DANSA EN BILD - musikalisk intelligens

Redan präglad.

En människa är inte ett tomt, oskrivet blad när hon föds. Vi kommer till världen med flera olika sorters intelligenser som ligger och väntar på att få utvecklas.

Arv och miljö samverkar. Både ock. Inte antingen eller. Nu skall du få vara med om att dansa en bild...

Men först vill jag ge dig några intelligenta förslag på vad mänsklig intelligens är - bortom den artificiella.
Framför mig ligger en bild, mina dansskor och en bok. Boken heter "De sju intelligenserna" skriven av Howard Gardner. Han säger:

Brain Books AB.

- Grundförutsättningar för en intelligens är att den har problemlösningsverktyg som hjälper individen att tackla och lösa problem. Dessa verktyg skall hjälpa till att skapa fungerande produkter, upptäcka nya problem samt söka ny kunskap.

Dans och bild som intelligenser?

Jag har under hela min uppväxt bara hört att matematik var tecken på intelligens. Som jag har plågats av den förminskningen!
Jag gick bakvägen via musiken och räknade ut samtliga ackordmöjligheter med alla dess varianter, vilket är en form av matematik.
Nästa bakväg var bakvägen... I köket tillämpade jag praktisk matematik i vikt- och mängdlära, men jag var inte nöjd ändå.

Inte förrän jag förstod att både bild och dans har djupa rötter ned i en annan sorts intelligens.

Annan intelligens.

Howard Gardner vet att det är omöjligt att mäta och väga något så "osynligt" som intelligens, men han tycker sig ändå se spåren av sju möjliga varianter:

1. Den språkliga intelligensen.
2. Den musikaliska intelligensen.
3. Logisk-matematisk intelligens.

4. Spatial/visuell intelligens - alltså förmågan att korrekt uppfatta den visuella världen och omvandla dem till olika former.
5. Kroppslig/ kinestetisk intelligens.

6. Social intelligens.
7. Emotionell intelligens eller självkännedom.

Varje tid, kultur och samhälle betonar dessa olika. Västerlandet har nästan kvävt de kreativa förmågorna på bekostnad av den matematiska förmågan. Hjärnhalvorna får inte längre lika mycket stimulans, och hela vår varelse hamnar i obalans.

Låt oss nu kombinera bild och dans. Vilka förmågor är då igång? Vad föreslår du?

Vilka förmågor?

Hela denna övning gick upp på följande, i sin helhet:

- Blunda och andas. Vad känner du? Gå in i ditt inre landskap, vad ser du? Stanna där en stund.
- Ta fram papper och färger. Låt penseln leka över pappret. Kan du överföra din känsla? Kan din känsla få en form?
- Kan dessa känslor bli en dans?

Nu väcks den kreativa hjärnhalvan till liv, vill jag lova! Det spritter till och både 7:an, 4:an, 5:an! Och även 2:an tas i bruk!

Språk. Musik. Kroppslig. Visuell. Social. Emotionell. Matematisk.

Vi fick se en bild av vajande säd i god mylla. Under den var ett stråk av hård asfalt där blodröda streck droppade nedåt...
Vilken inre bild hade tagit sig detta uttryck? Vilka känslor var i görningen? Och hur berörde det mig? Oss?

Just den bilden delar jag inte här, utan endast den jag själv målade i slutet.

Sammanhanget jag befinner mig i är bland mina symbol-pedagog-systrar i Jämshög.
Vi delade insikter i bilden och beslöt oss för att organisera bilden i en rituell dans, efter konstens alla regler.

Flera känslor. Och tomrum.

Vilka är huvudpersonerna?

- Glädjen.
- Sorgen.

Jaha.. då skall vi dansa dessa känslor. Detta har "naturfolken" gjort i urminnes tider, och gör än i dag, medan vi förstelnade västerlänningar nästan har tappat kontakten med dessa intelligenser.
Men symbolpedagogiken väcker upp dem igen!

Och vi blir hela.

Inte prata. Inte intellektualisera. Utan förkroppsliga. In i kroppen, med kroppen och ut igenom kroppen.

Vi gick ned till det rum där golvytan är stor och ställde oss i ring. Enkla steg åt vänster en stund, enkla steg åt höger, i lugn rytm. Jag har en liten trumma under armen som hjälper oss hålla takten.
Vi tänker oss att vi är i Paradiset där allt är gott för att ge trygghet åt det som nu vill hända.

Dans-karta.

PRESENTATION.

Någon går in i cirkeln och gör en rörelse för att ge gestalt åt Glädjen. Alla i ringen gör likadant.
Var och en får presentera sin form, alla härmar.
Även Sorgen får sin presentation.

Nu vet vi. Vi går några vilande steg åt vänster, sedan åt höger och låter detta sjunka in.

MÖTE.

En "glädje" går in i mitten och möter en annan "glädje". Vad händer då? Alla härmar i ytterringen och är helt deltagande.
Sorgen får samma uppmärksamhet.
Sedan möter en "sorg" en "glädje" i ringens mitt. Hur blir det?

Nu har vi lämnat tid och rum och är helt inne alla de kreativa intelligensernas uttryck.

Möte.

KONFLIKT.

Nu trappas den rituella dansen upp. Tempot ökar. Pulsen likaså och svetten tränger fram.
Jag leder rytmen med trumman och ber en "sorg" gå in i mitten och möta en annan "sorg".
Takten blir mer intensiv...

Nu kommer sorgens alla ansikten fram - vrede, stampningar, saknad och smärta som bara vill vråla och yla, vanmakt och tomhet.
Asfalten gråter röda blodstreck.

Vredes-sorg.

En "glädje" tar sig in i konflikthärden. Var den välkommen? Vad händer?
Låt mig vara ifred!!

Vi går några renande steg och hämtar andan.

Kan två glädjeyttringar komma i konflikt?
Vi testar.
Det blev så yvigt och snurrigt att vi började skratta allihop! Nej, glädje konkurrerar inte med annan glädje. Den fördubblas ju! Det blev så tydligt hur detta ordspråk verkligen stämmer.
Samtidigt som det var oerhört skönt att få ur sig all den där sorgen.

Försoning i dansen.

FÖRSONING.

Den rituella dansen avslutas alltid med försoning.
Försiktigt bad jag en "sorg" gå in och försona sig med en annan ""sorg".
Det blev mycket kärleksfullt - - -

Ännu en sorg gick in i mitten och fick försona sig med en "glädje". Något hände... Vi behövde göra detta flera gånger få att låta dessa starka känslor komma till sin botten.
Den sociala intelligensen tog över och alla förenades i rörelser som blev till i stunden.

Vi vår åter tillbaka i paradiset.

Rosor i paradiset.

Sedan gick vi upp och målade.

