I UTMATTNINGENS SKUGGA

I skuggan av mig själv.

Jag är ännu i skuggan av mig själv.

Andras spotlight - och mitt eget ljus - blev för starkt.

Min skuggbild är lång, alltför lång, men jag tar skydd här inne dit ljuset inte kan nå mig.

När tiden är mogen kommer jag att krypa ut ur min skugga - men inte för att gå tillbaka till synligheten i rampljuset.
Utan till en annan arena.

Herre, visa mig din väg, och gör den till min.

Jag är ännu i Din vila.

Återhämtning, själv.

För en tid sedan fick jag en bok i min hand:

"VÄGGEN - en utbränd psykiaters noteringar" av Pia Dellson, utgiven på Natur & Kulturs förlag.

Jag orkade absolut inte läsa den då, men nu bläddrar jag försiktigt i den och finner en kvinna som beskriver samma situation som min.

En själavårdare och en psykiater har liknande erfarenheter då det gäller att lyssna, utan att missa något och ge fel bemötande.
Tänk om det händer...

Jag citerar några rader:

"Jag säckar ihop mellan varje patient.
En sjunkande ballong som desperat tar sig över det ena berget efter det andra, med allt mindre marginal, tills kraschen tycks allt mer oundviklig.

Julledigheten hägrar som ett lufthål för en drunknande under isen".

Under isen.

"Fast jag har redan varit över gränsen ett halvår innan, blev jag liggande i ett dygn efter en redovisning.

Ett varningstecken för döva öron.

Man ska lyssna på sin kropp... men jag har inte låtit den hindra mig. Nu kör vi!
Farten är så hög att det tog två månader att bromsa in."

         Pia Dellson fortsätter:

"Fångad i en dålig kropp. Jag vill ha paus, vila i min egen tills jag har kraft att läka den här skadade.

Jag orkar inte vara så här sjuk.
Jag är så ensam. Jag har ju inte mig själv längre...

Stackars mina patienter, är det så här de har det?
Stackars mig också, faktiskt".

Allt upp och ned.

Här om dagen mötte jag en ny läkare.
Han hade läst mina journaler, men ville ändå lyssna till min berättelse.
Bra.

Men hur sammanfattar man tre års utmattning, i skuggan av sig själv?

Hur är det möjligt att finna ord för något så svårt?


Pia Dellson skriver:

"Jag är på drift utan styrfart, med roder som inte tar.
Manöveroduglig.

Mitt i en historia tappar jag först ett nyckelord jag använt i meningen innan, och sedan hela poängen.
Allt rinner ut i sanden.

Vännerna ler och låtsas som ingenting.
Det gör mig ännu mera övergiven."

Hur ska det gå för vindsurfaren?

Jag försökte beskriva för min nya läkare vilka situationer jag som präst har "bränt mig" på.
Han bad mig förklara känslan.

- Hur känner du dig då när du inte klarar av det? Vad är det som händer inom dig?
- - - Jag är så trött... min hjärna fungerar inte som förr, på grund av stressen...
- Jo, men hur känner du dig?

Han pressade och var så pass gå-påig att jag tystnade.

Orden gled undan och känslorna gömde sig.
Hela mitt inre skrek.

- Jag vill gärna förstå för att kunna hjälpa dig. Jag har mött många utbrända patienter förut.

Men du slirar i sanden!

Gode Gud, där gick min mentala brandvarnare igång!

Det fanns ingen kontakt, ingen relation, ingen kommunikation och ingen förståelse.
Bara dimma, rök och ett tomt hål.

Jag måste samarbeta med min bödel.
Säg nåt Helene!

Det kom inget. Bara tårar.
Och en stor förtvivlan

Jag, en tångruska.

Jag måste fokusera om.
Sjöng en liten barnvisa:

SÄG MIG DU LILLA FÅGEL DÄR MELLAN ALMENS BLAD.

HUR KAN DU STÄNDIGT SJUNGA OCH STÄNDIGT VARA GLAD.

JAG HÖR DIN RÖST VAR MORGON,
JAG HÖR DEN VARJE KVÄLL.

OCH LIKA REN ÄR STÄMMAN OCH TONEN LIKA SÄLL.

Säg mig du lilla båt...

Vi blir inte sjuka ute i naturen.
Bara inne i samhället.

Människan bygger inte lika bra som den lilla fågeln mellan almens blad.

Allt vi gör är överdrivet för mycket, med för mycket ljud, ljus, krav och effektivitetshets.

Stämman är inte alls ren, rösterna skriker och tonerna inne i stadens puls får hjärtat att skena.


FÖRRÅDET ÄR SÅ RINGA, DIN BONING ÄR SÅ TRÅNG.

DOCK SER DU MOT DIN HYDDA OCH SJUNGER DAGEN LÅNG.

DU SAMLAR INGA SKÖRDAR
OCH INGA KAN DU SÅ.

DU VET EJ MORGONDAGEN, MEN ÄR SÅ NÖJD ÄNDÅ.

Nöjd ändå.

Just det!
Denna underbara visa - med inspiration från Jesu ord i Bergspredikan - gav mig plötsligt en insikt.

Ett utmattningstillstånd handlar om att de egna förråden är tömda.
Det är tomt i ladan.

Men ändå har man fortsatt att ge, och ge och lite till.

Det är nu det farliga inträffar.
Det man fortsätter att ge - efter tydliga varningssignaler från kroppen - är av sin egen fysiska och psykiska reserv.
Kollapsen är ett faktum.

Adrenalin-plikt-växeln fungerar inte längre. Tack och lov.

Ännu i skuggan.

Jag är ännu i skuggan av mig själv.
Här finns skydd mot alla yttre intryck.

Min egen hårddisk är överfull.

Jag samlar på tomrum och tystnad, för att överhuvud taget komma ut.

Så, bästa vän, när du möter mig på stan och jag ser ut "som vanligt", då har det kanske tagit mig två (2!) dagar att uppbringa energi för att hålla ihop.

Och ännu efter tre år är det inte alldeles lätt att hålla emot trycket att följa med på roliga saker.
- Jag orkar inte...

Förlåt detta otrevliga svar, men det har sällan med fina förslag att göra, bara med min egen hjärnas kapacitet, som ännu inte är reparerad.

Men fötterna funkar.

Lär mig, du lilla fågel, att sjunga rent, trots att det är tomt i mina förråd.

Hjälp mig att våga lita på att varje dag ger mig precis det jag behöver - utan kontroll.

Varken läkaren, försäkringskassan eller jag vet någon om min morgondag, endast Du, Gud, vet.

Under tiden bygger jag mig en koja mellan almens blad, och ber dig Gud sända den lilla fågeln till mig, när gryningen kommer...

Endast i mörkret är min skugga kortare.
Där behöver jag vila ett tag till.

Effektiv sjukvård, utan piller.

Utmattade hälsningar, men sakta på väg tillbaka... oändligt sakta.
Helene F Sturefelt,

- som fotograferade Sandvik vid blekingekusten;

- som tackar Pia Dellson för modet att våga skriva vad som händer bakom VÄGGEN,

- och som tränar skrivarförmågan här på bloggen, i mörkret...

Ja gärna! Eller, nej....