I UTMATTNINGENS SKUGGA

I skuggan av mig själv.

Jag är ännu i skuggan av mig själv.

Andras spotlight - och mitt eget ljus - blev för starkt.

Min skuggbild är lång, alltför lång, men jag tar skydd här inne dit ljuset inte kan nå mig.

När tiden är mogen kommer jag att krypa ut ur min skugga - men inte för att gå tillbaka till synligheten i rampljuset.
Utan till en annan arena.

Herre, visa mig din väg, och gör den till min.

Jag är ännu i Din vila.

Återhämtning, själv.

För en tid sedan fick jag en bok i min hand:

"VÄGGEN - en utbränd psykiaters noteringar" av Pia Dellson, utgiven på Natur & Kulturs förlag.

Jag orkade absolut inte läsa den då, men nu bläddrar jag försiktigt i den och finner en kvinna som beskriver samma situation som min.

En själavårdare och en psykiater har liknande erfarenheter då det gäller att lyssna, utan att missa något och ge fel bemötande.
Tänk om det händer...

Jag citerar några rader:

"Jag säckar ihop mellan varje patient.
En sjunkande ballong som desperat tar sig över det ena berget efter det andra, med allt mindre marginal, tills kraschen tycks allt mer oundviklig.

Julledigheten hägrar som ett lufthål för en drunknande under isen".

Under isen.

"Fast jag har redan varit över gränsen ett halvår innan, blev jag liggande i ett dygn efter en redovisning.

Ett varningstecken för döva öron.

Man ska lyssna på sin kropp... men jag har inte låtit den hindra mig. Nu kör vi!
Farten är så hög att det tog två månader att bromsa in."

         Pia Dellson fortsätter:

"Fångad i en dålig kropp. Jag vill ha paus, vila i min egen tills jag har kraft att läka den här skadade.

Jag orkar inte vara så här sjuk.
Jag är så ensam. Jag har ju inte mig själv längre...

Stackars mina patienter, är det så här de har det?
Stackars mig också, faktiskt".

Allt upp och ned.

Här om dagen mötte jag en ny läkare.
Han hade läst mina journaler, men ville ändå lyssna till min berättelse.
Bra.

Men hur sammanfattar man tre års utmattning, i skuggan av sig själv?

Hur är det möjligt att finna ord för något så svårt?


Pia Dellson skriver:

"Jag är på drift utan styrfart, med roder som inte tar.
Manöveroduglig.

Mitt i en historia tappar jag först ett nyckelord jag använt i meningen innan, och sedan hela poängen.
Allt rinner ut i sanden.

Vännerna ler och låtsas som ingenting.
Det gör mig ännu mera övergiven."

Hur ska det gå för vindsurfaren?

Jag försökte beskriva för min nya läkare vilka situationer jag som präst har "bränt mig" på.
Han bad mig förklara känslan.

- Hur känner du dig då när du inte klarar av det? Vad är det som händer inom dig?
- - - Jag är så trött... min hjärna fungerar inte som förr, på grund av stressen...
- Jo, men hur känner du dig?

Han pressade och var så pass gå-påig att jag tystnade.

Orden gled undan och känslorna gömde sig.
Hela mitt inre skrek.

- Jag vill gärna förstå för att kunna hjälpa dig. Jag har mött många utbrända patienter förut.

Men du slirar i sanden!

Gode Gud, där gick min mentala brandvarnare igång!

Det fanns ingen kontakt, ingen relation, ingen kommunikation och ingen förståelse.
Bara dimma, rök och ett tomt hål.

Jag måste samarbeta med min bödel.
Säg nåt Helene!

Det kom inget. Bara tårar.
Och en stor förtvivlan

Jag, en tångruska.

Jag måste fokusera om.
Sjöng en liten barnvisa:

SÄG MIG DU LILLA FÅGEL DÄR MELLAN ALMENS BLAD.

HUR KAN DU STÄNDIGT SJUNGA OCH STÄNDIGT VARA GLAD.

JAG HÖR DIN RÖST VAR MORGON,
JAG HÖR DEN VARJE KVÄLL.

OCH LIKA REN ÄR STÄMMAN OCH TONEN LIKA SÄLL.

Säg mig du lilla båt...

Vi blir inte sjuka ute i naturen.
Bara inne i samhället.

Människan bygger inte lika bra som den lilla fågeln mellan almens blad.