Du ser hur min bild blev som jag illustrerat detta inlägg med.

Jag började med att skrynkla ihop hela pappersarket - för allt i livet har redan sina förutsättningar och ingenting är blankt.

Sedan strök jag färgerna med lätt hand över arket för att låta vecken få plats att tala.

Arv och miljö.

Gud har skapat människan så förunderligt underbart. Så sinnrika vi är! Och så lite vi tar vara på...

Under dessa 45 minuter fick vi ur oss mer, än vad flera veckors samtalsterapi skulle kunnat förmå.
Vi mådde mycket bra och var alldeles varma och glada.

Vilken sorg det måtte vara för Skaparen att se hur vi förminskar oss själva och förtrycker flera av de gåvor han lagt ned i oss.
Om intelligens bara vore matematik, ja då skulle vi inte ha några mänskliga möten värd namnet, ingen kultur, inget utvecklat språk till kommunikation... och ingen musik.

Och inte mycket till mänskligt liv!

Alla intelligenserna ska med.

Denna lekfulla beskrivning har i botten en mycket allvarlig underton.

Vår tids stress och reducering av mänskliga behov kör oss i botten, och sjuktalen av utbrändhet ökar.
Symbolpedagogiken är min väg tillbaka till livet och arbetet. Jag är så djupt tacksam!

Och samtidigt behöver jag uttrycka kritik till alla okänsliga människor och strukturer som sätter ekonomi före hälsa, profit före medmänsklighet och huvud före kropp.
Det är inte utveckling.

Det är avveckling!

Det omätbaras renässans. Läs!

 

Vi har dansat en bild. Vi har målat en dans.

Sorg och glädje fick mötas, både i konflikt och försoning.

Fick vi några problemlösningsverktyg?
Skapade vi en ny, duglig produkt? Hittade vi nya möjligheter? Fann vi ny kunskap?

Ja, bilden gav form åt en inre tanke. Den spatiala förmågan visualiserade uppfattningen och gav den form.
Dansen gav rörelse åt bilden och tanken. Den kinestetiska intelligensen var verktyg för att få utlopp för inneboende spänningar.
Musikaliteten hjälpte oss att se nya möjligheter hur vi kan agera i mänskliga möten.

Fann vi ny kunskap? Ja, kroppens insikter av skörhet och styrka blev en verklig upplevelse, inte bara talade ord som fastnar i den hjärnhalva där logistiken bor.

Dansa mig!

Till Howard Gardners försök till organisering av de sju intelligenserna vill jag göra ett tillägg:

8. Andlig intelligens.

Eller som han skriver själv:

- En förutsättning för multiintelligensteori är alltså att den innefattar ett brett spektrum avtalanger som mänskliga kulturer yttrar. Det gäller att inte försumma shamanens och psykoanalytiskerns gåvor, inte heller yogiers och helgons. (sid 56).

Han glömde själavårdare och präster...

När jag tog tåget hem från vårt symbolpedagogmöte, var jag tvungen att lägga min stora bild på golvet på Öresundståget. En intresserad tågvärd började plötsligt berätta för mig vad hon såg... och vad det kunde betyda... och livets alla faser...!

Det kallar jag social intelligens, av en kvinna som verkligen ville kommunicera.
Hon hade fyllt sitt livsblad med flera goda egenskaper.

I väntan på tåget.

Måtte sädeskornen vaja på ditt hjärtas åker. Må livets mylla vara rik och fet för dig.
Men se upp för asfalten som blöder i det osynliga... där ena hjärnhalvan förkvävs av omänskliga livsmiljöer.

"Människa, lär dig dansa, annars vet änglarna i himmelen inte vad de ska göra med dig!"
Kyrkofadern Augustinus.

De kommer inte sitta och räkna matte uppe bland molnen i alla fall!!

Intelligenta hälsningar från er dansande Helene Sture Bildfelt,

Vill du läsa mer om symbolpedagogik?
www.symbolonviaunna.se
En ny utbildning startar i höst:
helen.kemi@symbolonviaunna.se

Det omätbara.

ODUGLIGA TJÄNARE

70 dagar före påsk.

 

 

Vilken lockande rubrik... Odugliga tjänare. Det låter som något gammal kyrkan använt för att förtrycka folk med.

Ack nej vad du har fel!

 

Men vi måste backa bakåt för att begripa vilka mottagarna var till att få höra så skarpa ord.

 

Detta inlägg är en fortsättning av det föregående - Avgöra Rätt och Fel - och en sammanfattning av den predikan jag höll i Möllebackskyrkan idag, i Karlskrona.

 

Följ nu med er odugliga bloggskribent, alla odugliga läsare... f'låt!

Söndagens namn är SEPTUAGESIMA - 70 dagar före påsk.

 
Predikan är uppdelad i tre delar.

 

Tre delar.

 

 

Jag tackar min Gud var gång jag tänker på er här i Möllebackskyrkan, för alla fina andakter, middagsböner och gudstjänster vi har tillsammans! Och det är med glädje jag ber för er… Paulus ord är även mina!

Vi skall lära oss en mening utantill från episteln:

MIN BÖN ÄR ATT ER KÄRLEK STÄNDIGT SKALL VÄXA OCH BLI RIK PÅ INSIKT OCH URSKILLNING, SÅ ATT NI KAN AVGÖRA VAD SOM ÄR VÄSENTLIGT…

 

Vad ska kärleken göra?

- Växa!

Och bli rik på vad då?

- Insikt och urskillning!

Varför då? Jo, så att vi kan...

- … avgöra vad som är väsentligt!

 

Men först ska vi brottas med de svåra orden i evangeliet. Detta är första delen.

 

För det första...

 

JESUS SADE:
OM NI HAR EN TJÄNARE SOM PLÖJER ELLER VALLAR FÅR, SÄGER NI DÅ TIL HONOM NÄR HAN KOMMER HEM FRÅN ÄGORNA:
- GÅ GENAST OCH SLÅ DIG NED VID BORDET.

NEJ, NI SÄGER:
- GÖR IORDNING MATEN ÅT MIG, FÄST UPP DINA KLÄDER OCH PASSA UPP MIG MEDAN JAG ÄTER OCH DRICKER; SEDAN KAN DU SJÄLV ÄTA OCH DRICKA

INTE FÅR TJÄNAREN NÅGOT TACK FÖR ATT HAN GÖR VAD HAN ÄR ÅLAGD.

PÅ SAMMA SÄTT MED ER; NÄR NI HAR GJORT ALLT SOM ÅLIGGER ER SKALL NI SÄGA:
- VI ÄR ODULIGA TJÄNARE, VI HAR BARA GJORT VAD VI ÄR SKYLDIGA ATT GÖRA.
Lukas 17:7-10.

