Iskall skönhet.Ena dagen storm. Nästa dag fantastiska isformationer. Däremellan minusgrader som omvandlade vattnet till en spektakulär utställning...
Följ med på promenad längs Vätterns våta vatten.
Solen håller på att gå ned. Stormen är på väg mot Baltikum men dröjer sig kvar i vindbyarna.
Jag hukar bakom de stora träden för att hitta en bra fotovinkel.
Plötsligt överraskas jag av en vattenkaskad bakom ryggen...
Se upp!Det är halt på bron och jag halkar till. Benen vill gå i spagat men jag lyckas räta upp mig.
Jag ser mig omkring och hoppas att ingen såg mig. Som om det skulle spela någon roll.
Sen ägnar jag en halvtimme åt att fundera på vad jag hade gjort om jag trillat i vattnet... Nu gjorde jag inte det, men ändå så måste det ältas runt. Typiskt.
Dessa "tänk om" är ofta värre än det som verkligen är.
Liksom att själva rädslan kan vara farligare än det man är rädd för. I alla fall kan den förlama så att man inte tänker klart.
Nära ögat.På natten svepte de iskalla vindarna in över land.
Allt som var fuktigt stelnade.
En ny dag grydde, en dag av solsken och bön.
- Herre, Du som en gång vandrade på jorden och lämnade outplånliga fotspår efter Dig, tack att vi får leva i Din efterföljelse.
Du som från din himmel skådar ned till varje vandrare, tack för att Du styrker den trötte, uppmuntrar den blyge, för den vilsegångne tillbaka och tröstar den stridande... och räddar den halkande.
Sockerglasyr?Jag lät dagen komma till mig, lyssnade in nattens drömmar, kroppens krafter och hjärtats lust.
Några dagar av egen tid är av nödvändighet. Söker spår efter mig själv. Spår efter Guds vilja.
Stänger dörrar.
Öppnar fönster.
- Vid varje tid och varje timme, i himlarna och på jorden, tillbeds och äras Du, Kristus Gud, tålmodig och barmhärtig, stor i mildhet.
Och den första som tillbeder och ärar Skaparen, är skapelsen själv.
Nere vid stenmuren var vi många som tappade andan av den skönhet som mötte oss...
Isskägg i björken!Det var så bländande vackert!
En barnfamilj promenerade framför mig. Barnen var fascinerade av isen. Men varför vill alla barn slå sönder allt de ser? Med käppar stod de och slog på isen.
- Hallå där, sa jag, det är många som vill njuta av allt det vackra. Ni får vara snälla och sluta förstöra isen. Tack.
Föräldrarna var tysta. Konflikträdda och gränslösa. Men kanske tacksamma mot Arga Tanten, som ställde sig mycket nära björkstammen för att studera detaljer.
Is på ena sidan, torr på andra.Jag hade mycket gärna velat se det skådespel som formade detta.
Stormvågor som stelnade på iskalla stenar och stammar.
Men ännu konstigare var det som låg på marken.
Det frasade under skosulorna, som krispig müsli. Eller var det glaskulor som någon hällt ut? En ismaskin som tömt sitt lager?
Jag dök ned i gräset för att ta reda på nästa naturfenomen.
Vad i all sin dar?Det här liknar inte något som jag sett förut. Stora, runda iskulor låg tätt intill och bildade en matta som av glas.
Hur i all sin dar kan det ha gått till?
Isen måste ha formats runt något.
Jag kröp ännu längre ned med kameralinsen (nåja, det är bara mobilen, tekniknördar göre sig icke märkvärdiga!) och hoppades att inga hundägare skulle snubbla över mig...
Jag måste ta reda på vad som döljer sig inuti iskulorna.
Gräs?!Men grässtråna är ju avlånga, hur kan det då bli runda formationer?
Detta var verkligen konstigt.
Livet är ett mysterium.
Men så är det ju med oss människor också. Vi kan vara smala och mjuka inuti, men stenhårda som isbumlingar utanpå.
Pilgrimen ser det inre i det yttre.
Jag gick vidare längs muren. Något lockade längre fram...
Vättern vid Vadstena.Båtslipen ned i vattnet var glashal, men på stenen längst ut hängde istappar som jag ville komma nära.