Allt vi gör är överdrivet för mycket, med för mycket ljud, ljus, krav och effektivitetshets.

Stämman är inte alls ren, rösterna skriker och tonerna inne i stadens puls får hjärtat att skena.


FÖRRÅDET ÄR SÅ RINGA, DIN BONING ÄR SÅ TRÅNG.

DOCK SER DU MOT DIN HYDDA OCH SJUNGER DAGEN LÅNG.

DU SAMLAR INGA SKÖRDAR
OCH INGA KAN DU SÅ.

DU VET EJ MORGONDAGEN, MEN ÄR SÅ NÖJD ÄNDÅ.

Nöjd ändå.

Just det!
Denna underbara visa - med inspiration från Jesu ord i Bergspredikan - gav mig plötsligt en insikt.

Ett utmattningstillstånd handlar om att de egna förråden är tömda.
Det är tomt i ladan.

Men ändå har man fortsatt att ge, och ge och lite till.

Det är nu det farliga inträffar.
Det man fortsätter att ge - efter tydliga varningssignaler från kroppen - är av sin egen fysiska och psykiska reserv.
Kollapsen är ett faktum.

Adrenalin-plikt-växeln fungerar inte längre. Tack och lov.

Ännu i skuggan.

Jag är ännu i skuggan av mig själv.
Här finns skydd mot alla yttre intryck.

Min egen hårddisk är överfull.

Jag samlar på tomrum och tystnad, för att överhuvud taget komma ut.

Så, bästa vän, när du möter mig på stan och jag ser ut "som vanligt", då har det kanske tagit mig två (2!) dagar att uppbringa energi för att hålla ihop.

Och ännu efter tre år är det inte alldeles lätt att hålla emot trycket att följa med på roliga saker.
- Jag orkar inte...

Förlåt detta otrevliga svar, men det har sällan med fina förslag att göra, bara med min egen hjärnas kapacitet, som ännu inte är reparerad.

Men fötterna funkar.

Lär mig, du lilla fågel, att sjunga rent, trots att det är tomt i mina förråd.

Hjälp mig att våga lita på att varje dag ger mig precis det jag behöver - utan kontroll.

Varken läkaren, försäkringskassan eller jag vet någon om min morgondag, endast Du, Gud, vet.

Under tiden bygger jag mig en koja mellan almens blad, och ber dig Gud sända den lilla fågeln till mig, när gryningen kommer...

Endast i mörkret är min skugga kortare.
Där behöver jag vila ett tag till.

Effektiv sjukvård, utan piller.

Utmattade hälsningar, men sakta på väg tillbaka... oändligt sakta.
Helene F Sturefelt,

- som fotograferade Sandvik vid blekingekusten;

- som tackar Pia Dellson för modet att våga skriva vad som händer bakom VÄGGEN,

- och som tränar skrivarförmågan här på bloggen, i mörkret...

Ja gärna! Eller, nej....

VANDRING med HELIGA BIRGITTA

Den extatiska Birgitta.

Idag är det torsdag, men inte vilken torsdag som helst - det är den 23 juli; heliga Birgittas himmelska födelsedag!

Hon dog 1373, men hon "gick inte bort", hon gick hem.
Hem till vår himmelske Fader.
Det är verkligen något att fira!

Alla Birgitta-vänner tackar Gud för denna starka och Kristus-fromma kvinna, som tillrättavisade påven och tog hand om de utslagna.

I sanning en mycket speciell människa.

Feminismen kan ha sina rötter ända ned till 1300-talet...
Därför bör SSB inte kidnappa henne och utesluta alla kvinnliga präster i sitt medlemskap - det är att missförstå Birgittas position och gärning.

Den porträttlika Birgitta.

Titta igen på bilden av Birgitta.
Hon lär ha varit en glad och leende kvinna, enligt legenderna.

Statymakaren har format ett stilla leende på hennes läppar.
Någon uttryckte det så här:

- Hon är Nordens Buddha...

Kyrkoherden föredrar att kalla henne:

- Nordens Mona-Lisa!

Inte Buddha!

Följ med på en pilgrimsvandring runt Klosterkyrkan i Vadstena.
Vi går bara ett kvarter... men resan inåt är desto längre.

VISA MIG HERRE DIN VÄG,
OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN.

Med kyrkan i ryggen blickar vi ut mot Vätterns vatten.