Lyser pliktskyldigast. Bra!

Lukas återger en situation där Jesus berättar om en tjänare, och han verkar vara både tuff och hård på rösten. Vi vet ingenting om hur det är att vara tjänare, eller att beordra en människa i underordnad ställning på det viset.

 

Rubriken är Nåd och Tjänst.

Det handlar om att fullgöra sitt uppdrag, fullt ut. Att vara trogen i sin tjänst, att göra sin plikt, att inte fuska, inte fjäska, utan att vara rättrådig.

Låt mig få ta ett halvdåligt exempel för att vi ska kunna närma oss detta.

 

Om jag åker buss med min favoritchaufför och ber henne gå och fika med mig innan hon är klar med sina turer, då fullgör hon inte sin tjänst. Hon sviker sitt uppdrag och de andra resenärerna kommer inte hem, varken till Hörvik eller Nogersund...

Nej, han/ hon skall göra vad han är ålagd.

PÅ SAMMA SÄTT ÄR DET MER ER, SÄGER JESUS, NÄR NI HAR GJORT ALLT SOM ÅLIGGER ER, SKALL NI SÄGA:

- VI ÄR ODUGLIGA TJÄNARE, VI HAR BARA GJORT VAD VI ÄR SKYDLIGA.

Nu ringer alla varningsklockor... Jaha... så jag duger inte då...
Nej nej nej NEJ!
Vi kan inte lyssna till evangeliet med Jantelagens öron eller med kvinnligt diminutiv!
Åhörarna till denna berättelse var först och främst män... som gärna förstorade sig själv och sin betydelse... vilket aldrig tycks avta genom tiderna...

 

Förminska eller förstora sig själv?

 

 

Uttrycket "oduglig tjänare" handlar inte om att förminska sig själv, utan tvärtom. Jesus vill inte att vi skall förstora oss själva, och tigga beröm och tack i tid och otid.

Den något upprörande insikten i denna liknelse är:

 

Allt vi gör för Gud i Guds rike – från att duka fint till fikat till att sitta i styrelsen, gå på hembesök, missionera, förrätta begravningar eller predika – innebär inte ett ögonblick att Gud står i skuld till oss. !!

Gud är inte skyldiga oss något tack. Vi är inte jämställda. Perspektivet är helt annorlunda.

Det är så lätt hänt att vi tänker:

- Nu har jag gjort allt det här… och skänkt så och så mycket pengar till vårt arbete… och ställt upp… så då måtte väl Gud vara nöjd?!

 

Svaret är, att alla tjänster vi gör i uppriktighet mot Gud, görs i tacksamhet – inte för att vi skall vinna något på det.

 

Jesus vill med allvar inskärpa i oss denna stora sanning:

- Vi kan aldrig skuldsätta Gud, eller kräva något tack av Honom…

Vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.

Av kärlek.

Uppriktighet.

 

 

I koret i Möllebackskyrkan hade jag ställt fram det stora korset.
Nu ville jag på ett tydligt sätt visa vad kristen tro är.

Jag ställde mig framför korset och sa:
- Käre Gud, jag är ganska bra och kan ge dig av mina talanger, jag har betalt min skatt och är en rätt så hygglig person. Får jag komma in i himlen?

Den naiva men unkna präktigheten och självgodheten luktade inte bra... Det fanns ingen plats för att fråga vad Gud själv ville...

Vill du ha min hjälp, Jesus?!

 

En tid senare hade livets svårigheter pressat personen så hårt att en kapitulation tvingade honom/henne ned på knä:

- Käre Gud, förlåt mig... förlåt mig alla felsteg och synder, jag orkar inte mer. Jag är helt slut, jag ger upp... jag har bara mina två tomma händer att ge dig...

Vad tror ni vår Herre sa? Vad behöver vår Herre mest från oss?

Jo, ju tommare vi är, desto mer kan Han fylla oss!
Ju mer vi frågar efter Hans vilja, desto mer kan han leda oss efter sin vilja!

Genom korset. Genom död. Till liv.

Under korsarmarna.

 

Jag reste mig upp och gick igenom korset, under korsarmarna, och ställde mig på andra sidan.
Nu hade jag korset i ryggen istället!
Vilken radikal skillnad!!

Jag sträckte fram mina händer mot församlingen och sa:
- Nu kan jag ju ge hur mycket som helst! Herren har fyllt mig med sin Nåd så att jag helt kan stå till förfogade, i Tjänst!
Det jag ger, är det jag fått. Och jag gör det inte för att behaga Gud på den andra sidan korset, utan här - med korset i ryggen - ger jag till andra av det Gud har gett mig!

 

Detta är en tydlig illustration av frälsningen! Vilken glädje!

Jag  borstade av mig dammet från byxbenen och ställde mig i talarstolen igen.

 

Lever med korset i ryggen!

Del två.

När Paulus skriver sitt brev till de kristna i Filippi så sitter han i häkte i Rom, i väntan på att få sin sak prövad. Han har inte begått något brott, det förstår både det romerska pretoriet och övriga som träffat honom. Men han berättar om Jesus Kristus, som har dött och uppstått för våra synders skull, och denne Jesus är Guds son.

Det var lika provocerande då som nu. Jesus är GUDS SON! Inte bara en "god lärare"...

Med den skillnaden att det var kejsaren som var gud och som skulle tillbedjas, därför satt Paulus frihetsberövad. Han gläder sig åt det.
Även i Japan hade man kejsarkult där han betraktades som gud. Tack och lov är det avskaffat nu.

Oavsett om Paulus blir frigiven eller dömd till döden, så gläder han sig stort åt att få tjäna Gud och leva i Jesu fotspår. Hela Filipperbrevet jublar av glädje över att få tillhöra en så stor Gud, att han utropar:

 

FÖR MIG ÄR LIVET KRISTUS, OCH DÖDEN EN VINNING!

 

Kristus, mitt liv!

Vad har han mött för att kunna ge en sådan trosbekännelse i livet?

Jo, han har mött Guds oerhörda kärlek, där rättrådighet och trofasthet är Guds väsen, i Sanning och med Kärlek.

 

Nu har han många nyomvända församlingsmedlemmar i Filippi, som är den första kristna församlingen i Europa, belägen i Makedonien, i norra Grekland.
De, precis som vi, visste inte riktigt hur de skulle prioritera i sitt liv eller hur de skall bedöma olika situationer. Därför säger Paulus - nu kommer det igen!

 

MIN BÖN ÄR ATT ER KÄRLEK STÄNDIGT SKALL VÄXA OCH BLI RIK PÅ INSIKT OCH URSKILLNING…

Kärleken växer.

 

Del tre.

