KRISTI HIM och MOZART

Gudomligt vackert.

Jag såg fram emot en innerläsardag i stilla vårregn, men tvingades sitta ute på solig veranda idag...

Gräsmatta och nysådda fröer växer medan jag läser om Kristi Himmelsfärdsdag och Mozart.

Jag tillhör dem som alltid har ett par tre böcker på gång... och jag läser några sidor parallellt. Spännande möten uppstår, som här mellan evangelisten Lukas och Norbert Elias sociologiska studier över ett geni.

Fick en fråga på Facebook på vilket sätt påsk och denna helg är relevant för oss.
Hm... eftersom jag ogillar svartvita förenklingar ska jag göra allt för att förklara, nyanserat enkelt...

Men för att förstå ett fenomen måste man närma sig det på dess egna villkor.

Trons språk.

För att kunna förstå Mozarts längtan efter att få verka som fri konstnär, men misslyckades, skriver Norbert:

"Man kan inte ur ett "det-perspektiv" avgöra vad en människa upplever som önskvärt och meningsfullt, eller tomt och trist.
Man måste försöka se det i första-person, alltså ur ett "jag-perspektiv"."
(Aldebaran Förlag, sid 29)

När jag nu närmar mig det som hände i Galiléen då Jesus Kristus återgick till sin himmelska existens, tar jag hjälp av sociologin, som stödben.

Hu, det låter som en hel avhandling det här... det gäller att ha några snygga foton som uppmuntrar dig till läsning...

En Kristi himmelsfärds-vinge!

Norbert skriver om Mozart:

"Förändringen i maktbalansen på 1700-talet mellan konstnärer, dess uppdragsgivare och publik förblir oförklarligt så länge tankemönstren löper vidare i sina avhumaniserade abstraktioner..."
(sid 37).

Och vår tid, som försöker avteologisera kristendomen till enbart känslomässig psykologi, leder inte fram till trons kärna.
Så här skriver Lukas:

.. LÄRJUNGARNA SÅG HUR JESUS LYFTES UPP I HÖJDEN, OCH ETT MOLN TOG HONOM UR DERAS ÅSYN.

De här var för små...

MEDAN DE SÅG MOT HIMLEN, STOD PLÖTSLIGT TVÅ MÄN I VITA KLÄDER BREVID DEM.

- GALILÉER, SADE DE, VARFÖR STÅR NI OCH SER MOT HIMLEN?

DENNE JESUS SOM HAR BLIVIT UPPTAGEN FRÅN ER TILL HIMLEN SKALL KOMMA TILLBAKA JUST SÅ SOM NI HAR SETT HONOM FARA UPP.
                                   Apostlagärningarna kap 1:9-11

Himmelsfärd och återkomst.

Gemensamt för både kristna och muslimer.

Även Muhammed uppfattade att de kristna talade om Jesu himmelsfärd.
Det vara bara det att han helt hoppade över kristendomens stjärna och kärna:
Korset... en Gud som besegrar döden genom att själv dö... och uppstå.

Sura 3:48 i Koranen:

GUD SADE:

- JESUS, JAG SKALL FÖRVISSO TAGA DIG HÄDAN,
UPPHÖJA DIG TILL MIG OCH BEFRIA DIG IFRÅN DEM SOM ÄRO OTROGNA,

OCH JAG SKALL SÄTTA DEM, SOM FÖLJA DIG, ÖVER DEM SOM ÄRO OTROGNA,
ÄNDA TILL UPPSTÅNDELSENS DAG.

MEN SEDAN SKALL NI ÅTERVÄNDA TILL MIG,
OCH JAG SKALL DÖMA MELLAN EDER OM DET SOM NI TVISTADE OM.

Hädanfaren... utan korset.

Är det just detta som är problemet - "de otrogna" - vi som inte uppfyller Guds krav?

Just det, det är vi alla!
Ingen av oss kan leva upp till Guds rättfärdighet och helighet.

Det var det som Sören Kirkegaard ville att prästerna skulle erkänna... (se gårdagens inlägg).

Förvirring.

Vad gör ska då människan göra åt sin ofullkomlighet?
Sträva stenhårt mot det goda och straffa dem som misslyckas? Det är Koranens lösning.

Eller:

Kapitulera.. och se hur Jesus tar misslyckandes konsekvens med sig på korset.
I en världsvid kärlek till oss alla, gör Gud det vi inte kan. Löser lagens förbannelse... Uppstår och ger oss liv på nytt.

Förlåtet och försonat. Av nåd. Evangelium är Bibelns lösning.

Det är oerhört relevant!
För mig är inte detta tomma ord, eller teologi för dess egen skull.
Detta är existentialism driven till sin yttersta spets.

Och sedan då?

Vad gjorde Jesus efter uppståndelsen?