Det berättas om Birgittas mamma Ingeborg och en dramatisk sjöfärd. Hon var gravid och var nära att gå under.

Hon var med om en svår storm på havet.
Båten slogs sönder men Ingeborg, och de som var med, bad till Gud om räddning.
De blev räddade.

Nästa natt upplevde Ingeborg något märkligt.
En gestalt, kanske en ängel, i skinande vita kläder kom till henne och sa:

- Du har blivit räddad för det godas skull, som du bär i dig.
Uppfostra det i kärlek till Gud, ty det är dig givet av Gud.

Barnet som Ingeborg bar inom sig var alltså Birgitta.
Vad skulle det bliva av detta flickebarn?

Käre Gud,
- välsigna alla mammor och pappor som bär fröet inom sig att ge liv.

Hjälp mig att se i ett större perspektiv för vilken god sak Du har räddat mig till...

Vätterns vatten.

Vi vände oss om och såg Klosterkyrkans mäktiga västersida.
En stubbe stod framför oss i gräsmattan.

Vi böjde oss ned i det gröna - det måste sett roligt ut för de som gick förbi! - och insåg hur kyrkan alltid växer upp ur det som är gammalt och ur bruk...

.. och vilken mäktig Gud vi har som skapar liv ur det till synes döda!

Kyrkstubbe.

Birgittas pappa Birger Persson var lagman i Uppland.
I Rasbo församling fanns på denna tiden en präst, vid namn Bengt.

Det året när Birgitta föddes, 1303, fick han se nattetid i en syn en jungfru.
Han hörde henne säga:

- Åt Birger har fötts en dotter, vars underbara röst skall höras över världen.

Prästman Bengt träffade den lilla flickan rätt ofta och undrade säkert vad denna syn kunde betyda, för hon talade inte alls så tidigt som barn brukar.

Birgitta lär ha varit runt tre år när talet kom.
Men då talade hon alldeles klart och rent, inte barnspråk.

Käre himmelske Far,
- lär oss våga vara tysta tills du låtit orden mogna i vår mun.

Hjälp oss att bara säga de ord Du vill ska komma över våra läppar.

Gud, vad är Dina ord till mig? Vilket är Ditt budskap genom mig?

Ge mig Ditt budskap.

Heliga Birgitta formade själv sin bön så här:

O JESUS, DU SOM STOD TYST INFÖR DEM SOM DÖMDE DIG,

HÅLL TILLBAKA MIN TUNGA
TILL DESS JAG FÅTT BESINNA VAD OCH HUR JAG SKALL TALA.

VISA MIG HERRE DIN VÄG...

Hos Birgittasystrarna.

Vi gick vidare till den nybyggda Birgittakyrkan. I vinkeln in till klostrets trädgård står en staty i betong, som illustrerar en syn som hon hade, endast sju år gammal:

Hon såg en kvinna i blå kläder stå i sovrummet. Hon höll en dyrbar krona i händerna och sa:

- Birgitta, kom! Vill du ha den här kronan?

När Birgitta svarade "ja" böjde sig kvinnan fram och satte kronan på hennes huvud.
Hon kände hur den rörde vid henne.

När hon vaknade, undrade hon om märkena efter kronan fanns kvar.
Hon glömde aldrig denna upplevelse.

Vad kunde den betyda?

Den var som en brudkrona. Var det jungfru Maria som hade visat sig för henne?
Och vad vill hon i så fall?

Kors och Krona.

Nu stod vi mitt emellan Bjälboättens röda tegelpalats och Klosterkyrkans fattigmansluckor på  norra sidan.

Två ytterligheter som var Birgittas vardag.
Hennes hjärta var att hjälpa de utslagna, men samtidigt umgicks hon med det högre-stånds-folket eftersom hon kom från fin börd...

Ja, det blev till och med så att Birgitta blev SFI-lärare ett tag...

Svenska För Invandrare...

Kungens hustru Blanche - Blanka - kom nämligen från Frankrike och kunde inte vårt nordiska språk.

Bjälboättens kungahus.

Jag tänkte på en situation dagen innan i kyrkan, då vi välkomnade turister.
En långväga familj, ända från södra Frankrike, besökte med vördnad Klosterkyrkan.

Jag ville vara artig och bytte några ord med dem, men all min skol-franska var borta och jag hade bara engelska i munnen, och sa:

- Avez vous travaillez longe...?