Vår tid, 2019, är komplicerad och oerhört komplex. Vi skördar frukterna av att ha ätit av Kunskapens Träd, på gott och ont. Vår tekniska utveckling går nu så fort att vi håller på att tappa greppet.

Insikt och urskillning vad gäller gränsen mellan liv och död suddas ut, den artificiella intelligensen förblindar oss så att vi är beredda att låta robotar ta över alltmer, och klimatfrågan är låst i pengar och prestigefull girighet.

 

Vi orkar inte tänka, vi vill inte, det är för svårt. Då är det toppen när det kommer en livsåskådning som säger att det är bara till att slappna av och inte värdera. De österländska meditationsformerna att ”inte värdera, utan låt tankarna komma och gå” är direkt destruktivt i en så allvarlig tid som vår!

 

Tvärtom behöver vi ta fram den etiska kompassen igen och slipa vår intellektuella skärpa.

Vi behöver mer insikt, inte mindre, mer urskillningsförmåga vad som är rätt och fel, inte mindre!

Paulus ber oss söka väsentligheterna och släppa allt som inte är centralt. Det gäller både här i församlingen och i samhället i stort.

"Det är inte en stor tro du behöver, utan det är tron på en stor Gud" !!

Tron på en stor Gud.

 

Alltså, sammanfattningsvis.

Det avgörande är inte vad du gör för Gud, utan först vad Gud gjort för dig och mig, synligt i Jesus.

Det är Han som verkar i oss! Det är hans kärlek och nåd som lyfter oss.

Det är Guds helige Ande som upprättar oss och fyller alla tomrum, och som leder oss att tjäna varandra.

 

Tillsammans med de kristna i Makedonien får vi ta emot Jesu kärlek..

.. SÅ ATT VI KAN STÅ RENA OCH SKULDFRIA PÅ KRISTI DAG, FYLLDA AV DEN RÄTTFÄRDIGHET SOM ÄR FRUKTEN AV JESU KRISTI VERK I OSS, GUD TILL ÄRA OCH PRIS!     

Rena. Skuldfria. Fyllda.

Av Jesusfrukten.

Guds verk i oss.

Rättfärdighet. I våra tomma händer! Att ge vidare...

Gud till ära och pris! Amen.

Guds verk har börjat...!

Nu har jag bara gjort min plikt. Jag har skrivit det jag fått av Herren. Jag delar med mig av de insikter och den urskillningsförmåga som är mig given.
Jag tigger inte beröm (jo, lite...), inte tack (jo, helst...), jag fuskar inte, fjäskar inte. Jag vill inte förstora mig själv, men inte heller förminska mig!

Oduglig?

Ja, så säger man till dem som man måste plocka ned på jorden!

Oduglig?

Nej, så säger man inte till den som redan ligger och kämpar med sitt mänskovärde.

Förstå skillnaden! Använd din urskillningsförmåga! Läs Bibeln med förstånd. Och hjärtat!

- Jag är övertygad om att Gud som har börjat ett gott verk hos er också skall fullborda det till Jesu Kristi dag. Hälsningar, Paulus.

Dugligt odugliga söndagshälsningar, 70 dagar före påsk.

Helene F Sturefelt,

- korspredikant med massor av pliktskyldiga tulpaner!

                                    Duger. De gör sin plikt...

AVGÖRA RÄTT OCH FEL Filipperbrevet II

Insikt och urskillning.

Har du urskillningens gåva? Kan du skilja mellan rätt och fel?
Lever du i kontakt med ditt samvete? Eller låter du bli att värdera över huvud taget?

De här frågorna tränger sig på både i dagens meditationsformer och i de bibeltexter som är aktuella denna vecka.

Igår skrev jag om glädjen trots fångenskap utifrån Paulus brev till Filipperna.
Detta är en fortsättning på det, men med en annan rubrik. Kommande söndag tar upp just denna text, så jag sitter här och förbereder mig...
Vill du vara med?

Min Bibel ligger uppslagen på kapitel 1 i Filipperbrevet i Nya Testamentet.
I psalmboken finns samma text på sid 1337, Septuagesima = 70 dagar före påsk, med temat Nåd och tjänst.

Öppet.

Men jag vill inte göra några uttolkningar utan att först ha bakgrunden klar för mig.

Vi befinner oss i Makedonien, i staden Filippi, som grundades av Alexander den stores far Filip.
Omkring år 168 före Kristus erövrades den av romarna och hade nu politiskt och rättsligt en särställning som romersk koloni och fästningsstad.
Paulus använder därför en hel del militära termer i sitt brev när han berättar om läget.

Judarna var inte många här, det fanns ingen synagoga utan endast ett "böneställe" (Apg 16:13).

Filippi var den första stad i Europa där Paulus grundade en kristen församling i samband med att han kom dit på sin andra missionsresa (Apg 16:1-40).

Det rådde ett hjärtligt och förtroligt förhållande mellan honom och församlingen.
Orsaken till brevet är att han fått ta emot en gåva från församlingen. De hade gett honom ekonomiskt stöd och därför är han mycket tacksam.

Stöd. Ryggstöd.

 

Vi börjar med några goda, varma hälsningsfraser fyllda av tacksamhet:

JAG TACKAR MIN GUD VAR GÅNG JAG TÄNKER PÅ ER, ALLTID, I ALLA MINA BÖNER FÖR ER ALLA.
OCH DET ÄR MED GLÄDJE JAG BER FÖR ER; NI HAR VARIT MED I ARBETET FÖR EVANGELIET ÄNDA FRÅN FÖRSTA DAGEN...
Filipperbrevet 1:3.

Så tror jag att många av dagens präster och pastorer också kan uttrycka sig när de tänker på församlingsmedarbetare och en del förtroendevalda. En församling är något man bygger tillsammans.

Men lika ofta har Paulus tänkt på sina församlingar med bekymmer. Konflikter och osunt leverne hindrar kärlekens frukt. Ja, så länge ofullkomliga människor skall samarbeta så tycks det vara oundvikligt - även i kyrkan.

Än idag startar nya församlingar i Sverige, där bland annat EFS vill vara i framkanten. Det är mycket positivt!
Det är mycket enklare att starta nytt än att släpa med sig gamla minnen av hur det var förr - det hindrar väldigt ofta äldre församlingar att utvecklas.
Urskillningsförmågan förblindas av grupptryck och gammal vana hur man alltid har gjort...

Förbländas.

Men det är inte vi människor som skapar församlingar. Det är Gud själv som väcker längtan i oss efter gemenskap med Honom själv.

… OCH JAG ÄR ÖVERTYGAD OM ATT HAN SOM HAR BÖRJAT ETT GOTT VERK HOS ER OCKSÅ SKALL FULLBORDA DET TILL KRISTI JESU DAG.
Fil 1:5.

