CORPUS CHRISTI - EN KYRKA

Klostret i Oliwá, Gdansk.

Syster Karin, Helene, katolske prästen, Danuta.

Jag är så glad för de vänner jag fått bland de polska guiderna.
Varje vecka kommer ett skepp lastat till Karlskrona med turister från grannlandet över havet.

Maciej berättade om just denna dagen - torsdagen efter Heliga Trefaldighets Dag.
Den kallas Corpus Christi = Kristi Kropp.

Eller i sin latinska helhet:
Sollemnitas Sanctissimi Corporis et Sanguinis Christi, = ”Kristi kropps och blods högtid”.
Eller på äldre svenska:  ”Kristi lekamens högtid” eller "Helga lekamens högtid".

I katolska kyrkans lära är Kristus verkligen närvarande i den heliga eukaristin (nattvarden).
Det är detta som firas idag.

Bärnstens-monstrans (?)

Heliga Birgittas kyrka, Gdansk.

En gång i tiden stred de lärda teologerna om Kristus verkligen var närvarande i brödet och vinet, eller bara symboliskt.

Det kan vara väldigt viktigt. Så viktigt att man måste splittra sig och bli olika kyrkosamfund.
Men det kan också vara väldigt oviktigt.

Det beror på om verkligheten kommer före teorin.

Biktbås, Mariakyrkan, Gdansk.

Min älskade Farmor kunde sällan komma till kyrkan. Men hon lyssnade alltid på radiogudstjänsten.
När prästen läste nattvardens instiftelseord ville Farmor så innerligt gärna vara med.
Men hur skulle hon göra?

Hon tog vad hon hade - en pepparkaka och lite saft...

"Den natt då Jesus blev förråd, tog han ett bröd, eller en pepparkaka... "

Nej, jag hädar inte.
Med allra största allvar firade min Farmor den heliga nattvarden, vid den stora Kristustavlan i salen.

... "till syndernas förlåtelse".

Vad är "på riktigt"?

Gud är inte beroende av degar eller alkoholhalter. Jag vägrar hemfalla åt detaljernas teologi, för det frälser ingen!

Likaså var det med dopet på 1800-talet.
Kan små barn verkligen ta emot dopet, måste man inte vara vuxen och själv säga "ja"?

Det kan vara viktigt. Så viktigt att man måste splittra sig och bilda ännu ett kyrkosamfund.
Eller också väldigt oviktigt.

Ty det handlar inte om magi utan om Guds handlande, som vi hela livet får säga vårt "ja" till.

Jag vet att jag förenklar, men jag måste göra det just nu för att komma åt det jag vill säga.

Dopfunt i glas och metall, i Kalmar.

Är det "på riktigt"?

En kvinna i Indien lämnade hinduismen och ville så innerligt gärna bli döpt.
Men det fanns inget vatten där hon bodde. Bara sand...
Och ingen präst...

Det var bråttom, hon hotades med fängelse och då ville hon vara döpt. Så, vad göra?

Jo, hon tog tre nävar sand, och döpte sig själv i Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn - överlycklig att äntligen få tillhöra Kristus!!

Var sitter "tron"?

Ska vi rynka på näsan åt fromma pepparkakor och hängiven överlåtelse i sand?

Nej! Naturligtvis inte.
Gud ser till hjärtat. Hela tiden! Och gråter när vi splittrar upp oss.

Det är inte de yttre medlen som frälser oss. Det är hjärtats överlåtelse.
Att sätta tro till att det yttre är bärare av det Gud utlovar:
- syndernas förlåtelse,
- barnaskap hos Gud.

Guds löften är underbara! Våra mänskliga tillkortakommanden hindrar inte Guds nåd.
Skulle det göra det, är det inte bibelns Gud vi talar om...

Ta bort det som inte fungerar.

Vadstena Klosterkyrka.

Det fina är att flera "frikyrkor" nu i Sverige går ihop under det nya namnet EQUMENIA-kyrkan.
Det är en sammanslagning av Svenska Missionskyrkan, Metodistkyrkan och Svenska Baptistförbundet.