JESUS FRAMTRÄDDE FÖR DEM EFTER ATT HA LIDIT DÖDEN,
OCH GAV DEM MÅNGA BEVIS PÅ ATT HAN LEVDE,
DÅ HAN UNDER FYRTIO DAGAR VISADE SIG FÖR DEM OCH TALADE OM GUDS RIKE.
                                        Apostlagärningarna kap 1:3

Han visade sig för dem... jag ser ju skuggan!

Och sedan då?

Skulle Jesus leva jordeliv, åldras och sluta sina dagar på pensionärshemmet?

Nej, han som var av Gud måste naturligtvis återgå till Guds existens.
Det fysiska måste bort för att det andliga - över allt närvarande - skulle bli möjligt.

I vanliga fall flyttar barnen hemifrån. Men här är det liksom tvärtom...

När Jesus lämnade lärjungarna så var det ett sätt att myndigförklara dem. Oss.
Dig och mig.
Ni kan det här, ni klarar det. Men invänta Andens kraft... Vänta lite... Gör inget förrän Anden leder er.

Pilgrimer, ledda av Anden.

Jesus lämnar inget regelsystem efter sig.
Ingen kontrollfunktion. Ingen straffskala.
Bara kärlek och Andekraft, med ett bemyndigande:

ÅT MIG HAR GETTS ALL MAKT I HIMMELEN OCH PÅ JORDEN.

GÅ DÄRFÖR UT OCH GÖR ALLA FOLK TILL LÄRJUNGAR.
DÖP DEM I FADERNS OCH SONENS OCH DEN HELIGE ANDES NAMN.
                                                               Matteus kap 28:18.

De muslimer som upptäcker vem Jesus är, har en härlig befrielse att möta! Ja, vi alla!
Och Mozart hade också behövt möta Jesus...

Möte.

Norbert Elias får sista ordet:

"Som många i en outsidersposition led Mozart av förödmjukelserna som hovadeln tillfogade honom.
Samtidigt var det just av dessa han ville bli erkänd.

Han ville bli behandlad som en likvärdig människa.
Han var medveten om sin musikaliska rikedom och kunde rentav anse sig överlägsen sin uppdragsgivare, men reagerade med bitterhet över de förnedringar han blev utsatt för.

Dessa upplevelser fick en avgörande betydelse för den tomhet och förtvivlan som i slutet av hans liv grep honom så djupt, att han slutligen tappade modet att arbeta vidare, och kämpa mot den annalkande sjukdomen."
(sid 32).

Möte 2.

Alltså, låt oss fira KRISTI HIMMELSFÄRDSDAG just för att den ger oss så mycket hopp och livsmod - både här på jorden och därefter...

Jag vet inte om detta blev så begripligt, men du fick del av mitt jag-perspektiv ialla fall.

Himmelska hälsningar med välsignelse till dig, bästa bloggläsare.

Helene F Sturefelt,
- som fotograferade Motala i vårvinterskrud samt Gulliléen i lövsprickningen igår.
Och,
- som pilgrimsvandrade igår med sju vänner i djupaste glädje, i tystnad... i mål!

Firande av Kristi Him, Kungsmarken.

KIRKEGAARDS SPRÅNG

Våga språnget.

- Jag har gått mig till mina bästa tankar, sa Sören Kirkegaard och slet ut många par skor, och jag tror inte att det finns någon tanke som är så tung att man inte kan gå ifrån den.

Jag saxar ur tidningen DAGEN, en artikel skriven av Håkan Arenius, och skriver mina egna kommentarer.

Bildsättingen är som vanligt också min egen, med näsan krypande i myllan...
Jag ramlade nästan ned i den märkliga militärtunneln som går genom Trossö, här i Karlskrona.
Nej, det var en överdrift.

Räcket räddade mig. Och scillan.

Den 5 maj skulle Danmarks store tänkare ha fyllt 200 år.
Nordens främste filosof blev bara 42 år gammal.

Denne föregångsman till Existentialismen är fortfarande mycket aktuell och hans böcker läses ännu på prästutbildningen.

Jag minns hur jag i Lund kämpade med "Anten - Eller". Filosofi på danska är inte det lättaste...
Han började läsa till präst som 17-åring, men det tog tio år att bli klar.
Det var omvälvande år som svängde mellan ytterligheter.

Först levde han flott och ägnade sig åt lättsinningt studentliv. För detta drabbades han senare av stor ånger.
Flera syskon samt moder dog också under denna tiden, och det tog hårt på den varmt troende Sören.

Brännnässslorna prövar osss..

Søren Kierkegaard blev såsmåningom prästutbildad men kom i djup konflikt med kyrka och prästerskap.

Hans filosofi har en del av sina rötter i samma pietistiska mylla som de svenska väckelserörelserna; den personliga tron.

Vad sa då Søren Kierkegaard som var så viktigt?