Nu gällde det att sätta fötterna rätt. Om jag skulle slita här, då vore det ett direktplask i det kalla vattnet!
Men adrenalin är välgörande för ett amatörfotograf.
Det blir fina bilder.
Iskall adrenalinkick.Jag vände om och gick på andra hållet. Om du tyckte att de här istapparna var fina, så var det ingenting jämfört med det som mötte oss vid det gröna pumphuset!
Metallräcket som skyddar badare är tacksamt för vattnet att hänga på.
Vattenkaskaderna stelnar ganska snabbt, ungefär som när man stöper ljus...
Eller var det hajtänder som hängde där?
Det såg lite skräckinjagande ut... Inga vinterbadare syntes till idag.
Akta dig!Isen bjöd på en sensationell konstutställning!
Min själ sög törstigt i sig all denna glasklara skönhet.
Det är så fult i stan. Vi behöver det vackra för att vara lyckliga. Gud har inte skapat något fult. Det står vi för... Jag blir sjuk av fula miljöer. Det fula suger kraften ur en.
Det vackra ger glädje.
Nu var jag nästan mätt på intryck och kamerans minne började bli fullt.
Men vänta, där borta ser jag något intressant...
Infrusna pinnar.Vätterns blå vatten och den oskyldigt blå himlen möttes inne i isen.
Ljus från två håll gifte sig med varann...
Jag suckade av välbehag, och livet var för en stund helt utan bekymmer.
Livet var i sitt esse.
Naturen är alltid i sitt varande.
Det är bara vi människor som springer bort ifrån centrum.
En gräsrosett!"Till en Gud som jag inte har sett, men som jag anar rör sig i tillvaron;
som inte har något ansikte, men som jag kan förnimma i det fördolda;
som inte har någon form och som rör sig i vinden,
ogripbar och obegripbar, men ändå kännbar; som är så långt borta, men som ändå bor i mina hjärtslag och i min andning;
som jag har svårt att tro på men inte kan förtränga;
som jag inte känner, men som finns i mig och i allt runtomkring mig;
som inte kan fångas och fängslas i begrepp skapade av religioner och människors tankar,
men som i mötet svävar fri som toner och dofter.
Till en okänd Gud inför vilken jag inte kan formulera mig i ord, men som jag ändå ordlöst önskar omslutas av och vara nära."
Tar du den så smälter den.Vilken fin bön! Tack!
Gud är lika ogripbar som en istapp... och lika svårbegriplig som vår egen skugga.
I vår ändliga värld kan vi ändå ana oändligheten. För mig är det en sorts gudsbevis...
Precis som hungern är bevis på att det finns mat som kan mätta, och törsten är bevis på att det finns dryck som släcker törsten.
Och att vi kan ställa frågor där vi inte kan omfatta svaret...
Ut i det okända.Nu var mina fingrar ordentligt nedkylda. Vantar på, vantar av, nytt fotomotiv, ned på knä.
Ja, att fotografera är faktiskt en sorts bön för mig.
Av tacksamhet.
En sista våg av den överraskande vinterns skönhet kom borta vid folkhögskolan.
Det gäller att inte vara ljummen. I Johannes Uppenbarelsebok står det att Gud önskar att vi antingen skall vara varma eller kalla - bara vi inte är ljumna!
Varför då?
Jo, en kristen ska värma den som är frusen OCH friska upp den halvsovande med kalla, klara tankar!
Jag är kall och klar.Jag böjer mig i ödmjukhet och tackar av hjärtat vår Skapare över allt detta överdåd av skönhet som vi fått uppleva idag!
Med tidegärdens bönbok ber vi för alla som är oroliga över det som händer i världen:
Rena våra kroppar, våra tankar, och rädda oss från varje nöd, sjukdom och ondska. Omgärda oss med dina heliga änglar så att vi bevarade under deras beskydd når fram till trons enhet.
Låt oss få komma till insikt om Din härlighet!
Ty Du är välsignad i evigheters evighet, amen!
Nederlagets seger.Kristallklara hälsningar,
Helene Sture Kylfelt,
- pilgrimsvandrande amatörfotograf, med hopp om att det finns en avdelning i himmelen för vinterälskare...
Sturella.