Hm. Har ni arbetat länge?

Vilken dum fråga!
Men dessa fransoser var vänligt inställda och förstod att jag undrade om de rest långt...
Och de var lyckliga över att en svensk viking över huvud taget kunde säga ett ord till dem.

Travel på engelska är ju inte detsamma som travailler på franska.

Jag skulle nog inte bli någon bra SFI-lärare.

Klosterros.

Några blir kallade till klosterliv, några gifter sig, andra inte.

Birgitta lovades tidigt bort till giftermål med Ulf Gudmarsson, och födde åtta barn.

Och även om hon älskade honom, var hennes innersta önskan något annat.

Två av hennes barn vilar här.

Vi gick in i Klosterkyrkan och ställde oss framför Rosenkransaltaret.

Blicken vilade på det gamla krucfixet, placerat i den dörröppning där gången en gång var, från klostret till nunnornas "balkong" inne i kyrkan.

När Birgitta som barn första gången såg ett krucfix, med den döde Jesus på korset, föll hon i gråt.
Hon blev förtvivlad över de blodiga sårmärkena hon såg, och över att Jesus blev så plågad.

Hon frågade honom:
- Herre, vem har gjort dig detta?

Jesus svarade:
- De som föraktar mig och glömmer min kärlek.

Det skulle Birgitta aldrig göra. Hon älskade Jesus och ville leva för honom.

Fattigluckorna.

Käre himmelske Far,
- förlåt oss när vi i förakt och okunskap missbrukar Dig, eller glömmer Dig.

Hjälp oss att inte korsfästa Dig igen, med våra tvivel eller vår otro.

Hjälp kyrkan i Sverige att hitta tillbaka till Dig, så att sekulariseringen inte tömmer församlingarna på innehåll.

Tar emot välsignelsen.

Den timslånga vandringen slutade utanför kyrkan, vid östra gaveln.

Där finns ett känt märke, format av miljoner pilgrimer under dessa 700 år som kyrkan stått här i Vadstena,
korset och kronan.

Man kan tycka att det ingenting betyder av det vi gör.
Men individualismen lurar oss grundligt när den berövar oss insikten i att vi också befinner oss i ett historiskt kollektiv!

Var enda människas beröring av dessa stenar har tillslut format ett tydligt mönster, som om det vore slipat!

Mellan kors och krona.

Gud,
- hjälp oss att ta vår egen närvaro på allvar här i tiden.

Tack för att vi var och en sätter spår, i varandras liv, med vår närvaro!

Välsigna våra dagar och nätter, välsigna också den dagen som ska bli vår himmelska födelsedag - att få komma hem till Dig!

Många guidar och berättar.

Och när vi vände oss om, stod heliga Birgitta där, livs levande, på gräsgården bakom oss!

Men det var ju bara Ingegärd Lindaräng som hade klätt ut sig...
Men ack så verkligt!

Tack också till Birre som skrivit ett så utmärkt underlag om Birgitta till dessa pilgrimsvandringar i hennes anda.

Fru Lindaräng.

VÅDLIGT ÄR ATT DRÖJA OCH FARLIGT ATT GÅ VIDARE.

SÅ UPPFYLL DÅ MIN ÅSTUNDAN OCH VISA MIG VÄGEN.

JAG KOMMER TILL DIG SÅSOM DEN SÅRADE KOMMER TILL LÄKAREN.
GIV O HERRE MITT HJÄRTA RO.

Tillit.

Himmelska hälsningar från en liten oblat i klosterträdgården,

Helene Frans Birgittafelt,
- pilgrimsvandrare.

EFTERFÖLJELSE - äktenskap eller falskskap

Efterföljare?

Hur många bloggar följer du?
Eller, om du själv är bloggare - hur många följare har du?

Ju fler, desto bättre.
Men det säger inget om kvaliteten på det du följer, bara att det väcker intresse, alltifrån nageldesigners till kakrecept.

Och så Sturellas smala fotoblogg förstås, med kristen tro som grund...

Bloggverkstad.

Det är lätt att vara en följare, man bara klickar och så är det klart. Det kräver ingenting av dig och du syns inte.

Men det är annorlunda i trons värld.
Efterföljelse och att vara en Följare är inte samma sak. Hur då?

Och jag leker med orden äkten-skap och falsk-skap...