Hans tes om att individen skapar sin egen mening och att därmed ”subjektiviteten är sanning”.
Detta känns igen i vår tid.

Kanske har han också något särskilt att säga väckelsens barn, de som till dels delar hans rotsystem?

Rotad vid Amiralitetsparkens klockstapel.

Sören Kierkegaard talar från början om tre olika livsfaser.
Den första och vanligaste är den ”estetiska”:

1. Den är sorglös, oreflekterad och osjälvständig, inriktad på njutningar och sensationer och utan etiska förpliktelser.

Men den som inte själv tar ställning blir i stället styrd, menar Kierkegaard, och med tiden uppstår en sorts baksmälla med ångest och förtvivlan.

2. Detta kan leda till den ”etiska” livsfasen när man gör sin plikt och hoppas på Gud.
Men också i detta kan en känsla av meningslöshet komma ifatt en, ty människans existentiella behov kan bara tillfredsställas i den tredje fasen:

3. Den ”religiösa” fasen, när man gör sitt bästa för att lyda Gud.

Här uppstår en ofta ångestfylld konflikt mellan Guds bud och mänsklig moral. Sann kristendom handlar därför om ett enda långt lidande.
För denna tolkning kom han på kant med kyrkan, som han lämnade 1854.
Han angrep sedan kyrkans präster och propagerade för ett ”återinförande av kristendomen i kristenheten”.

Präst- och diakonkonvent i tisdags.

Kristendomen tydligt närvarande.

Här vill jag stanna upp lite.

Det är precis detta som också är mitt problem.
Jag plågas av den relativt låga Bibelkunskapen hos yngre präster, vilket urholkar hela kyrkans själ.
Likaså nattvardens hanterande.

En del kommer till pastoralinstitutet utan någon längre erfarenhet av egen tro eller kyrkogång. Det blir naturligtvis en enorm uppförsbacke att svara an på en prästkallelse med sådana förutsättningar.

.. eller nedförsbacke i Trons Flöde!

Håkan Arenius fortsätter:

Problemet för Kierkegaard var inte att prästerna inte uppfyllde kristendomens stränga krav, för det klarar ju ingen människa.

Problemet var att de inte ville erkänna sin oförmåga att leva efter kraven.
När vi förnekar vår osäkerhet sviker vi vår innersta kallelse, menade han.

Han intresserade sig mycket för övergångarna mellan de olika faserna, och om vikten av att ha ett grundläggande beslut att falla tillbaka på för alla de mindre beslut som måste fattas efter vägen.

Det är genom sina val som människan formas, och hon måste välja utifrån sin innersta övertygelse.

Vad ska jag välja? Etiskt dilemma...

Han talar om ”språnget”, det där ögonblicket när vi beslutar oss för uppbrott från det välkända för att möta det okända. Det kan gälla arbete, livspartner eller trosövertygelse.
Eftersom Gud aldrig kommer att kunna bevisas måste vi ta det där språnget om vi vill närma oss honom.


Och lika lite som vi behöver veta hur matsmältningen går till för att kunna äta, lika lite behöver vi veta hur en Gudsupplevelse går till.
Det är inte svårt att relatera pietismens förståelse av omvändelsen till detta resonemang.
Själv sa han sig tro mot allt förnuft: ”att tro mot förnuftet, denna livsfara existerar ju: att befinna sig på de 70 000 famnarnas djup och först där finna Gud”.

Håkan Arenius
Ledarskribent
Publicerad: 2013-05-08 och alltså saxat av mig, Helene F Sturefelt.

Svalörten vänd mot himlen.

Imorgon är det Kristi Himmelsfärds Dag.

Jag skall göra som Sören och slita lite skor och tänka stora tankar. De riktigt tunga tänker jag slänga i sjön.
Ser fram emot en enkel pilgrimsvandring i det stilla vårregnet, med mål att komma någorlunda torrskodd fram till friluftsgudstjänsten.

Vi får väl se hur det går.

Om Jesus kunde gå i Galiléen med sina lärjungar, kan väl jag gå här i Gulliléen med mina vänner!

Vi vågar språget.

Mitt Gulliléen.

NU GRÖNSKAR DET! NKK?

Ser bilisten att våren har kommit?

Nu grönskar det på äng och lid, nu doftar hela Gullberna Park av vår!

Den 7 maj är en magisk dag...
För 24 år sedan åkte jag in på förlossningsavdelningen och kom ut som nybliven mor.

Naturen stod och vägde, som om den väntade på det liv som skulle födas, ty allt kretsar ju kring lilla mig, åtminstone här en liten stund.
När jag några dagar senare tog mig ut med det lilla barnet, hade björkarna slagit ut - för min skull!

För vår skull.

Denna förhöjda livskänsla är för alltid sammanknuten med den 7 maj.
Det är nästan så man blir religiös...

Förundran och gläjde.