När Paulus kom till Filippi och sådde Guds ord, var det Gud som gav växten.
Herren lämnar inget arbete halvgjort. Det är Gud själv som öppnar våra hjärtan och ger oss kärlekens kompass.
Därför kan man vara viss om framtiden.

Det verk som Gud har börjat skall Han inte bara fortsätta utan också fullborda!

Levande Gud som talar i sitt Ord är inte en snål Gud som vill förminska eller minimera.
Nej, Gud maximerar! Totalt.

Gud är fullkomlighet. Inte tomhet. Gud fyller. Vår tomhet. Det är så välsignat!

Vill fullkomna.

Här vill jag skjuta in en parentes där jag för mitt inre öga ser vissna församlingar och ledsna människor. Det är de som inte längre har Kristus i centrum. Annan verksamhet har tagit över och kännetecknet är att den gemensamma bönen är borta. Inte heller vill man omsätta Jesu ord i handling, det kostar för mycket av engagemang och prestige...

Men när varje liten människa i församlingen lever i personlig gemenskap med Kristus, då händer något underbart - Gud kan verka för fullt i den människans vilja, känsla och tanke!

Ordet FULLBORDA betyder "föra till målet".

På grekiska heter det epi-telein, av verbet telós = ände, slut, mål, slutmål.
Vilken kraft och tröst det ligger i den vetskapen!
Gud skall föra dig och mig till sitt slutmål - amen!

Slutmål.

Paulus glada tacksägelse över sina kristna syskon i Filippi får honom att fortsätta sin bön:

OCH MIN BÖN ÄR ATT ER KÄRLEK STÄNDIGT SKALL VÄXA OCH BLI RIK PÅ INSIKT OCH URSKILLNING, SÅ ATT NI KAN AVGÖRA VAD SOM ÄR VÄSENTLIGT...
Fil 1:9-10.

Nu kommer vi till inläggets huvudpunkt.

Det handlar om gott ledarskap, eller uselt. Det handlar om att kunna ta hand om sin familj eller inte, att vara en god arbetskamrat eller inte... att den kärlek vi har inte skall vara feg eller gränslös, utan just rik på insikt och urskillning.

Att sakna insikt och urskillning orsakar stora problem. Att inte kunna avgöra vad som är rätt och fel, väsentligt och oväsentligt skapar dåliga ledare i alla sammanhang.
Vad är centrum? Vad är inte centralt?

Allt är inte lika viktigt. Allt är inte lika bra.
Jodå! Börja inte värdera nu, Helene, säger de med annan livsåskådning.
Snälla ni, "värdera" betyder inte "fördöma". Det betyder be-döma, vad som är rätt och fel!

Inte upp-och-ned.

Vi lever i ett mycket komplicerat samhälle, som är så svårt och krångligt att vi faktiskt börjar tappa greppet. Kunskapen "på gott och ont" - som det talas om i 1 Mosebok - får vi nu skörda frukterna av fullt ut.

Moralen kring artificiell intelligens klarar vi knappt av eftersom vi är så förblindade av vår tekniska utveckling.
Etikfrågorna kring livets början och slut är ytterst känsliga.
Rätt och fel vad gäller samlevnad och sexualitet har helt uppluckrats och överlämnats till individen.
Förmågan att möta olika religioner är också mycket svår, om kunskap saknas. Allt är inte likadant och alla livsåskådningar har inte samma mål.

För att inte tala om klimatfrågan, där det är en 15 årig autistisk flicka, Greta Thunberg, som nu säger Sanningen till alla makthavare.
- Det är vitt eller svart. Rätt eller fel. Agera. Nu!

Klimatet.

Relativismen och individualismen går hand i hand.

Sanningen med stort S har ersatts av "min sanning", vilket är en motsägelse av själva begreppet. Däremot finns det många Åsikter... med det är inte detsamma som Sanningen!

Det är så lätt hänt att man ger upp. Det är för svårt att hänga med, det går inte att tänka. Och det tycks ändå inte finnas några goda ledare att följa, så... det är lika bra att hänge sig åt intellektuell slapphet. Och säga:

- Allt är lika bra.

Klart. Eller?

Är allt lika rätt eller fel?

Dessutom håller stressen på att förstöra oss inifrån och ut, och utmattning är snart ett allmäntillstånd hos svenskarna.
Då är det oerhört skönt att hitta en ny livsåskådning som tillåter att man släpper taget.

Det österländska meditationsformerna med att "låta tankarna komma och gå utan att värdera dem" är i långa loppet orsaken till att så många får allt svårare att bedöma vad som är rätt och fel.

Urskillningens förmåga går förlorad. När Sanningen bytts ut mot åsikter då är kompassen för Rätt & Fel satt ur funktion. Pilen snurrar förvirrat på skivan.
Så vill inte jag ha det!!

Insikt. Utsikt. Avsikt...

Jag är tacksam att jag redan i övre tonåren började läsa min Bibel. Visserligen fattade jag ingenting... men jag läste och bad och sökte kunskap. Sakta och mödosamt började en helt ny värld öppna sig för mig. Det var mycket djupare, mycket klarare och renare.
Och det som drabbade mig direkt, från första bladet, var Guds personliga tilltal i Ordet - det rörde mitt hjärta och väckte min tro.

Precis som Paulus säger till filipperna!

Men han är sträng och förmanande till dem som vet vad som är rätt, men som inte lever efter det. Han skriver till italienarna i Rom:

… DU ÄR STOLT ÖVER DIN GUD, DU KÄNNER HANS VILJA OCH KAN AVGÖRA VAD SOM ÄR VÄSENTLGIT - DU HAR JU VÄGLEDNING I LAGEN, MEN...
Romarbrevet 2:17

Tingshuset, lagens boning.

Tio Guds bud ligger fortfarande till grund för vår lagstiftning, men tillämpningen blir som sagt allt svårare.

Varje kristen anmodas att träna upp sitt sinne för rätt och fel - inte att släppa alla tankar utan att ta tag i dem!

OCH DEN SOM LEVER PÅ MJÖLK ÄR ETT SPÄDBARN OCH KAN INTE FATTA EN UNDERVISNING OM RÄTTFÄRDIGHET.

DEN FASTA FÖDAN ÄR TILL FÖR VUXNA, FÖR DEM SOM TRÄGET HAR ÖVAT UPP SINA SINNEN TILL ATT SKILJA MELLAN GOTT OCH ONT.
Hebreerbrevet 5:14.

Våga din andliga växt!

Jag tycker om att titta på gamla svartvita matinéfilmer från förr. Där finns alltid den rättrådiga gamla kvinnan och den rättrådige kloke mannen som reder upp trassliga situationer.
De är omutbara, opartiska och pålitliga - för att de har sitt sinne förankrat hos den Gud, som själv är Rättfärdigheten.