Idag har Mjällby församling och Listerkyrkan EFS firat gudstjänst tillsammans.
Mitt inlägg är en återgivning av en mycket god predikan.

Låt detta bli din digitala söndagsvila med andlig vägledning.
Kyrkkaffet kan du ta redan nu...

Vi följer tillsammans.

Temat är alltså Efterföljelse, inte förföljelse... och inte heller att bara vara en följare.

Det är 6:e söndagen i Trefaldighet och Bibeltexterna är hämtade från 3 Mosebok 19:1-2, 113-18, 1 Petrusbrevet 1:13-316 och Matteus evangelium 5:20-26.

Att följa Jesus idag är att ge sig ut på en fantastisk livsvandring!
Vi kan tycka att Jesus levde för länge sedan och inte har något intresse av vad vi gör, men så är det inte.

Allt vi säger i vrede och våra dåliga val ligger där väl synliga i solen för honom.
Herren ser.
Han ser dem vi sårat - eller blivit sårade av - och vi försöker kanske gömma undan det.
Men det går inte att göra ogjort.

Vi följde vårt eget hämndbegär, eller vår rädsla att stå upp för våra behov.
Jag citerar några meningar ur evangeliets skarpa ord:

Gräv på djupet.

JESUS SA:

- NI HAR HÖRT ATT DET BLEV SAGT TILL FÄDERNA:
DU SKALL INTE DRÄPA; DEN SOM DRÄPER UNDGÅR INTE SIN DOM.

MEN JAG SÄGER ER:
DEN SOM BLIR VRED PÅ SIN BRODER UNDGÅR INTE SIN DOM...

... INTE HELLER DEN SOM OKVÄDAR ELLER FÖRBANNAR HONOM.

/.../ SKYNDA DIG ATT KOMMA ÖVERENS MED DIN MOTPART MEDAN NI ÄNNU ÄR PÅ VÄG, SÅ ATT DU INTE ÖVERLÄMNAS OCH SÄTTS I FÄNGELSE.

SANNERLIGEN , DU SLIPPER INTE UT FÖRRÄN DU BETALT SISTA ÖRET.

Okväda inte...

Tänk om vi hade en tidsmaskin så vi kunde vrida tiden tillbaka och rätta till det som blivit fel!

Jag lät blicken svepa runt furuplankorna i kyrktaket och tänkte.

Eller är det så att alla våra misstag är "nödvändiga" för att vi ska växa och utvecklas?

Istället för att förfölja våra egna fel och anklaga oss själva för vårt oförstånd, kanske vi ska se på oss själva med ömhet?
Som en mor...

.. med en helighet som är barmhärtighet...

Bibelns ord står på den svages sida och tillrättavisar "den starke":
- Döm inte, förbanna inte, bli inte arg, hämnas inte.

Dessa starka känslor känns som ett fängelse...

Fängelse.

Petrus säger om Gud och vår position som lydnadens barn:

NI SKALL VARA HELIGA, TY JAG ÄR HELIG.

Det här är bara för mycket... Alldeles omöjligt!
Och det står likadant i 3 Mosebok.

Men lagens bud var inte tänkta som ett regelverk i luften. Grunden är  k ä r l e k e n  - till Gud, sin medmänniska och sig själv.
Utan denna kärlek, blir lagen bara hård och känslokall, och det var inte så Herren hade tänkt det.

Det är detta som Jesus går tillrätta med. Ögontjänarna. De till det yttre korrekta "följarna" men med svärta inuti.
Falskspelarna.

Och de missar hela poängen!

Ögontjänare, eller?

Min blick letade sig ned mot altaret, blommorna och ljusen.

Jag tänkte på alla som gift sig i sommar. Jag såg alla gråa nackar framför mig i bänkraden, en del par om par, andra ensamma.

Kärleken i äktenskapet är ett underbart sätt att ära Gud och leva i efterföljelse!

Men de som tömmer sitt äktenskap på hjälpsamhet och ömhet, de håller fast endast vid skalet.
Man kan hamna i ett läge där man tror att det är själva den yttre sammanhållningen som är viktig, allt medan relationer tynar bort och makarna blir allt mer ledsna och grälsjuka.

Sådana tomma relationer ärar inte Gud.

Det finns väl inget man blir så illa berörd av som ett grälande äkta par, som tjuvsticker varann med anklagande ord...

Grälsjuka.

Motsatsen är intressant:

Människor som inte lever i äktenskapets form, men som visar varandra stor tillgivenhet och ansvar.

