TRO BLIR TILL LIV!

Närvarande frånvaro? Eller frånvarande Närvaro?

Heliga Hjärtats kloster.

Jag har sett det gång på gång, upplevt det om och om igen.
Varje gång en människa - inklusive mig själv - sätter tro till orden, då händer det!

Vi tillhör en generation som har uppfostrats av skolan att ifrågasätta allt och vara kritiska.
Jag möter ofta unga människor som inte har någonting alls att hålla sig till, eftersom de bara känner till just den livshållningen;
- att ifrågasätta.
Det gör det oerhört svårt att bygga relationer, både vad gäller den mänskliga kärleken och till Gud.

Mariadöttrarnas kloster på Omberg.

Alla är närvarande!

En gammal kvinna som var mycket ledsen. Hon grät små tårar över sin älskade make, som hade dött. De hade levt ett helt liv tillsammans och nu var han borta.
Hur skulle hon stå ut med sorgen och ensamheten?

Vi drack kaffe och åt bullar. Samtalet böljade fram och tillbaka och deras livshistoria tecknades med enkla ord.
Plötligt tog hon fram något ur byrålådan.
- Jag vill att du skall ha det här...

För många år sedan hade de semestrat i Vadstena (!). Hos Birgittasystrarna hade hon köpt ett konstigt halsband... som kanske passade mig bättre?
- Jag kan inte ha Jesus på korset dinglande runt halsen! sa hon indignerat.

Jag lade pärlbandet på bordet och tittade - det var ett mycket fint radband!
- Kära du, det här är inget halsband, sa jag, det är en Rosenkrans.
- ?
- Det är bönepärlor som man använder i katolska kyrkan!
- Ungefär som Martin Lönnebos pärlor?
Javisst. Den gamla kvinnan kunde sin kyrkohistoria. Många gånger hade maken och hon sett honom på TV´s helgsmålsböner.

Frälsarkransens pärlor - ett svenskt "radband".

Jag berättade hur Jesus på korset är början in i bönen. Sedan ber man Trosbekännelsen. De tio pärlorna blir en "dekad" där man ber "Var hälsad Maria". Den ensamma kulan därefter är "Ära vare Fadern"...

När jag hade förklarat innebörden, sa hon:
- Jag vill ha det här själv! Du får det inte.
Jag skrattade och tog hennes hand.
- Nu lägger vi Rosenkransen här och så ber jag Gud välsigna detta... och sorgen efter din man...

En Rosenkrans ring!

Kristus öppnar dörren till det liv som aldrig dör.

Det var tyst en stund. Kvinnan tittade upp.
- Vad har hänt? Tårarna är borta. Jag är inte ledsen längre!
- Du har nu fått en nyckel till det eviga livet. Dessa bönepärlor är en länk till himlen. Din man har inte "gått bort", han har "kommit hem".
- Men varför tog jag fram det just nu?

Det undrade jag också. Rosenkransen har jag inte känt till så länge.
Jag bad på detta sätt för första gången förra veckan.... Hade hon tagit fram det tidigare, hade jag inte kunnat ge tolkningen.

Gud är en mästare på Tajming. Det är själva kännetecknet på Gud, för mig.
Alla dessa "tillfälligheter" som Gud väver samman tills det är dags att uppenbara en insikt, är ingen slump.
Det är Guds sätt att vara anonym för att inte skrämma oss...
Men sen gäller det att öppna ögonen!

- Det är ett under som har skett! sa hon, och det lyste av hopp och tro i ögonen.

Tron blev till liv. Hon fick nytt liv, mitt i saknaden.
Tilliten öppnade upp, så livet strömmade tillbaka.
Vi ömsom skrattade och grät tillsammans. Och Gud med oss!
Guds Närvaro var där, och vi förundrades, fyllda av den största glädje.

Han har öppnat pärleporten...

Tänk om hon hade rynkat på näsan och ifrågasatt det jag berättade.
Tänk om hon hade kritiserat sönder och samman - i rädsla att ta något på allvar... som den unga generationen lider av - då hade Gud inte kunnat nå henne...

Vägen till tro börjar med Tillit.
Fortsättningen heter Tacksamhet.
Ifrågasätt inte Gud. Gud ifrågasätter inte dig.

De varmaste hälsningar,
Helene Sturefelt