KRAMPLÖSANDE KÄRLEK

Kjell Hobjergs tavla.

- Ni är mina tjänare om ni gör vad jag befaller er... Jag kallar er inte längre vänner, utan tjänare...

Läs noga. Tjänare? Vem sa detta?
Inte Jesus.

Men jag har upplevt alldeles för många "Herrens tjänare" i kyrkan som vänt på begreppen.
Maktfullkomliga i sin prästkrage har de hållit nere sina anställda och äntligen fått "bestämma lite"...

Jodå, en och annan förtroendevald har läst texten lika fel.

Jag erkänner: jag är skadad av detta förhållningssätt i kyrkan.

Under många år har jag känt mig som ett sargat träd med avhuggna grenar, kapade så där fel du vet, när en stump sticker ut, omöjlig för trädet att läka.

Svårläkt.

Envist har jag borrat mina rötter djupare ned i den bibliska myllan, i bön och i lovsång, snurrandes på CD-skivor från Taizé... för att inte bli galen eller dränerad på kraft.

Nej, så här sa Jesus:

- Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er.

Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör.
Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min Fader.
                              Johannes evangelium kap 15:14-15.

Nu har jag hamnat i ett sammanhang där detta bibelord sakta börjar gå i funktion.

Cencuren är borta.
Hemlighetsmakeriet likaså - det planeras inte bakom ryggen, utan ansikte mot ansikte.
Det är radikal skillnad!

Och när jag rörde till det på det dumma bokningssystemet Innofactor möttes jag av ett - leende!
- Det var inte så svårt att rätta till, Helene.

Kramplösande kärlek.

Sjukhuskyrkans symbol.

Många gånger har jag tänkt att antingen slutar jag läsa Bibeln för att orka arbeta kvar i kyrkan, eller så slutar jag i kyrkan... för Bibelordet är det dyrbaraste jag har!

Det ger mig liv, gång på gång.

Just därför är det så nödvändigt att jag är kvar, jag vet det. Vi är några stycken som tänker mota bort den tilltagande sekulariseringen inuti kyrkan.

Om kyrkan blir lika grund och okunnig som under Andra världskriget, då är risken stor att vi säljer ut nåden billigt, som Bonhoeffer skulle sagt.

Dan Nielsen Damsgaard.

I söndags satt jag i kyrkan tillsammans med ett sorgehus. Efteråt skulle vi tillsammans gå igenom en kommande begravning.

De hade just städat ut sin anhörigas lägenhet och satt i enkla vardagskläder.
En stilla och fin samhörighet skapades mellan oss i bänken.
Spända axlar sjönk ned.

Redan första psalmen fick oss alla att bli träffade av Guds närvaro:

O HÄRLIGA LOTT, ATT LEVA DÄR DÖDEN SIN ÖVERMAN FÅTT,
DÄR LIVET, SOM BLEKNAT SEN HJÄRTVÄRMEN FLYTT
OCH VINGKRAFTEN VEKNAT,

SKALL BLOMSTRA PÅ NYTT!
DÄR KÄRLEKEN VÄXER SOM SOLVÄRMEN BLID
I VÅRFRUDAGSTID.
                                             Sv Ps 258:2

Kramplösande kärlek.

Jag återkommer ofta till hur fantastisk Guds kärlek är.
Att vara kristen är att vara räddad ur det mänskliga konsekvenstänkandet:
- Skyll dig själv. Sona dina egna brott.

Alla förflugna ord, alla misstag, dumheter och elakheter som sätter sig som en klump i bröstet... till slut omöjliga att lösa...

Tavla på lasarettet, Karlskrona.

... tills jag kommer på orden igen:

TY SÅ ÄLSKADE GUD HELA VÄRLDEN...

Inte halva. Inte bara ett enda folk. Inte bara de snälla...
Nej, alla! Verkligen Hela världen!
Det är så stort.

Kramplösande kärlek.

Den gudomliga konsekvensen är att Gud griper in och tar alltihop på sig.
Gud står inte ut att se vårt misslyckande, som leder käpprätt åt...

Inte nog med att vi skövlade och ännu skövlar Livets Träd överallt, vi korsfäste Gud själv på de döda träpålarna...
Blodsdropparna gav korsträdet liv igen...

Och på begravningen en tid senare lästes ur den dödes konfirmationspsalmbok, de välkända orden som de flesta har inskrivet på pärmens insida:

SOM DEN UNGA BJÖRK I SKOGEN
VÄXER FRISK I SOMMARREGN
LÅT MIG VÄXA STARK OCH TROGEN
I DITT MILDA FADERSHÄGN.

OCH NÄR STORMAR SKAKA MIG
LÅT MIG FÄSTE HA I DIG

OCH MIG HÅLLA VID DET ENA
ATT DIG ÄLSKA, FRUKTA, TJÄNA.
                                                            Sv Ps 582:4

Så har det varit för mig.
Livets stormar har knäckt mina grenar en efter en, så att jag till slut vant mig vid att livet ska väl vara svårt...
- Tjänare kallar jag er, ty ni får inte alls veta vad jag har bestämt...

Kramp.

Hobjers tavla på Adlerstens sjukhem.

Men det är slut med det nu.
Detta blev ett personligt inlägg. Jag vill visa hur all bibelläsning går rakt igenom hjärta och hjärna, kropp och själ, och ger nycklar till förståelse av denna svårlevda tillvaro.

Jesus får sista ordet, förstås:

MITT BUD ÄR DETTA:
- ATT NI SKALL ÄLSKA VARANDRA!

Ty det löser all kramp! I familjen, i äktenskapet, på jobbet, i kommunen, i landet, mellan nationer...

Jag går in!

Eller är det Jesus som gått ur?

Befriade hälsningar, Helene F Sturefelt
- som fotograferat offentliga tavlor.