Där uppfylls kärlekens lag.

Liksom det provocerande i att ha modet att bryta upp från den relation som sviker och förstör den andres självkänsla.

Det heter ju äkten-skap, inte falsk-skap...
Våra relationer ska inte vara ett spel för galleriet - i församlingen - vilket det alltför ofta är...

BRYT UPP OCH HÅLL ER VAKNA...

Den dåliga relationen får inte fortsätta.

Tillbaka till predikan.

Att försöka följa Jesus utan kärlek leder ingen vart.
Och rädsla för ett Guds straff är ingen god grund att bygga sin tro eller sitt liv på.

Vi kan inte bli heliga och rättfärdiga utan Kristus.

Han talar om våra negativa begär som ett fängelse.
Det är insidan han vill åt.

- You are in the jail of your own misery and your heart is breaking.
You must pay to be free, but what shall you pay with?

Mercy. Nåd.

Det finns inget som löser de onda knutarna mer än Guds nåd.

Svälj din stolhet och ditt motstånd och försona dig med din medmänniska, så långt det beror på dig.

Inget kan bli ogjort, men Herren läser ditt hjärta.
Han är helig och du får gå i hans efterföljelse med Guds helighet lysande över dig.

Det kommer en domens dag, med det är inte våra domar det handlar om!

Men det äkta får grönt ljus!

Att vara kristen är inte att bli en följare genom ett enkelt "klick", osynlig bakom en skärm.

Nej, vi är efterföljare, där vår livsstil är synlig inför både våra grannar och inför Gud.

Och honom som vi följer är inte en spektakulär bloggare som behöver så många "likes" som möjligt.
Nej, Jesus är oberoende av vårt "gilla" eller inte...

Sanningen går inte alltid majoritetens väg.

Huvudled - för vad?

Vi som följer Jesus är Kristi kropp på jorden, vi är hans heliga kyrka, hans älskade barn.
Världen kan tyckas vara full av hat, men vi som är troende förenas i kärleken från Gud.

Guds rike kan tyckas långt bort, men det är inte längre bort än vad Herren är till dig.


Tänk inte att Gud inte ser allt det hemska som sker, eller att Han inte skulle bry sig om att du har blivit sårad.
Det gör Han!

Det kan vara så att du sitter där i ditt känslomässiga fängelse och får ansvara för vad du gjort och sagt.
Samvetskvalen gnager och tär.
Men Jesus är med dig.

Ta ditt ansvar. Och minns att ingen av oss kan sona alla synder själv... Därtill räcker inte livet...

Jesus har betalt vår skuld på korset - det är ju detta som är så stort!

Så fortsätt vara en efterföljare till Jesus och res dig upp!
Han vill inte ha dig liggande kvar på knä.

Res dig upp och gå!

Och jag tänker på hur viktigt det är att vi accepterar våra livsval och inte ifrågasätter dem.
Det försonande sinnelaget får gälla både bakåt och framåt.

Solveig ledde oss i en fin bön:

I ljuset från Ditt ansikte...
Jag vet inte hur jag skall be. Endast Du vet mina djupaste behov.

Du, Gud, älskar mig mer än vad jag är kapabel till att älska mig själv.

Hjälp mig att se mina grundläggande behov som fallit i glömska, in i skuggan.

Jag vågar varken be om kors, eller krona...

Jag vill bara dröja kvar vid Ditt ansiktes ljus.
Mitt hjärta är öppet för Dig.

Jag har ingen annan önskan än att följa Din vilja.
Lär mig att bedja, gör mig till en bedjare. Amen.

Ljus över fängelset.

Till sist.

Det var mycket intressant att höra våra syriska vänners kommentarer till predikan.

De har sett alltför mycket av falsk följsamhet i sin kultur och i sin religion.

- Jesus put the law back to Love! This is the life!

Ja, det är Kärleken som är Livet.
Punkt.

Tack för att du var med mig.
Guds frid till alla i sommar-Sverige!

Helene Sture Fransson, som fotograferade i Helsingborgs bussterminal och fängelset Hvita Briggen i Karlskrona.

Och du, vilket är värst:
- att vara en äkta falskspelare,
- eller en falsk äktenskapslevare...? Nä, det där blev inte bra... Gräv ned det.

Gräv ned.

