Barbie - den rosa filmen.
Naturligtvis har vi sett filmen BARBIE!
Allt går i rosa och kvinnan är stark. Hon är så självklar för sig själv, i sin värld, att hon kallar sig för den "stereotypa Barbie", utan medvetande att det kan finnas en annan värld.
Och utan medvetande om sig själv, utifrån.
Tills något händer...
Hon skapades av Ruth Handler, som fick idén då hennes dotter hellre lekte med "klippdockor" i papper än med traditionella dockor.
Dottern hette Barbara och därför fick dockan heta Barbie.
Barbie. Men vem är han?
Detta är min berättelse om Barbie-dockan, som föddes 1959.
Jag bildsätter med foton från lekskåpet, affischer och bilder från det digitala flödet.
Filmen börjar med att visa hur flickor i alla tider har lekt med bebisdockor och på så vis tränat sig i sin mammaroll. Den ömsinta och vårdande talangen har flickan gett till små trädockor, matat dem och skött om dem.
Men en vacker dag kom en annan typ av docka in i filmen - det var den vuxna kvinnan, i dockform!
Nu blev det en helt annan typ av lekar för flickan. Den långa, smala vuxen-Barbie med bröst hjälpte flickorna att hitta sin kvinnoroll, utan barn...
Här kan man göra politik och lägga på genusperspektiv och feminism, om man vill.
Men jag väntar lite med det.
Bebisskor.
Jag vill först återvända till 60-talet då jag själv lekte med Barbie.
Min docka hade brunt hår, precis som jag själv. Hon hade långa smala ben, precis som jag, och under tröjan stoppade jag små garnnystan för att få bröst, precis som hon.
Det var spännande och jag och min bästis anade hemliga krafter i kroppen tack vare Barbie.
Men jag gillade inte att hon var så stel. Jag kämpade med att få de där högklackade skorna att sitta fast, en del hade en plastpigg in i hälen...
Det plastiga håret trasslade sig, och trots att tant Maj - min bästis mamma - sydde de finaste klänningarna, ja till och med en brudklänning, var hon inte så rolig att leka med i längden.
Hon fick inte plats i dockhuset som pappa byggt.
Stelbent.
Därför var det en underbar känsla att få sitta där på biografen och förflyttas till den riktiga Barbievärlden!
Inga trappor behövdes, hon bara hoppade ned i sin bil och körde, utan motor och körkort...
I sagodrömmens värld fungerar allt så lekande lätt.
Hopp ned i bilen.
Ken är en manlig skuggfigur som finns på stranden och är snygg. Han säger:
- I am beach = alltså "jag är stranden"... men på engelska blir det en dubbelbottnad ordlek:
- I am bitch = alltså männens skällsord på den starka kvinnan... "häxa".
De olika Ken-dockorna har inget självmedvetande alls, och ingen egen vilja.
De finns bara där, för Barbie.
Den blonde Ken är förälskad i Barbie och vill ge henne en kyss, men det är hon inte alls intresserad av.
Att bli involverad i Ken är fullständigt ointressant och skulle bara dra ned hennes energi...
Ken, håll dig i skuggan!
Här börjar det lukta nutidsdebatt. Många kvinnor idag är mycket trötta på att spela med männen på deras villkor, och tvingas sänka sig till deras låga energinivå, utan frihet.
Jag återkommer till detta.
Där kunde filmen varit slut, men det är nu den börjar.
Och jag blev som barn väldigt störd av att det kom in en manlig docka på arenan. Han hörde inte hemma där! Det var vår värld!
Flickornas värld.
Ken, vi behöver inte dig.
Barbie börjar tänka mörka tankar på döden. Det har hon aldrig gjort förut.
Något börjar rubbas i deras glittriga rosa värld, där allt är dans och party.
- It is always girls night!
Alltid flickornas afton.
Varifrån kommer de mörka känslorna?
Barbie blir rädd och går mycket motvilligt till den farligaste dockan av alla - hon som är förstörd med avklippt hår och benen i spagat - The Destroyd Barbie.
Den förstörda dockan vet att det handlar om den andra världen, människornas värld, där någon leker mycket destruktivt med sin Barbie-docka, och det påverkar dem var och en i Barbie-land.
Konstiga, förstörda Barbie.
- Du måste ta dig dit genom rumstiden och få tag i din "ägare". Det är hon som tänker på döden, och det är det du känner.
Och så håller hon fram två par helt olika skor:
- Du måste välja; högklackat eller platta sandaler...
Jag har aldrig tyckt om högklackat. Det gör ont och förstör fötter och vader.
En gång ville jag ha ett par glittriga sandaler, men fick bara ett par fula, rejäla och gröna. Då gick jag hellre barfota.
Välj skor. Välj liv.
Det som nu händer i filmen är att Barbie färdas genom dimensionerna, ensam tror hon, men Ken har hoppat med i bilen och vill följa med. Suck... nej... okej då.
I filmens och drömmarnas värld rör man sig så lätt. Det finns inga fysiska begränsningar.
Så är det även med våra tankar. De kan gå hur långt som helst...
Alltså är det viktigt att vi vårdar den här dimensionen, bitvis verkligare än verkligheten.
Rör sig mellan dimensionerna.
De landar i människornas värld och tar på sig sina rullskridskor och glassar i väg bland alla playboys på stranden. Barbie känner sig inte väl till mods, men Ken blir allt gladare.