När lövskogarna nu utvecklar sin gröna katedrals djupa skönhet, går tankarna tillbaka till helgens upplevelser av Nordiska Katolska Kyrkan, NKK.

De vill etablera en gemenskap här i Karlskrona, med förhoppning att den skall växa till en församlingsgemenskap, med delandet av sakramenten.

Lyssnade och tänkte.
Jag erkänner att det tog hårt på mina krafter.

Dels att lyssna till ett föredrag i 2,5 timmar, i hög röstvolym om kyrkans historia.
Dels sedan fira en "lågmässa" - jo det hette så med färre liturgiska moment - på söndagen. Det var mycket fint. Och utmärkt predikan!
Men.

Solen sken in på altaret. Tecken.

Min intellektuella och andliga kapacitet gick såpass på högvarv att jag fått betala tillbaka till mig själv nu i några dagar...

Du får läsa föregående inlägg för att uppdatera dig.

Men är denna samfundsskapelse, NKK, verkligen en återgång till den ursprungliga kyrkan?
Varför nöja sig med att backa till tiden före år 1054, till den odelade kyrkan?

Är det verkligen en läkning av kyrkan när man inte kan dela nattvard tillsammans?
Då är det väl snarare ännu en splittring?

- Kom in och ät! ropar mamma.
- Nä vi vill inte, för du har lagat maten på fel sätt...

Jag vill inte.

All grupppsykologi vet att efter den "romantiska fasen" kommer stabiliseringen, sedan stelnadet och till sist döendet...

Det gäller både kyrkosamfund och äktenskap - om man inte ser till att hålla det vid liv!

Där har klosterrörelsen varit det andliga vattenhålet. Jodå, även för äkteskapets friskvård.

Det spelar ingen roll vilken kyrka vi tillhör, den stelnar förr eller senare!

Granen påverkas inte.

Nordiska Katolska Kyrkans präst Matteus Maria Furumalm sa att:

- Märkligt nog är det många från Livets Ord och pingströrelsen som söker sig till oss. De saknar sakramenten och riterna. De längtar efter historisk förankring.

Men då menar jag, Helene, att vi bör ta orden från bröderna i Taizé på allvar.

De brukar säga:
- Skapa nu inga nya "Taizéförsamlingar" när ni kommer hem! Då har ni inte förstått någonting av det vi sagt...
Nej, gjut istället liv i det ni har!

Det måste angå.

Gjut liv i det ni har...

Så sa förre kyrkoherden också till mig när jag kom till stadsförsamlingen för sju år sedan.
Det var sannerligen inte lätt, men det började med min egen glädje att fira högmässan...

Nu har nästa kyrkoherde tagit över, och glädjen sprider sig nu så pass att ingen vill missa en högmässa i Fredrikskyrkan... för det är där det händer!

Ja, det är så pass dragande att de som är ortodoxa kristna i vår stad också börjar komma!
De hittar hem...
Det är ikoner i processionen (det hade vi redan i vårt kyrkorum), det är rik liturgi, det är nattvardsfirande med största djup och allvar...

Så varför då starta något nytt... och dra dessa ortodoxa till en annan gemenskap... istället för att samlas under ett och samma tak och försonade fira mässa tillsammans!!??

Fredrikskyrkans altare.

Katolsk = För alla!

Ja, jag är katolik i betydelsen att jag vill att den kyrka jag tillhör ska vara "allmännerlig" - och det är den i Sverige!
71% är tillhöriga!

Ja, jag är ortodox i betydelsen att jag predikar rent och klart efter evangelierna, utan nya krav på människorna.

Men tyvärr, NKK, jag tror det är fel väg att gå genom att skapa ett nytt kyrkosamfund.

Alla de gånger jag själv tvivlar på Svenska kyrkan, då går jag tillbaka till den Heliga Skrift, läser Ordet och ber. Detta vill jag ska genomsyra allt jag gör i min tjänst, och i min vardag.

Jag nöjer mig inte med Rom eller Konstantinopel.
Jag vill ända tillbaka till vandringarna i Galiléen!!

Mitt Gulliléen...

Att samfunden blir mer och mer ointressanta visar ju många "frikyrkors" sammangående.

En glad händelse:

En ovanlig pilgrimsvandring ägde rum förra året som en försoningshandling mellan baptister och "statskyrkan".

Det var Ölmevalla-Landa och Frillesås församlingar i Göteborgs stift som vandrade tillsammans med Vallersvikskyrkan.
Det första vuxendopet 1848 splittrade baptisterna från kyrkan.
Nu var det alltså dags med en officiell försoningshandling.

Det är så vi skall arbeta, tänker jag.
Inifrån restaurera - både från kyrkosplittring och från smygande sekularisering.

Nu grönskar det i bönhus och kapell, nu doftar det - inte tvunget av rökelse, men av tända ljus och vitsippor.