DOUG SEEGERS OCH ISA PÅ HASSLÖFESTIVALEN

Doug Seegers på Hasslöfestivalen.

Vad har en cowboy gemensamt med ett glittrig tonårstjej?
Vad förenar Sveriges sommarlåtskrivare nummer 1 med en nyupptäckt jämtländsk rockfolkmusiker?

Jo, de har alla spelat på Hasslöfestivalen!

Följ med ut i Karlskronas skärgård och smyglyssna med mig på DOUG SEEGERS, ISA TENGBLAD, ELLEN SUNDBERG och TOMAS LEDIN, som spelade igår.

Välkomna!

Men varför kom jag så tidigt?
Ingen kommer väl till en festival redan klockan 17 på eftermiddagen... Jo, jag.
Man får anpassa sig efter tåg och bussar.

Och då blir upplevelsen en annan.

Nu kunde jag hänga lite med grillkillarna och stekvändarna Peter, Johan och Peter och låta snålvattnet rinna i väntan på långsamt tillagad barbeque-fläsk.

En... publik...

Jag var också väl synlig på den ödsliga gräsmattan så här dags, och blev ett enkelt intervjuoffer för BLT.

- Vad lockar på Hasslöfestivalen?
- Att det är så lokalt förankrat. Det vill jag stödja.
- Namn, ålder och yrke?
- Njä...

Nöje.

Men det syntes tydligt på dagens recensioner att vi tillhörde olika generationer.
De uppfattade inte alls Doug Seegers storhet, men hyllade sega låtar från Ellen.

Snart ska jag ge min syn på denne fantastiske man.

Det är också det som är så fascinerande - att det som tilltalar någon, inte ger något alls den som har andra behov.
Så är det både i kyrka och på festival.

Vad är det du förväntar dig?

Ingen kyrkbänk.

Otacksamt är också att vara först ut. "Formation" spelade för sina fans och fick till ett gott sound.
Nästa gång står de säkert högre upp på spellistan.

Nybörjaren måste ju få sin chans.

Karlskrona gjorde reklam för sitt kranvatten och Länsförsäkringar förpackade det i smarta refillpåsar.

Varannan vatten. Och den andra "varannan", vad är det?
En öl förstås. Men inte så stark.

Hoppsan, blev det en starköl..?. Ja ja, jag får väl ta det lite lugnt...

Vattenrefillpåsar.

Ännu en smart uppfinning fanns vid festivalområdets början - en pinkoar...
Så slapp vi gubbarnas stinkande piss i buskarna.

Tack till Oppfinnar-Jocke, han som är gift med Baja-Maja...

Pinkoar.

Annars vill man gärna gå ned och bada av sig festivallukterna - kanske tillsammans med Doug Seegers:

"I'm going down to the river and wash my sins away...

I've been running with the devil, but I know he's not my friend.

I'm going down to the river and wash my soul again."

Going to the stage.

Vilken upplockning denne man har varit med om!

Upptäckt av Jill Johnsson som trasig gatumusikant i Nashville, till att nu turnera runt om, klädd i fin klarblå cowboykostym.

Från att sova under broarna till att nu sova på hotellrum.

Jag stod nästan längst fram, och tyckte mig möta hans blick ibland.
Från TV-soffan till min verklighet. Det var stort!

Men livet under broarna har också sin frihet som fina hus inte har... allt enligt filmen "Efter Jills veranda".

Hasslös veranda.

De pratsamma återvändande Hasslöborna lyssnade inte så noga på hans texter, men det gjorde jag.

Ödmjuk, lågmäld med finurlig och överväldigad över det mottagande han fått överallt i Sverige.

- God bless you! God bless you Sweden!

Gud välsigne er... Ja, gör det, käre herre, för vi är så svältfödda på andlig föda!

Doug Seeger har en amerikanskt självklar Gudstro. Att vara kristen tillhör vardagslivet, utan den beröringsskräck som vi har här.

- Now I wanna play a song that means a lot for me. It's about a mother who prays for her child... Don't forget out there to pray for your kids!

Guds beskydd, älskade barn!

Om han visste hur rätt det träffade.
Ja, vi behöver uppmuntra varandra till att be för våra barn och barnbarn, våra grannar och vänner.

Förbönen omsluter oss med välsignelser och öppnar stängda dörrar.
Bönens öppning mot vår himmelske Fader är så oändligt viktig.