Detta blir allt mer sällsynt.

Någon gång kallar vi dem för "visselblåsare" för att de påtalat ett problem, men de blir inte populära.

Vill vi att det skall fortsätta så här?

Skall du och jag också sälla oss till den stora skara som varken vågar eller orkar ta i tu med vad som är rätt och fel?
Är det inte tvärt om så att vi mer än någonsin behöver ta Paulus ord på allvar, att lägga oss i hårdträning vad gäller etik?!

Vi kan inte hålla på att sörpla samvetslös mellanmjölk när samhällsutvecklingen går så rasande fort!
Vi måste lära oss ta tag i de stora moraliska köttbenen och träna upp vårt samvete, söka sanningen med kärlekens förtecken.

Insikter om livet kommer inte av sig själv, det kräver att man samtalar om sina erfarenheter med kloka personer som har gått före. Att vi stänger av TV, slutar spela bort vår tid eller ödsla bort den på meningslösheter.

Dr Indy Sing, The Conference.

Det finns ett spännande forum i Malmö som heter The Conference - "exploring complexity in a digital World" - där duktiga forskare delar med sig av sina insikter vad gäller samhällets organisation och människans möjlighet.

Jag lyssnade på Dr Indy Sing (?) som av en tillfällighet (?) föreläste precis om detta jag skriver om!
Vikten av att samtala om hur vi skall agera tillsammans utan att förlora oss i kortsiktiga lösningar.

Med Guds hjälp!!

Paulus brev till de kristna i Filippi har det stora perspektivet. Det handlar inte om småsaker, inte heller om petiga detaljer i livsföringen.
Hans kompassnål grundar sig i vad Jesus Kristus gjort för oss.

Att avgöra vad som är rätt och fel enligt Nya Testamentet kan innehålla dessa ledord:

* Lev i Försoningen - med dina medmänniskor, med naturen, med Gud.
* Lev i Tacksamheten - över vad du har och vad du kan dela med dig av.
* Lev i Sanningen - som vill att du erkänner din synd och brist, och sedan tar emot förlåtelsen.  Gottgör därefter dem du skadat.
* Lev i kärleken - den som inte viker undan för lögn, fjäsk eller partiskhet, den som inte söker efter lön eller uppmärksamhet.

Nästa söndags predikan kommer att handla om det, jag återkommer.

Domarens säte.

Det här klarar inte jag... Nej, det gjorde inte Paulus heller. Men tillsammans i den kristna gemenskapen uppmuntrar vi varandra att leva nära Kristus - det är ju Han som är vår rättfärdighet!
Urskillning, så att...

… URSKILLNING, SÅ ATT NI KAN AVGÖRA VAD SOM ÄR VÄSENTLIGT OCH STÅ RENA OCH SKULDFRIA PÅ KRISTI DAG,
FYLLDA AV DEN RÄTTFÄRDIGHET SOM ÄR FRUKTEN AV JESU KRISTI VERK,
GUD TILL ÄRA OCH PRIS!
Fil 1:11.

Stå ren.
Var skuldfri.

Det är detta kristendomen handlar om!

Inte i egen kraft. Det går inte. Utan låta sig förvandlas av Gud själv.

Dr Indy Sing sa att om vi inte lyfter blicken från våra alltför små perspektiv, då kommer vi fortsätta bråka om smutsen och skylla på varandra.

Jag fyller i hans mening och menar att blicken måste lyftas ända upp till Skaparen själv.
Syndabekännelsen är att erkänna hur vi lägger skulden på varandra.
Oviljan att själv ta sitt ansvar.
Det är den bördan Jesus vill lyfta av - och göra oss skuldfria - genom sin död på korset, där försoningen blev möjlig, för alla folk.

Moderatorn vid The Conference.

Och känslan av att vara ren är alldeles underbar!
Men då måste ju smutsen bort... och den försvinner inte av sig själv då jag mediterar och låter tankarna komma och gå... särskilt de fula tankarna... De måste verkligen få uppmärksamhet och avslöjas!

Så, bästa bloggläsare, låt oss hjälpas åt att föra det goda samtalet i hur vi avgör vad som är rätt och fel.
Låt oss uppmuntra varandra att växa i insikt och urskillningsförmåga, med Guds stora perspektiv.

Jag avslutar med en bön, där Paulus håller fanan högt:

JAG KAN INTE SKADA SANNINGEN, BARA FRÄMJA DEN.
JAG GLÄDER MIG NÄR JAG SJÄLV ÄR SVAG OCH NI ÄR STARKA.

JUST DET BER JAG OM, ATT NI SKALL BLI ALLTMER FELFRIA.

DÄRFÖR SKRIVER JAG DETTA REDAN NU, FÖR ATT JAG SEDAN SKALL SLIPPA UPPTRÄDA BRYSKT HOS ER, I KRAFT AV DEN FULLMAKT HERREN HAR GETT MIG FÖR ATT BYGGA UPP, INTE FÖR ATT RIVA NER.
2 Korinthierbrevet 13:8.

Rättvisans boning.

Och det är min bön att våra insikter skall vara utsiktsfulla, med avsikter grundade i Guds rättfärdighet.

Urskillningslösa, nej, -fulla, och jättefelfria hälsningar från eder bibelstudieledare...

Helene Sture Rättfält,

- som fotograferade Tingshuset i Sölvesborg, ritat av arkitekt Gunnar Asplund, där rättssalen nu är förvandlad till allmän samlingslokal...

GLÄDJE I FÅNGENSKAP Filipperbrevet

Djupglädje.

Glädje, glädje, glädje!

GLÄD ER ALLTID I HERREN! ÄN EN GÅNG VILL JAG SÄGA ER:
- GLÄD ER!
Filipperbrevet kap 4:4.

Detta är en av de bibelversar som har flest understrykningar i mina Biblar.

Vi har haft besök av Glimåkra folkhögskolas Gospelkör Gratitude i helgen, och idag var det en underbar glädje-gospel-gudstjänst på SVT2 från Frälsningsarmén i Stockholm.
Glädjen bubblar inifrån och ut.

Och Psaltarens texter i Gamla Testamentet fullkomligt överflödar av jubel, fröjderop och hallelujaböner!
Var kommer all denna glädje ifrån?

Jag frågade en av mina muslimska vänner i vår religionsdialog om vad Koranen sa om glädje.
- Det ordet finns inte så många gånger... kanske bara ett par tre versar.
Samtalet blev mycket intressant, men det tar vi en annan gång.

Jag bildsätter detta inlägg med ett fång tulpaner. De ser dig. Och de kan också predika...

Var kommer glädjen ifrån?