Anemone Nemorosa prisar Skaparen.

Till sist:
Det allvarligaste är ändå det som visades igår på Vetenskapens värld.

Oerhört farliga miljögifter sprids nu ut i Östersjön och skadar fisk- och fågelliv värre än någonsin. Även i människor finns det spår av dessa miljögifter, som går rakt ut i blodet, inte i fettet, och accelererar i avkomman.

Det är gifter som bildas t ex när man tillverkar teflon och vattenavstötande kläder.
Hur kan människan vara så dum?

I ett annat inlägg kan vi fundera på sambandet mellan:
- monoteism och mångfald i naturen, contra
- polyteism och ensidig monokultur, där Mamon utrotar art efter art.

Och det enda som grönskar där, är giftalgerna...

Åhh!

Nej, det är en glad dag idag, så jag avslutar med en glass och lite rolig lek med några vänner på Gelaterian!

Jag lekte krig med grabben... samurajen dödade dockan... men den blev levande igen när den fick lite mjölk... Då gäller det att inte rata det som bjuds.

Så enkelt kan det också vara.

Ät nu!

De grönaste hälsningar, med tankar som aldrig blir färdiga... ty de växer ständigt.
Helene Sture Vitsippefelt.

NORDISKA ORTODOXA KATOLIKER i Karlskrona

Nordiska Katolska Kyrkan

i Karlskrona.

"Att andas med kristenhetens bägge lungor".

Så sade förrförre påven Johannes Paulus II och välsignade den gemenskap, som nu söker sig tillbaka till tiden före kyrkosplittringen.

Följ med in i det gamla ordenshuset i Karlskrona!

Vi skall få vara med om något historiskt...
- Ännu ett samfund som splittar kyrkogemenskapen?
- Nej, snarare ett läkande...

Gemenskapen kallar sig

St Nikolaus.

Prästen Matteus Maria Furumalm, Stockholm, höll ett föredrag.
Så här uppfattade jag det han sa:

FÄDERNAS KYRKA I SVERIGE

- Vad menar vi med det?

(Redan från början gäller det att inte haka upp sig på alla män, utan försöka tänka "mänsklighet"...tänkte jag trött.)

- Är fädernas kyrka = kyrkofädernas? Är det Ansgars kyrka på 800-talet eller är det den kristendom som vikingarna tog med sig från Brittiska öarna?
Är det rospiggarnas tro från Midgård?
Eller är fädernas kyrka den östliga i Konstantinopel, eller den västliga från Rom?

Här gällde det att sitta stadigt på stolen... inte påvestolen, utan den lilla stolen i det lilla rummet på N Smedjegatan 4.

Fädernas kyrka? Karl XI.

- Vi söker oss tillbaka till tiden före år 1054, då kyrkan var odelad.
Den var både katolsk Och ortodox, i ordets egentliga betydelser:

* katolsk = allmän
* ortodox = ren lära

Motsatsen skulle vara "särskild", men den var ju odelad.
Motsatsen till det andra är heretisk eller kättersk.

Jag påpekade att det var när Luhter kom med kravet på att kyrkan skulle sluta med sina avarter (avlat m m) som ordet "katolsk" fick en annan klang.
Luther ville inte splittra kyrkan, det var kyrkan som stötte ut honom. Han var hela tiden "katolsk".

Förresten skulle den gode Luther blivit mycket upprörd om han visste att hans namn blev benämning på en uppfattning som blev en egen kyrkogren...

"Lutherskt.. kätterskt... " Hänger du med?

Vi säger ju hellre "evangelisk" i motsats till "lagisk" - prästerna lade nämligen på folket ogudaktiga krav som inte på något sätt hörde ihop med Jesus eller Bibeln.

Tillbaka till N Smedjegatan.

- Ortodox? Handlar det om invandrarkyrkor då? Grekisk, rysk, serbisk eller finsk-ortodox?
Nej inte alls, sa Matteus Maria Furumalm.

Vi tror att vår tro är rätt och sann = ortodox.
Vi tror att vår tro är allmännerlig = katolsk.

NKK - Nordiska Katolska Kyrkan.

Och så gjorde han en förtydling:

Man behöver inte vara romersk för att vara katolik!
Man behöver inte vara bysantinsk för att vara ortodox.
Man behöver inte vara protstantisk för att vara evangelikal.
Man behöver inte vara pentekostal för att vara karismatsisk (alltså vara pingstvän för att be om Andens gåvor och bedja fritt).

- Vi vill helt enkelt börja andas med kristenhetens båda lungor.
Detta är min önskekyrka! Det är kanske för bra för att vara sant, sa han.

Hm, ja det kanske är för bra...
Jag tänkte tusen tankar.

För att motverka splittring mellan kyrkorna i "staun" rent konkret, går jag - och många med mig - gärna till de andra samfunden och deltar i bön och lovsånger.