Hurra! En läkning i den kristna familjen!

Samtidigt bråkar kvinnoprästmotståndarna i den s k "Missionsprovinsen" och vill nu ta steget fullt ut och bilda ett eget samfund...
Nej!
Tillbaka till noll.

Vad är centrum?

Inte heller här fungerar teorin efter som vi predikar med hjärtat, och inte med könet.

Verktyget förkunnar inte sig själv utan Gud, som håller i verktyget.
Fast männen kanske vill ha lite extra uppmärksamhet, i alla fall...

Överallt läser jag i min Bibel hur Gud ser till hjärtat.

Jag har umgåtts för mycket med människor i samhällets utkant för att kunna hävda dessa stora kyrkosplittrande teorier.

Jag har för många vänner som varit på missionsfälten och berättat hisnande historier hur Gud verkar - bortom vad vi kan tycka vara passande!

Opassande?

Visst, det finns poänger att hämta i detaljerna, men det är fortfarande Guds och människans kärleksrelation det handlar om.

Inte rädslan i att göra fel med Nattvarden.
Inte rädsla att döpa fel.
Eller vara fel över  huvuvdtaget!

RÄDSLA FINNS INTE I KÄRLEKEN
UTAN DEN FULLKOMLIGA KÄRLEKEN FÖRDRIVER RÄDSLAN.

TY RÄDSLA HÖR SAMMAN MED STRAFF
OCH DEN SOM ÄR RÄDD, HAR INTE NÅTT KÄRLEKENS FULLHET.
Johannes första brev, kap 4:18

Kalmar Domkyrka.

När vi är fast förankrade i vad Jesus har gjort för oss, då är centrum klart.
Utifrån detta kan detaljerna skifta.

Men börjar vi med detaljerna, då är det inte säkert att vi hittar centrum.

Har vi inte vårt hjärta hos Kristus, spelar det ingen roll hur "perfekt" gudstjänsten är till det yttre.

Jag har tyvärr mött en del manliga präster som firat nattvard "rätt", med oblat och alkoholhaltigt vin men varit utan tro och tvivelaktiga i sitt leverne... Skulle Gud inte se det??

Att vara man är ingen garanti.

Så jag kan med glädje sitta längst ned i katolska kyrkan och vara med i tillbedjan på Corpus Christi högtid.
Jag är lika lycklig då jag får fira mässa ute bakom en hölada, i vila på pilgrimsvandring.

Jag gläder mig åt både barndop och vuxendop, så länge det är ärligt.

Och jag läser med förvåning och glädje över hur Svenska kyrkan i Vadstena uppfattar sig själv. Det är bättre än jag trodde!
Suddigt, men läs!

Brokyrka!

Kyrkosplittringen börjar läka ihop av sig själv, tack vare ömsesidig reformation.

Dags för ny självbild - åt både norr och söder, öster och väster!

Jesu sanna vänner har inte behov av att samfundsbestämma sig.
Det är gammaldags gränssättning som har spelat ut sin roll.

På väg mot försoning.

Även inom katolska kyrkan finns rörelser som vill öppna upp. Det är människor som lever Kristuscentrerat och som inte orkar sortera folk...

Återstår att bedja för de strama katoliker som underkänner oss som kristna.

Förvånad, och ledsen blev jag när jag läste denna broschyr på rummet hos Birgittasystrarna i Vadstena.
Måste jag erkänna påven för att få fira nattvard??

Här har en maktdominerad kontrollteologi tagit över vad Bibeln säger och Jesu varma hjärta:

Är sig själva nog?

Idag, på bussen hem från staun, hade jag sällskap med Zacharia, en grekisk-ortodox man, som gärna kommer till våra högmässor... och bär ikonen i processionen!

HÄR ÄR ICKE JUDE ELLER GREK, MAN ELLER KVINNA, SLAV ELLER FRI - ALLA ÄR VI ETT I KRISTUS.
Galaterbrevet 3:28.

Helene Kristen Sturefelt,
- som längtar efter att få pröva "Birgitta-leden" över havet, till Gdansk. I försoningens anda!

När ses vi igen?! Längtar.