Följ med till Filippi i Makedonien, i norra Grekland, dit Guds helige Ande har kallat Paulus. Helheten finns att läsa i Apostlagärningarna kapitel 16, men det jag vill lyfta fram är den epistel som idag läses i varje gudstjänst i Svenska kyrkan.

Paulus sitter fängslad och skriver han sitt "fångenskapsbrev" till sina kristna medsyskon i Filippi.
Hela brevet genomsyras av glädje och det är förunderligt, eftersom han är frihetsberövad.

DET SOM HAR HÄNT MIG HAR SNARAST FÖRT EVANGELIET FRAMÅT.
DET HAR NU BLIVIT KLART FÖR HELA PRETORIET, OCH ALLA ANDRA OCKSÅ, ATT DET ÄR FÖR KRISTI SKULL SOM JAG SITTER FÅNGEN...
Filipperbrevet 1:12.

Inte många har predikat på denna text idag, därför har jag behov för egen del att ta reda på vad det är som har hänt. Framför mig har jag teologen Olof Lintons kommentar.

Vad har hänt?

Texten är aktuell. Alltför många kristna sitter fängslade idag för sin tros skull på Jesus Kristus.

Det första vi måste konstatera är att Paulus inte är i bojor som ett fängelsestraff.
I antiken handlar detta snarare om "häkte" - att förvara en person i väntan på att hans sak skall undersökas.
Detta kunde dra ut långt på tiden, särskilt om de juridiska förutsättningarna för avgörandet var otydliga och svävande, vilket det var för Paulus.

Olof Linton räknar upp alla de gånger som Paulus häktats:

* Häktningen i Jerusalem tog 4-5 år (Apg 21:34).
* Två års fängsligt förvara i Ceasarea (Apg 24:27).
* Vädjan till kejsaren (Apg 25:10).

* Resa till Rom som fånge... (Apg 27:1).
* … med övervintring (Apg 28:11).
* Bevakning i Rom i två år, dock med egen bostad (Apg 28:16).

Bevakning. Fångenskap.

Paulus berättar sällan i sina brev om sig själv, bara om det har koppling till evangeliet, annars inte.
Men Filipperbrevet antyder att det är en rättssak på gång mot honom (Fil 1:7) och han går i försvar "apologi":
- Det har ju blivit uppenbart för dem även i pretoriet - och alla de andra - att det är "i Kristus" jag bär mina bojor.

Hur processen skall sluta är inte avgjord i skrivande stund. Paulus är förvissad att han skall få leva kvar och ännu en gång besöka Filippi, men han räknar också med döden som en möjlighet.

Troligen sitter han i häkte i Rom, men forskarna utesluter inte att det även kunde ha varit i Efesus. Men med dåtidens kommunikationer måste dessa resor ha tagit åtskillig tid i anspråk, därmed de utdragna tidsangivelserna.

I sin väntan skriver han med kärlek till sina vänner i Filippi. De hade från första början understött honom, från evangeliets allra första tid. Han längtar efter dem "med Jesu Kristi kärlek", ett uttryck som visar både intensiteten och arten av hans vänskap.

Kristen vänskap.

Det verkar som om hans fångenskap har stärkt dem i frimodighet...

… OCH DE FLESTA AV BRÖDERNA HAR GENOM MIN FÅNGENSKAP STÄRKTS I SIN TRO PÅ HERREN, SÅ ATT DE VÅGAR PREDIKA GUDS ORD ÄNNU MERA OFÖRSKRÄCKT ÄN FÖRUT.
Fil 1:14.

Detta personliga brev överlämnades av Epafroditus, att de omständigheter han hamnat i lett till evangeliets framgång. Men hur då?
Han väcker ju läsarens nyfikenhet mer än vad han stillar den.

Om det hade varit för ett vanligt brott Paulus hade häktats, ja då hade det varit både pinsamt och skamligt.
Att lida för vanliga förbrytelsers skull är för en kristen en stor skam (1 Petr 4:14). Det är mycket allvarligt om en kristen lever på ett sådant sätt att andra kommer på fall...

Om man bara kände till dessa yttre förhållanden - han sitter fängslad och han är kristen - då är det en svår anklagelse för hela kyrkan, att dess största företrädare skulle vara en förbrytare. Ännu värre om romarna skulle utdöma dödsstraff över honom.

Därför är det av yttersta vikt att han får klargjort att han lider för sin tros skull, inte för något brotts skull.
Att lida för Kristus är en ära (Matteus 5:10), men att lida för en försyndelse är fullt av vanära.

DET ÄR I KRISTUS JAG BÄR MINA BOJOR.

Inget brott är begånget.

Jaha. Förändrar det saken?
Är Paulus ställning genom det förbättrad? Har han större möjligheter att bli frikänd i och med att det är en religionsfråga?

För en utomstående är detta den viktigaste frågan.
Men inte för Paulus...

För honom är inte det viktigaste om han blir dömd eller frikänd. Det viktigaste är om han står eller faller med Kristus, eller ej.

- Om hans sak är oupplösligt sammankopplad med Kristi egen sak, skriver Olof Linton, då är Paulus nöjd, vad som än sker.
När det nu alltså visar sig att även det romerska pretoriet har fattat att han är anklagad för sin tros skull, att han bär sina bojor "i Kristus", då är han tillfreds.

För Kristus. Vad som än sker.

Det här kan vi aldrig förstå om vi inte lever i gemenskap med Jesus.
Men den som blivit funnen, förvandlad och frälst av hans kärlek vet att Livet är Kristus! Ingen annan händelse i livet är så djupgående som den. Faktiskt inte...

När gospelkörerna jublar ut sina lovsånger till Honom så gråter jag. Mina tårar av innerligaste glädje går inte att hålla tillbaka, de är alltför starka. Jag har själv många gånger stått i samma sammanhang och sjungit ut de goda nyheterna.

Jesus har räddat oss ur syndens klor och gett oss nytt liv, i kärlek!

Men vad blir de yttre konsekvenserna av allt detta?

Antingen blir Paulus frigiven och kan fortsätta åka omkring och besöka de församlingar han grundat.
Eller.
Om han blir dömd för sin kristna tro såsom "uppvigling", ja då blir hans liv utgjutet "som ett drickoffer"... och han får möta döden.

Blodsoffer.

JA, ÄVEN OM MITT BLOD SKULLE UTGJUTAS NÄR JAG BÄR FRAM ER TRO SOM ETT OFFER TILL GUD, ÄR JAG GLAD OCH GLÄDS MED ER ALLA.
PÅ SAMMA SÄTT SKALL NI VARA GLADA OCH GLÄDJAS SMED MIG.
Fil 2:17.

Kristendomen handlar inte om att skada andra eller utsätta andra för fara.
Glädjen sitter i att hålla fast vid kärlek och rättfärdighet, även om andra retar sig på den eller blir provocerade av den.

