KIRKEGAARDS SPRÅNG

Våga språnget.

- Jag har gått mig till mina bästa tankar, sa Sören Kirkegaard och slet ut många par skor, och jag tror inte att det finns någon tanke som är så tung att man inte kan gå ifrån den.

Jag saxar ur tidningen DAGEN, en artikel skriven av Håkan Arenius, och skriver mina egna kommentarer.

Bildsättingen är som vanligt också min egen, med näsan krypande i myllan...
Jag ramlade nästan ned i den märkliga militärtunneln som går genom Trossö, här i Karlskrona.
Nej, det var en överdrift.

Räcket räddade mig. Och scillan.

Den 5 maj skulle Danmarks store tänkare ha fyllt 200 år.
Nordens främste filosof blev bara 42 år gammal.

Denne föregångsman till Existentialismen är fortfarande mycket aktuell och hans böcker läses ännu på prästutbildningen.

Jag minns hur jag i Lund kämpade med "Anten - Eller". Filosofi på danska är inte det lättaste...
Han började läsa till präst som 17-åring, men det tog tio år att bli klar.
Det var omvälvande år som svängde mellan ytterligheter.

Först levde han flott och ägnade sig åt lättsinningt studentliv. För detta drabbades han senare av stor ånger.
Flera syskon samt moder dog också under denna tiden, och det tog hårt på den varmt troende Sören.

Brännnässslorna prövar osss..

Søren Kierkegaard blev såsmåningom prästutbildad men kom i djup konflikt med kyrka och prästerskap.

Hans filosofi har en del av sina rötter i samma pietistiska mylla som de svenska väckelserörelserna; den personliga tron.

Vad sa då Søren Kierkegaard som var så viktigt?

Hans tes om att individen skapar sin egen mening och att därmed ”subjektiviteten är sanning”.
Detta känns igen i vår tid.

Kanske har han också något särskilt att säga väckelsens barn, de som till dels delar hans rotsystem?

Rotad vid Amiralitetsparkens klockstapel.

Sören Kierkegaard talar från början om tre olika livsfaser.
Den första och vanligaste är den ”estetiska”:

1. Den är sorglös, oreflekterad och osjälvständig, inriktad på njutningar och sensationer och utan etiska förpliktelser.

Men den som inte själv tar ställning blir i stället styrd, menar Kierkegaard, och med tiden uppstår en sorts baksmälla med ångest och förtvivlan.

2. Detta kan leda till den ”etiska” livsfasen när man gör sin plikt och hoppas på Gud.
Men också i detta kan en känsla av meningslöshet komma ifatt en, ty människans existentiella behov kan bara tillfredsställas i den tredje fasen:

3. Den ”religiösa” fasen, när man gör sitt bästa för att lyda Gud.

Här uppstår en ofta ångestfylld konflikt mellan Guds bud och mänsklig moral. Sann kristendom handlar därför om ett enda långt lidande.
För denna tolkning kom han på kant med kyrkan, som han lämnade 1854.
Han angrep sedan kyrkans präster och propagerade för ett ”återinförande av kristendomen i kristenheten”.

Präst- och diakonkonvent i tisdags.

Kristendomen tydligt närvarande.

Här vill jag stanna upp lite.

Det är precis detta som också är mitt problem.
Jag plågas av den relativt låga Bibelkunskapen hos yngre präster, vilket urholkar hela kyrkans själ.
Likaså nattvardens hanterande.

En del kommer till pastoralinstitutet utan någon längre erfarenhet av egen tro eller kyrkogång. Det blir naturligtvis en enorm uppförsbacke att svara an på en prästkallelse med sådana förutsättningar.

.. eller nedförsbacke i Trons Flöde!

Håkan Arenius fortsätter:

Problemet för Kierkegaard var inte att prästerna inte uppfyllde kristendomens stränga krav, för det klarar ju ingen människa.

Problemet var att de inte ville erkänna sin oförmåga att leva efter kraven.
När vi förnekar vår osäkerhet sviker vi vår innersta kallelse, menade han.

Han intresserade sig mycket för övergångarna mellan de olika faserna, och om vikten av att ha ett grundläggande beslut att falla tillbaka på för alla de mindre beslut som måste fattas efter vägen.

Det är genom sina val som människan formas, och hon måste välja utifrån sin innersta övertygelse.

Vad ska jag välja? Etiskt dilemma...

Han talar om ”språnget”, det där ögonblicket när vi beslutar oss för uppbrott från det välkända för att möta det okända. Det kan gälla arbete, livspartner eller trosövertygelse.
Eftersom Gud aldrig kommer att kunna bevisas måste vi ta det där språnget om vi vill närma oss honom.


Och lika lite som vi behöver veta hur matsmältningen går till för att kunna äta, lika lite behöver vi veta hur en Gudsupplevelse går till.
Det är inte svårt att relatera pietismens förståelse av omvändelsen till detta resonemang.
Själv sa han sig tro mot allt förnuft: ”att tro mot förnuftet, denna livsfara existerar ju: att befinna sig på de 70 000 famnarnas djup och först där finna Gud”.

Håkan Arenius
Ledarskribent
Publicerad: 2013-05-08 och alltså saxat av mig, Helene F Sturefelt.

Svalörten vänd mot himlen.

Imorgon är det Kristi Himmelsfärds Dag.

Jag skall göra som Sören och slita lite skor och tänka stora tankar. De riktigt tunga tänker jag slänga i sjön.
Ser fram emot en enkel pilgrimsvandring i det stilla vårregnet, med mål att komma någorlunda torrskodd fram till friluftsgudstjänsten.

Vi får väl se hur det går.

Om Jesus kunde gå i Galiléen med sina lärjungar, kan väl jag gå här i Gulliléen med mina vänner!

Vi vågar språget.

Mitt Gulliléen.