Vi är många vänner "över gränserna", de gränser som blir allt mer ointressanta.
Det viktigaste är att vara Jesu vän, att vara kristen, utan etikett.

Helig Ande är verksam idag. Rör runt.

Ser fram, men bakåt...

- De som söker sig till oss, sa prästen, är dels människor från de pentekostala traditionerna - pingst och Livets Ord - som längtar efter sakramenten och riterna, dels etniska svenskar som söker kristenhetens rötter, tillbaka till den ortodoxa liturgin.

Spännande!

- Vi vill inte splittra! Varför skulle inte vår tid få vara med om ett stycke kyrkohistoria?!
Vi vill knyta an tillbaka till det som redan finns, fanns.
Inte välja och bli en sekt, utan acceptera hela det katolska och ortodoxa, före år 1054.

Är detta en profetisk läkning?

Ett och samma budskap.

Han fortsatte:
- Samtliga dignitärer inom dessa kyrkofamiljer har godkänt NKK.
Vi betraktar oss som en Bro.

Hur ser då deras gudstjänster ut? Vilken liturgi firar de?
Puh, nej nu blir det för mycket...

Det sparar vi till en annan dag.
Jag är uppfylld, förvirrad, glad och trött.

5 maj är flaggdag.

På Trossö vajar flaggorna för att det är en EU-dag. Säkert för att min faster Nalle fyller år idag också.

Och, så lämpligt, det är den ortodoxa kyrkans påskdag idag!!

Men med bister min undrar jag:
- När skall vi alla enas om att fira påsk tillsammans, på en och samma dag?

Pilgrimsvandring imorse, gudstjänst och trädgårdsmässa - nej, det heter utställning! - i Wämöparken och så sitta här och sammanfatta...

Nu måste jag söka tomrummet.
Tomgången.

Pax et bonum.
Helene Kristen Sturefelt,
- som kommer drömma om dogmatik och teologiska koncilier...
Hokus pokus filiokus. Amen.

Vindarna blåser..

KRAMPLÖSANDE KÄRLEK

Kjell Hobjergs tavla.

- Ni är mina tjänare om ni gör vad jag befaller er... Jag kallar er inte längre vänner, utan tjänare...

Läs noga. Tjänare? Vem sa detta?
Inte Jesus.

Men jag har upplevt alldeles för många "Herrens tjänare" i kyrkan som vänt på begreppen.
Maktfullkomliga i sin prästkrage har de hållit nere sina anställda och äntligen fått "bestämma lite"...

Jodå, en och annan förtroendevald har läst texten lika fel.

Jag erkänner: jag är skadad av detta förhållningssätt i kyrkan.

Under många år har jag känt mig som ett sargat träd med avhuggna grenar, kapade så där fel du vet, när en stump sticker ut, omöjlig för trädet att läka.

Svårläkt.

Envist har jag borrat mina rötter djupare ned i den bibliska myllan, i bön och i lovsång, snurrandes på CD-skivor från Taizé... för att inte bli galen eller dränerad på kraft.

Nej, så här sa Jesus:

- Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er.

Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör.
Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min Fader.
                              Johannes evangelium kap 15:14-15.

Nu har jag hamnat i ett sammanhang där detta bibelord sakta börjar gå i funktion.

Cencuren är borta.
Hemlighetsmakeriet likaså - det planeras inte bakom ryggen, utan ansikte mot ansikte.
Det är radikal skillnad!

Och när jag rörde till det på det dumma bokningssystemet Innofactor möttes jag av ett - leende!
- Det var inte så svårt att rätta till, Helene.

Kramplösande kärlek.

Sjukhuskyrkans symbol.

Många gånger har jag tänkt att antingen slutar jag läsa Bibeln för att orka arbeta kvar i kyrkan, eller så slutar jag i kyrkan... för Bibelordet är det dyrbaraste jag har!

Det ger mig liv, gång på gång.

Just därför är det så nödvändigt att jag är kvar, jag vet det. Vi är några stycken som tänker mota bort den tilltagande sekulariseringen inuti kyrkan.

Om kyrkan blir lika grund och okunnig som under Andra världskriget, då är risken stor att vi säljer ut nåden billigt, som Bonhoeffer skulle sagt.

Dan Nielsen Damsgaard.

I söndags satt jag i kyrkan tillsammans med ett sorgehus. Efteråt skulle vi tillsammans gå igenom en kommande begravning.

De hade just städat ut sin anhörigas lägenhet och satt i enkla vardagskläder.
En stilla och fin samhörighet skapades mellan oss i bänken.
Spända axlar sjönk ned.