Och någonstans i vimlet gick Isas mormorsmor omkring och var stolt över sitt barnbarnsbarn.

- Don't stop, don't you never stop! sjöng silverglittriga Isa innan Doug gick upp på scen.
Proffsig till tusen är hon och jag undrade vad det är som inte ska stoppa...

Just nu är det denna varma förbön som inte bör ha något slut.

Isa stoppar inte.

Eller som mitt eget barnbarn utbrast här om dagen:

- Jag älskar min mamma så mycket! Jag skall laga mat till henne och be för henne!

Vem har hört talas om det - barnen som ber för de vuxna...
Ja... det är genom den nya generationen som sekulariseringen ska vändas om till frimodig tro igen.

Vi kan inte ersätta Gud med något annat än med - Gud.

Idol-dyrkan.

Doug Seegers fortsatte sina sköna countrylåtar där den fingerflinka fiddlaren Barbara Lamb var en fröjd att höra.

- Now Im gonna play a weddingsong for you. How many of you people are married?

Ingen var med på noterna. Inga händer upp...

- Well... have been married the last ten years...?

Några sträckte upp en hand. Vi är inte så gifta här. Längre.
Vi vågar inte, vill inte, jo lite, fast... det är inte så lätt.

Kulturkrock igen.

Vi ber inte så mycket. Vi klarar inte att hålla ihop så länge.
Är vi för ensamma?
För isolerade i vardagens företeelser?

Både böneliv och äktenskap behöver yttre strukturer som uppmuntrar hållfastheten.

Och dagligen behöver vi omvända oss från den där synden som driver med oss.
Leker vi med djävulen? Trots att han inte är vår vän...

Varje kväll behöver själen tvättas i Guds nåds rena flod.
Eller åtminstone med kranvatten från Karlskrona och med psalmbokens bönbok:

Ett par - vänner.

Helige Gud, 
tack att Du möter oss med ömhet
och är lika nära oss som en mor...

Förlåt oss när vi lockas att leka med det destruktiva och det som binder oss.

Drag oss in i din helighet och gör oss rena igen.
I Jesu namn, amen.


Och Herren svarar, med sitt ord:

VAR BEREDDA ATT BRYTA UPP
OCH HÅLL ER VAKNA...    1 Petrus brev 1:13

Håll er vakna. 

Efter konserten satt Doug Seegers vid ett bord och signerade skivor.
Jag samlade ihop mina tankar som inför ett högtidligt och viktigt möte, vilket det var för mig.

- Thank you for reminding us of the blessing from God, and to pray... We are so hungry... In Sweden we have lost our faith.. no believe... Please continue with your word!

Han tittade på mig under cowboyhatten och sa.

- You are not the first one that tells me so... Yes, that's why I am here...

Förkunnare.

Mission i retur.

Jag var helt tagen och behövde gå undan från allt festivalbrus.

Övervåningen på caféet hade några mjuka kuddar i en hörna där jag satte mig.
Drog ned kepsen i pannan och andades djupt.
Kanske bad. Osynligt.

Laddade mobilen dessutom i en kontakt på väggen.

Jag frös. Denna fredagkväll i juli bjöd bara på +16 grader...

Till slut kom caféägaren och kollade hur det stod till.
Han trodde nog att jag var... lite... jag hade ju druckit en starköl... under två timmar...
Nej, så var inte fallet.

Men tagen av ett levande möte med en riktig människa, med en stilla Gudstro som inte skämdes för sig.

Just nu!

- Just nu! ekade det plötsligt.
Tomas Ledin hade intaget scenen. Just nu vill jag leva! Javisst!

Jag drog mig tillbaka till festivalområdet och såg hur det i kvällningen faktiskt var sant att:
- Inte ett moln, så långt ögat kan nå!

Klockan var 22 och solen hade gått ned bakom öarna.

Den ena sommarhiten efter den andra levererades:
- Det blir en dag på stranden. Genom ett regnigt Europa.

 Och sängkammarlåten som säkert orsakat en del ökad nativitet:
- I natt är jag din!

Tomas Ledin i natten.

Där någonstans lämnade jag Hasslö, trött och glad och välsignad, för att övernatta hos mina vänner Christina och Sven-Olof. Tack för gästfrihet!

Segerrika hälsningar från festivalbesökaren
Helene Sture Hasslöfelt,

- vattendrickare och förebedjare.

Bussiga Blekingefestivaler!