En vanlig människa hade kanske i ett eventuellt sista brev spekulerat i myndigheternas bedömning.
Men när Paulus reflekterar över sin situation så gör han ingen juridisk sannolikhetsberäkning vad resultatet kan tänkas bli.

Nej, han söker svaret i vad som kan vara meningen, Guds mening med det hela.

Men vad är meningen?

Ordet "frimodighet" ligger mellan raderna. Tydligen hade de kristna i Filippi förlorat en del av sin frimodighet när det gällde att berätta vad Kristus gjort för dem.

Den smittan finns i alla församlingar, särskilt hos dem som bara är ytligt förankrade i tron, eller bara är "kulturkristna" för att använda ett ord från dagens sammanhang. Han eller hon vill verkligen inte "lida för Kristus"!


Nu kommer den konstiga kommentaren om att den del förkunnare är avundsjuka...

VISST FINNS DET EN DEL SOM FÖRKUNNA KRISTUS FÖR ATT DE ÄR AVUNDSJUKA OCH VILL STÄLLA TILL BRÅK.

EN DEL DÄREMOT HAR GODA AVSIKTER, OCH DE FÖRKUNNAR AV KÄRLEK, DE VET JU ATT JAG ÄR SATT ATT FÖRSVARA EVANGELIET.

MEN DE ANDRA ÄR BRÅKMAKARE OCH TALAR OM KRISTUS INTE AV RENA MOTIV UTAN FÖR ATT GÖRA DET SVÅRARE FÖR MIG I MIN FÅNGENSKAP.
Fil 1:15-17.

Det finns två olika grupper av predikanter här.
Gemensamt är att de predikar Kristus.

Men skillnaden ligger i inställningen till Paulus. Den ena gruppen vet att den process som förs mot Paulus grundar sig i att han verkligen är satt att vara evangeliets försvarare.

Men den andra gruppen menar att det är hans ensak, och de vill inte bli indragna i hans problem.
Paulus rättegång är hans problem och har inte alls med evangeliet att göra, tycker de.

Det är detta som Paulus betonar med så stort eftertryck - det enda han lever för är att göra Allt För Kristus! Om denna andra predikantgrupp inte förstår det, då har de inte förstått ordet som Jesus sa:
- Att det går med oss som med vår Mästare...
Lidandet är en del av sanningen och kärleken till Kristus.

Så är det också med oss idag.

Vi kan berätta korrekt om Jesus, men inte vilja ta konsekvenserna av det.
Om jag får problem, då drar jag mig ur. Eller om du får problem för att du berättat att du är kristen, då vill inte jag stödja dig om jag riskerar att bli indragen i myndigheternas dom över dig...

Det är lätt att förstå den här rädslan.
Och i dagens möten med alla konvertiteter så är detta ytterst levande även här hemma i Sverige!

Olika typer.

De oroliga makedonska förkunnarna undrade, säkert med rätta, över rimligheten i att bli dömd av den romerska staten för sin kristna tro.
Men vi vet ju allvaret i att inte vilja tillbe kejsaren som gud - då kastades man för lejonen i Colosseum i Rom...

Eller som Lunds stifts missions-strateg Kent Wisti skrev här om dagen:

- Det enda du egentligen behöver veta om Gud är att det inte är du.

- - -

Om Paulus blev dömd, då kunde det ju bli ett prejudikat för hela evangeliets förkunnande! Måste Paulus dra med sig hela den spirande kyrkan??
Olof Linton menar att det går att förstå dem som ville predika, men samtidigt ta avstånd från Paulus och hans sak.

Men naturligtvis kan Paulus inte förstå deras fega inställning.

Det handlar ju och liv och död!

Liv eller död?

Om de inte vill vara solidariska med honom, då visar de att de inte tar evangeliet på allvar. Då har de andra bevekelsegrunder för sina predikningar...

Ja... jag har själv hört en och annan präst predika med vackra ord, men sedan inte ha någon större täckning för det i sina handlingar... eller bara vilja ta parti för sin egen fina församling.

Är de makedonska förkunnarna avundsjuka på Paulus styrka och frimodighet? Är det därför de mobbar ut honom?
Men Paulus sörjer inte över deras framgångar och han låter inte deras buttra önskningar gå i uppfyllelse. Tvärtom.
Han gläder sig över att Kristus predikas, även om det sker på hans bekostnad.

Han älskar sina motståndare med den kärlek som Kristus har fyllt honom med.
Paulus fäster sig inte vid småaktigheter. Djävulen får honom inte på fall. Pytt!

ÄN SEN?
FALSKA ELLER HEDERLIGA SYFTEN - I VILKET FALL SOM HELST BLIR KRISTUS FÖRKUNNAD OCH DET GLÄDER JAG MIG ÅT.
Fil 1:18.

Det här är storartad läsning!

Storartat!

Paulus hoppas inte att han skall komma undan så lindrigt som möjligt. Frikänd eller dömd... Leva eller dö - det är inte det som är det viktiga.

Det väsentliga är att Kristus får råda i Paulus liv, ja att han blir förhärligad i honom!

Men han vet att han inte klarar det själv, det är därför han skriver till församlingen i Filippi. Han behöver all den hjälp han kan få. Han behöver filippernas bistånd och förbön, annars går det inte. Och framför allt vet Paulus att han blir "frälst genom att Jesu Kristi Ande förlänas mig".

Olof Linton avslutar sin kommentar av vår episteltext med de ord jag hörde vår egen Farmor säga;

TY FÖR MIG ÄR LIVET KRISTUS
OCH ATT DÖ EN VINNING.
Fil 1:21.

KRISTUS ÄR MITT LIV
OCH DÖDEN ÄR MIN VINNING.

ICKE DÖD ELLER LIV ÄR DET VIKTIGASTE
UTAN LIVET MED KRISTUS!

De olika översättningarna fångar innehållet på olika sätt, men med samma oerhörda styrka.

Dö. Leva med Kristus!

Detta är också min bön, att vem jag än möter - i religionsdialog, samtal, helig dans eller på middagsböner - att du skall få ana en glimt av denna stora glädje i att vara kristen!

Och jag hoppas att jag även skall få bli en aldrig så svag återglans av detta storståtliga och övermäktiga som det är att få LEVA MED KRISTUS - OCH DÖ MED HONOM när den stunden kommer.

Djupglädje. Glädjens källa är Guds kärlek, som fyller livets med största mening, sanning och frimodighet.

De gladaste evangeliehälsningar!

Helene Sture Gospelfelt,

- som lusläste episteln på 5:e söndagen efter Trettondedagen - en ovanlig text som bara förekommer är påsken är sen, det vill säga ligger i mitten av april.

Det här är inte slutet!!