Ömkörning på E22:an.
Först körde vi om Musse Piggs husvagn.
Sedan över en lång bro.
Med näsan nere i diket lät vi bilen stå, medan vi luktade på gullvivor och studerade Sankte Pers nycklar.
Det var inte mycket folk på Öland idag.
Men himlen var öppen.
Ingen Highway precis..
Vi lät den berömda näsa styra kosan.
Hungriga... Här svänger vi in!
Glömminge...
Och här är minneslunden... i Glömminge... vad minns man där?
Skrattet började bubbla och ordvitsarna hagla.
Två systrar, svedda i kanten av stress och samhällets för höga hastighet, slog sina kloka huvuden ihop..
- Minns du nåt?
- Nä, mitt närminne försvann 2012. Vet du var vi är?
- Har glömt...
Noll Koll.
Allvarligt talat, för att stå ut med den hjärnskada som stressen orsakat oss, måste vi skämta, annars blir vi galna.
Det läker säkert bättre då.
Och med händerna knäppta, ställde vi oss vid den fina minneslunden och tackade Gud för de kvinnor som gått före oss i tiden, våra svärmödrar...
- Hjälp också oss att få lämna goda spår efter oss, att även vi får betyda något för generationen efter oss...
- Och att inte glömma...
Glömske-lunden.
Kyrkan var låst.
Men trädholken var öppen!
- Flax flax!
- Hjälp!
En duva tog sig ut och skrämde slag på mig. Det var säkert en fredsduva.
Vilket fantastiskt predikoträd... inte guldpyntat som inne i kyrkan, utan kvar här ute i naturen.
Men det är inget "antingen eller".
Det är Både kyrkan Och naturen. I samhörighet.
Vad säger du?
Lite lunch i lä av kyrkogården livade upp...
Nu ville vi gärna röra lite på oss. Men vår längtan efter att få vandra tog tvärstopp.
Hästarnas elstaket hindrade all rörelse.
Jaha, då får vi väl åka vidare då. Kan man få lite uppmuntran?
Min oslagbara automobil-teologi ledde oss helt rätt:
- Vi läser den psalm som bilens registreringsnummer visar!
Bilgrimer läser Psalm 522.
ORDLÖS, STILLA UTAN KRAV.... Sv Ps 522
Mitt i prick! Nu vilar vi i tystnaden.
Diskrensning. Defragmentering. Tömning av mappen borttaget.
- Ska det tas bort permanent?
Suck! Jag tänker inte rota i papperskorgen. Inte Gud heller.
Hittade en nyckel. St Per.
Är det farligt att inte minnas?
Håller vi på att bli dementa?
Nej, säger läkaren, med vila så läker denna skada ut. Men om du inte vilar.... då...
Det som gör mig ännu mer ledsen är att detta är ett folkhälsoproblem.
Det är "normalt" att ha gått in i väggen...
Dåliga arbetsgivare offrar den ena efter den andra. Jag har haft tur som kom ur ekorrhjulet innan depressionen tog mig.
Gullvivor. Lycka.
När jag försöker komma ihåg vad jag gjorde igår, då undrar jag vilken muskel jag ska använda att tänka ut det med.
Jag har ingen!
Hur jag än anstränger mig, så går det inte.
Var så god, säger vår Herre, här är det välsignade nuet. Lev i det! Jag ska restaurera dig när du vilar.
- Men, men...
Vi behöver inte ha koll på Kollen.... säger Systern.
I GUDS KÄRLEK VILL JAG VILA
VET MIG ÄLSKAD, ÖNSKAD SEDD...
Stora Rör. Den lille?
Tur att man hann lära sig köra bil innan minnet försvann...
- Stora Rör. Här svänger vi ned!
- Hamncafé och bageri!
Men de hade glömt ta ned skylten. Det var stängt.
- Tillfällig minneslucka?
Och hela hamnområdet höll på att rasa ned i havet.
Pilgrimen lär sig se det inre landskapet i det yttre. Så uppmuntrande...
Jag fattar; vi är utanför säsongen, bokstavligt talat! Vi ser oss själva, överallt...
Och inte hittade vi något rör heller... Noll koll. Vilken seg dag!
Man blir däckad.
Däckad snäcka.
Jag har bestämt mig för att det får vara välsignat att ha dåligt närminne.
Det finns väldigt mycket som man inte behöver komma ihåg... alla misstag, dumma ord, förflugna tankar. Fast det där lyckas ta sig in i alla fall...
Det blåste friska vindar på Öland idag, men solen värmde.
Fötterna var varma.
Av med skorna...
Glittrande, kittlande roligt och iskallt!
Spiror på båtarna, och spiror i vattnet!
Åtta plusgrader... i vattnet.
Walking on sunshine!!
- Jag fångade den! Ögonblicket. Solen. Stunden.
Med magmusklerna.
Jag tar emot det Gud ger. Det går ju ändå inte att roffa det åt sig.
KLARA RYMDER, ÖPPNA DAGAR
HÄR EN STRAND VID NÅDENS HAV.
Walking on sunshine!
Det är bara "utanför säsongen", utan förväntan, som man finner guldkornen!
Ögonblicket kom till oss.
Varma fotsulor...
Försökte hitta "Konsthantverk" som utlovades vid vägkanten.
Ingenting...
Bara en Allmän väg som liksom bara slutande.. på en gård. Så pinsamt. En häst gnäggade. En flaggstångslina slog.
- Vänd!
- Vänta, här är några lustiga tulpaner...
Vildtulpan?
Kaffe och kamremmar... alltså wienerbröd och medtagna solstolar.
Fina samtal.
- Där är ju Musse Piggs husvagn igen!
- Körde inte vi om den?
Bortglömd. Som allt annat här.
Nu då.
Åh, att få gå i Guds tystnad! Mätta och glada gav vi oss försiktigt in i hasselbokskogen.
Men stigen försvann redan efter 20 meter... Ingenting fungerar ju idag!
Det var bara snår och sippor och konstiga holkar överallt... Just det.
Idag är det liksom det som är poängen. Stängt. På grund av - vila.
Gökholk?
Anar ugglor i moss.. nej i trädet där borta.
Men vad i allsindär är det som står där borta? Det räcker med konstiga upplevelser idag.
En rökmaskin? Ett utedass i plåt?
Eller en tidsmaskin?
ÖGONBLICKETS NÄRHET RYMMER
ALLT SOM BLIR OCH ÄR OCH VAR....
- Ho ho?
Öland är kärvt. Inte medhårs. Ned på knä om du vill se nåt.
Inget fjäsk.
Minimalistiskt.
Pilgrimsenkelt och asketiskt.
Ingenting man "bestiger".
MEDAN HEMLIGHETEN DJUPNAR
VISKAR FADERN (MODERN) ÖMT MITT NAMN.
Ödmjuk.
Hur ska jag avsluta det här?
Minns inte hur jag brukar skriva...
Må Gud bevara oss alla!
Helene Sture Glömskefelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar