en egendomlig anakronism.

Här om kvällen såg jag första avsnittet av Fröken Frimans krig, säsong 3 mot prostitutionen.
Det är svenskt 1910-tal.

Männen, herrarna och gubbarna hade utvecklat sitt grymma system att tvinga dessa utnyttjade och lurade kvinnor att anmäla sig på "byrån"... och bli undersökta i gynstolen likt boskap, för att de skulle kunna fortsätta våldföra sig på dem, utan risk för könssjukdomar.

Jag vet inte hur många groupies Richard Parfitt utnyttjat under alla turnéer, men det är ett par stycken...

Värst är de gubbsjuka texterna från Heavy Traffic från 2002.
Jag älskar deras riff och puls, men orden får jag inte över mina läppar - The oriental... I like them suchi... I like them spicy... Creepin' up on you... Do it again.

Piledriver, 1972.

Att vara kvinna och gilla rock går inte ihop. Den maskulina kvinnobilden är mycket simpel och hårdför. Man dras ned, alltid bara ett objekt, sällan subjekt. Tröttsamt.

Men tonåringen visste inget om feminism. Hon drömde romantiska drömmar om Caroline, Roll over lay down och Softer ride med den lilla blåögda Blue Eyed Lady.

Det låter spännande. Hon undrade...

Omslagen på LP-skivorna var lika viktiga som musiken.
På Quo från 1974 har de en surrealistisk bild som påminner om de fyra största amerikanska presidenterna, tecknad i Salvador Dali's anda.

Den nyvalde Donald Trump vill tillbaka till den gamla storhetstiden. Back to Status Quo.

- Vi ska rusta upp USA igen! Det spelar ingen roll hur mycket andra försöker rusta ikapp, vi kommer att vinna hela tiden!

Han är inte klok. Drifting away. Break the Rules.

Men jag hoppas att hans övermod kommer att göra honom till en Lonely man.

En ledare blir ingen ledare om inte andra följer.
Hur många följare har du?
Följ inte honom!

- FÖLJ MIG, sa Jesus.

- Quo vadis? Vart går du, Herre?
- Följ med och se.

Quo. Vart?

Albumet Your in the Army Now kom ut 1986.

Förr var det en stolthet att ligga vid försvaret och kämpa för sitt land. Där blev pojkar män.
Idag blir pojkar datanördar, utan kunskap om överlevnad eller fysisk kamp.

Men det finns bättre sätt att bli man på. Save me. Att komma i kontakt med sina känslor. Att se sig själv i ögonen och reflektera över det egna livet. In your eyes.

Drömma om en bättre framtid där den egna auktoriteten är grundad på eget ansvar. Nej, inte Dreamin'.
Snarare Rolling home.
Eller göra som de afghanska flyktingkillarna - hoppa av kriget och ta sig därifrån. De har sett The End of Line. De har sett The Red Sky.

Krigsflyktingar kan förlamas av sina traumatiska minnen, Speachless. Tragedierna kan bli alldeles för många. Overdose. Men inte i G-dur!

Hur ska vi kunna ta hand om så svåra mänskoöden? Utan kunskap och utbildning blir det dubbelt farligt. Vår snälla vänlighet är snart bortom vår kontroll.

I'm in the army now.

I vår långa tid av neutralitet tycks vi ha förlorat förmåga att ta ställning och sätta gränser.
Mina vänner i Danmark och Norge undrar vad vi håller på med.

- Ser ni inte?!

Och på ett asylboende i Småland är hälften sympatisörer med IS.

You are not in the army anymore. Det är bra. Men lämna då grupperingarna och ta ditt nya hemland till dig.

What ever you want, säger politikerna, ska vi ge dig. Här i Sverige har vi isolerat oss i vår godhet Living on An Island.
Men vi behöver Your Smiling Face  och vi kan lära oss mycket av varandra.

Det gjorde medlemmarna i Status Quo.
Vid en spelning i Kalmar för några år sedan gick Francis Rossi fram till mikrofonen och sa:

- Hej. Pytt i panna.

Det var vad han hade lärt sig av svenska under alla sina år på turné.

What ever You Want.

Boogierocken flödar i vardagsrummet, och julgranskulorna i granen tappar lite av sin glans.
Glittret passar inte ihop med distade gitarrer.

Blue for you har lite större vemod över sig. De hade jobbat lite mer med sina texter, vilket var välbehövligt.

Is There A Better Way frågar de. Och vem vågar skriva en sång om regn? Världens bästa regn-rock är utan tvekan Rain!


Status Quo har en skön självdistans till sin musik.
2009 gav de ut albumet The Fourth Chord, jakten på det fjärde ackordet...

Alla som spelar rock vet att det räcker med tre ackord... Men att sitta själv med sin gitarr i knät och försöka hänga med dem, är inte lätt.
Det är mer än fyra ackord... och keltiska melodislingor gömmer sig i handen på dessa engelsmän.

Och volymen måste fortsatt vara hög för man lyssnar inte med öronen, utan med hela kroppen.

Beginning of The End, eller är det slutet av början? 
Electric Arena och Hold Me är helt underbara stycken som får rockhjärtat att smälta - och mina grannar att klaga om jag inte genast...

I'm blue for you...

Detta är min hyllning till det band som inte på något sätt stått stand by på status quo!

Ni har ständigt hittat nya kombinationer. Musiken har flödat.
Med undantag för 80-talet då någon lurade er att bli tillmötesgående pudelrockare... Hu.

Ni har följt mig ända upp i medelåldern, och jag tänker ta med min plattor när jag en dag sitter på hemmet!

Det var ni i STATUS QUO som gav mig min tinnitus i Malmö på min allra första rockkonsert.
Jag har vårdat den väl.

Jag har dansat och hoppat till er rock på Hasslöfestivalen och Sweden Rock förståsss!

Och ni har tröstat mig när tillvaron rasat ihop.
- When the world come tumbeling down, let the devil do his work, but don't give any debts...
Låt djävulen göra sitt jobb men stå inte i skuld till honom... därför att livet fortsätter!

Och innan du Rick lämnade jordelivet i lördags har jag redan listat ut att den dagen då jag går hädan, ja då måste familjen på minnesstunden spela The Party Ain't Over Yet!

För det är min tro och övertygelse.

I himmelen fortsätter det.

The Party Ain't Over Yet.

Eller? Spelar de nåt på det andra stället? Är det tyst där? Eller ett helvetes oväsen?
Jag vet inte.
If You Can Stand The Heat... Let me Fly. I'm giving up my worryin'.

Min bön är att Gud skall hålla oss alla i sin hand. Hold me. 

Och när Jesus kommer tillbaka då skall jag Gotta Get Up And Go. 

Rotten To The Bone är inga problem. Vi ska ner och vända i mullen innan det vänder tillbaka.
Och då blir det en fantastisk Familar Blues!

Men nu säger jag Down Down, Vi ses igen.
You gave me Reason For Living. Tonårskärleken kan ingen ta ifrån en.

R.I.P.

Snygg, snyggare, snyggast!

Best wishes från Big Fat Mama. Nåja. Medeltjock. Värre är det inte.
Livet är inte längre Status Quo.

Det går vidare.

Helene StureQuo Statusfelt,

- kompromisslös julrockare i mellandagarna.