Plötsligt får hon en klapp i baken av några "snygga killar"... Direkt ger hon honom en örfil för så gör inte Ken i Barbie-land.
Men de bara skrattar och hon känner sig förminskad.
Det är precis det kvinnan är i den "riktiga världen". Förminskad.
Men Barbie skulle ju hjälpa flickorna att bli starka och kraftfulla, med bra yrken och fullt självförtroende!?
Vad har hänt?
En riktig mänsko-Barbie!
Ken går runt och ser att alla "riktiga män" är de som bestämmer här. Det är ju så det skall vara!
Och de har hästar! Vilken underbar värld människorna lever i! Här vill han stanna.
Det var till och med en mänskokvinna som tog honom på så stort allvar att hon frågade honom om han visste hur mycket klockan var...!?!
I jakten på sin människa hamnar Barbie på det stora Barbie-kontoret där kontorsmännen nu fått veta att en riktig Barbie går lös i den riktiga världen. Det måste stoppas! Jakten börjar.
Hon hittar några buttra tonårstjejer som hon glatt pratar med, men de visar henne bara förakt.
Tjejens mamma däremot inser att nu möter hon sin docka på riktigt...
Riktigt möte.
Barbie och Ken flyr tillbaka genom dimensionerna till Barbie-land, och där börjar Ken förändra allt. Nu är det pojkdockorna som skall bestämma...
Ken har fått nys om Patriarkatet och det skall ta över nu.
Trots att "det bara var en film" är det ju på riktigt. Alla goda berättelser skildrar verkligheten, men omgjord och mer tillgänglig.
Nu började kvinnoförtrycket smyga sig på. Alla Barbie-dockorna blev dumma i huvudet.
Deras enda uppgift var att serva Ken-männen.
De hade glömt att de var författare, nobelpristagare och president...
Har du glömt vem du är?
Nu har även Barbies ägare tagit sig in i Barbieland genom rums- och tidsdimensionerna.
Hon håller ett brinnande brandtal som för mig är filmens huvudpunkt.
- Jag är så trött på att vi kvinnor hela tiden skall förminska oss för er män, för att ni inte skall bli generade!
Vi skall be om ursäkt för vår kunskap, våra insikter och vår organisationsförmåga.
Vi skall lägga alla våra goda idéer i er mun för att ni skall känna er duktiga.
Vi skall hela tiden stå bakom er, utan att själva få den uppmärksamhet som är vår...!!
Hon argumenterade och agiterade i det Rosa Landet, så att att mina tårar kom där jag satt i biofåtöljen.
Det var ord och inga visor. Det var sanningar bortom all politik, som trots goda feministiska föresatser likväl kan bli förminskande.
Gå och se filmen!
Invänta detta ögonblick av klarspråk och sanning.
Killar, män och pojkar - gå och se filmen!
Och i vår brutala verklighet är det kvinnliga så hotfullt att det måste föraktas och spottas på.
Manliga kvinnor och manhaftiga fruntimmer går bra - mannen är ju norm - men feminina kvinnor med mjuka sidor är livsfarliga och hotar den grova machokulturen.
Obalansen är total och vi betalar alla ett för högt pris.
Kan genuskriget sluta någon gång??
Därför var jag mycket glad över att se att det var flera män i biopubliken som förstod att Barbie-filmen har något viktigt att säga även dem.
Ken, patriarkatet förstör för oss alla!
I filmen får Barbie även möta sin Skapare... Den gamla damen Ruth, som en gång skapade henne för sextiofyra år sedan, berättade om sina goda intentioner att ge flickorna en bra förebild.
Ja, så var det för mig. Jag fick leka vuxna kvinnolekar med min långbenta Barbie.
Tiderna har förändrat Barbie, föraktat henne, förminskat henne och gjort henne löjlig.
Men nu plötsligt, med rätt attityd, har det blivit en "Barbie-feber" runt om i världen! Jag har till och med sett DuTub-klipp på arabiska...
Och även klädmodet får sig en skjuts.
Barbie-feber.
Barbie säger till Ruth:
- Jag vill inte vara själva "idén", jag vill själv vara den som skapar idéerna.
Där växer hennes dock-medvetande, från den "stereotypa Barbie" till den levande personen Barbie.
Det var en glädjescen på filmduken.
Men också en framtidsknäpp på näsan:
- Alla våra skapade varelser som vi ger konstgjord intelligens till, kommer att "vakna"... och ta över.
Varför?
Därför att vi skapar dem så...
Popcornen var slut och filmen likaså, men Barbie består... Hon får gärna ta över världen med sin kvinnliga energi och lära männen vad riktig balans mellan könen innebär.
Nämligen.
Att man har väldigt lååånga ben... ha ha!
(OBS, detta var en kvinnlig förminskning där jag inte skriver några allvarsord).
Vem älskar inte rosa!
Käre Gud i himmelen, Du som är vår Skapare på riktigt,
- hjälp oss när vi skapar saker i den fysiska världen,
att vi inte tappar ansvar och vishet.
Förlåt oss vår girighet och förlåt oss detta krig mellan män och kvinnor!
Hjälp oss att få leva i fred.
Och ge alla barn, både pojkar och flickor, goda dockor att leka med,
som rustar dem för livet tillsammans.
Amen.
Djuprosa hälsningar,
Helene Sture Barbiefelt, född 1959 förstås.
Min rosa tunika. Alltid redo!
Och på Kens tröja stod det:
- Kenough...
Nu räcker det.