Redan första psalmen fick oss alla att bli träffade av Guds närvaro:

O HÄRLIGA LOTT, ATT LEVA DÄR DÖDEN SIN ÖVERMAN FÅTT,
DÄR LIVET, SOM BLEKNAT SEN HJÄRTVÄRMEN FLYTT
OCH VINGKRAFTEN VEKNAT,

SKALL BLOMSTRA PÅ NYTT!
DÄR KÄRLEKEN VÄXER SOM SOLVÄRMEN BLID
I VÅRFRUDAGSTID.
                                             Sv Ps 258:2

Kramplösande kärlek.

Jag återkommer ofta till hur fantastisk Guds kärlek är.
Att vara kristen är att vara räddad ur det mänskliga konsekvenstänkandet:
- Skyll dig själv. Sona dina egna brott.

Alla förflugna ord, alla misstag, dumheter och elakheter som sätter sig som en klump i bröstet... till slut omöjliga att lösa...

Tavla på lasarettet, Karlskrona.

... tills jag kommer på orden igen:

TY SÅ ÄLSKADE GUD HELA VÄRLDEN...

Inte halva. Inte bara ett enda folk. Inte bara de snälla...
Nej, alla! Verkligen Hela världen!
Det är så stort.

Kramplösande kärlek.

Den gudomliga konsekvensen är att Gud griper in och tar alltihop på sig.
Gud står inte ut att se vårt misslyckande, som leder käpprätt åt...

Inte nog med att vi skövlade och ännu skövlar Livets Träd överallt, vi korsfäste Gud själv på de döda träpålarna...
Blodsdropparna gav korsträdet liv igen...

Och på begravningen en tid senare lästes ur den dödes konfirmationspsalmbok, de välkända orden som de flesta har inskrivet på pärmens insida:

SOM DEN UNGA BJÖRK I SKOGEN
VÄXER FRISK I SOMMARREGN
LÅT MIG VÄXA STARK OCH TROGEN
I DITT MILDA FADERSHÄGN.

OCH NÄR STORMAR SKAKA MIG
LÅT MIG FÄSTE HA I DIG

OCH MIG HÅLLA VID DET ENA
ATT DIG ÄLSKA, FRUKTA, TJÄNA.
                                                            Sv Ps 582:4

Så har det varit för mig.
Livets stormar har knäckt mina grenar en efter en, så att jag till slut vant mig vid att livet ska väl vara svårt...
- Tjänare kallar jag er, ty ni får inte alls veta vad jag har bestämt...

Kramp.

Hobjers tavla på Adlerstens sjukhem.

Men det är slut med det nu.
Detta blev ett personligt inlägg. Jag vill visa hur all bibelläsning går rakt igenom hjärta och hjärna, kropp och själ, och ger nycklar till förståelse av denna svårlevda tillvaro.

Jesus får sista ordet, förstås:

MITT BUD ÄR DETTA:
- ATT NI SKALL ÄLSKA VARANDRA!

Ty det löser all kramp! I familjen, i äktenskapet, på jobbet, i kommunen, i landet, mellan nationer...

Jag går in!

Eller är det Jesus som gått ur?

Befriade hälsningar, Helene F Sturefelt
- som fotograferat offentliga tavlor.

VINSTOCKEN BRÄNNS UPP

Det odugliga samlas ihop.

En vinstock är inte mycket till träd.
Lilla bångstyriga Israel är inte mycket till folk.

Ändå väljer Gud ut detta träd, och detta folk, som en bild och verklighet för sin vilja på jorden.

Igår firade vi Valborgsmässoafton uppe i Gullabo hembygdsförening.
Vårsångerna klingade och torra grenar sprakade i elden.

Sköna maj välkommen.

Detta inlägg är en fortsättning på det förra. Jesus varnade för att de grenar som inte bär frukt kastas bort och bränns upp.
Inget konstigt med det, men när det gäller själslivet, blir det allvarligare...

Framför mig har jag två Biblar uppslagna:
- den ena på Johannes evangelium kap 15,
- den andra på Hesekiel kap 15.

När jag satt och läste om vinstocken hamnade jag som av en tillfällighet i Hesekiels bok, där Guds kärleksvrede rasar över falska profeter som lurar församlingen, över hans utvalda Älskade, som sviker hela tiden... och konsekvenserna det får.

Vinplantage i Taizé, Bourgogne.

Rubrikerna, satta av översättarna, är tuffa:

Jerusalem, den odugliga vinstocken.
Jerusalem, Guds hittebarn och hustru.
Jerusalem, den otrogna hustrun.
Den otrognas straff.
Jerusalem jämförs med Samaria och Sodom.
Herrens nya förbund med Jerusalem.

Det gäller att läsa färdigt hela sammanhanget, annars blir det lika galet som min muslimska vän, nu kristen, sa en gång:

- Mina landsmän är helt övertygade om att de utför Guds vilja när de utrotar judar. Koranen uppmanar till detta, och läser man fel i Bibeln, verkar det höra ihop...

Gud, hjälp oss att stå sida vid sida.

Inte vem som helst får tända på.

Det jag nu vill förmedla, handlar alltså om hur människans bortvändhet mot Gud får Gud att reagera, förstås!
Men poängen är att upprätta och förnya.

Lyssna här:

HERRENS ORD KOM TILL MIG:

MÄNNISKA! VAD UTMÄRKER VINSTOCKEN FRAMFÖR DE ANDRA TRÄDEN, VINRANKAN SOM ETT TRÄD BLAND ANDRA?

KAN TRÄ FRÅN DEN ANVÄNDAS TILL NÅGOT?
KAN MAN ENS GÖRA EN KNAGG ATT HÄNGA SAKER PÅ?

OCH OM DEN HAR LAGTS PÅ ELDEN OCH ELDEN HAR FÖRBRÄNT ÄNDARNA OCH RESTEN ÄR SVEDD, DUGER DEN TILL NÅGOT?

NEJ, INTE ENS NÄR DEN VAR OSKADD GICK DEN ATT ANVÄNDA.

Försent.

HUR SKULLE DEN DÅ KUNNA ANVÄNDAS TILL NÅGOT NÄR ELDEN HAR FÖRBRÄNT DEN OCH SVETT DEN?

DÄRFÖR SÄGER HERREN GUD:

SÅ SOM JAG AV ALLA TRÄD HAR LAGT VINSTOCKEN PÅ ELDEN, SÅ SKALL JAG OCKSÅ GÖRA MED JERUSALEMS INVÅNARE.

JAG SKALL TA ITU MED DEM.
ELDEN UNDSLAPP DE, MEN ELD SKALL FÖRTÄRA DEM,

JAG SKALL GÖRA LANDET TILL EN ÖDEMARK, DÄRFÖR ATT DE HAR HANDLAT TROLÖST, SÄGER HERREN.

Vinstock, inget stort träd.

För att förstå, låter jag orden drabba mig själv.
Väl medveten om att "Gud och människa" inte är jämlika på något sätt, så går kärleksrelationen lätt att fatta!

Att vara otrogen och svekfull mot den som visat kärlek skadar relationen.
Att visas Gud förakt - Gud som ingått förbund med oss - är mycket illa!

Gud går tillrätta med oss, med mig, eftersom vi, jag betyder så oändligt mycket för Gud.

Det är sträng undervisning och tillrättavisning, där elden är Guds tjänare.
Eldens syfte är att rena och ta bort det som inte ger frukt.

Elden är Guds tjänare.

Den stackars vinstocken/ jag/ Israels folk, är inte mycket att ha jämfört med de stora folken och jätteträden.

Bibelns Gud är ingen lokal avgud, småsur för att han inte blidkats tillräckligt, eller åtlytts i underkastelse.

Nej, kännetecknet på Bibelns Gud är att Gud längtar efter vårt gensvar. Kom tillbaka!

Gud vill att vi av fri vilja skall älska tillbaka. Hesekiel kap 16:59-63 är målet för läsningen:

Herrens nya förbund med Jerusalem.

MEN SEDAN SKALL JAG MINNAS FÖRBUNDET JAG SLÖT MED DIG I DIN UNGDOM,
OCH JAG SKALL UPPRÄTTA ETT EVIGT FÖRBUND MED DIG!

NÄR JAG GER DIG FÖRLÅTELSE FÖR ALLT VAD DU GJORT, SKALL DU MINNAS OCH BLYGAS...

I  vår tid när "barnuppfostran" knappt existerar, är detta svårt att förstå.
Men att minnas och blygas över sina fel, är inte fel... eftersom Israel/ jag/ församlingen skall lära sig något av det, och sedan leva i förlåtelsen.

Jag älskar dig, ju!

När det inte blir så, är det lätt att förstå Guds vanmakt och vrede.

Och jag tänker:

- Bränn då upp allt i mig som inte ger god frukt!
Ta bort de små surkarten och ge plats för de stora, fina druvorna!
Käre Gud, gräv runt mina rötter, vattna och fyll på med ny jord.
Ge mig sol och värme. Ge mig svalka och skugga...

I Hesekiel kap 18 kommer GUDS LÖFTE FÖR FRAMTIDEN och det personliga ansvaret.
Det får du läsa själv.

Men precis före, 17:22-24, kommer detta underbara stycke, om att förstå sin plats i helheten, och se Guds nåd, full av kärlek:

Vinrankan klättrar uppåt väggarna.

SÅ SÄGER HERREN GUD: (Bibel 2000)

JAG SKALL BRYTA EN KVIST FRÅN DET HÖGA CEDERTRÄDETS TOPP, TA ETT LITET SKOTT FRÅN DEN ÖVERSTA KVISTEN OCH SJÄLV PLANTERA DET PÅ ETT HÖGT OCH MÄKTIGT BERG.

OCH DET SKALL FÅ GRENAR OCH BÄRA FRUKT OCH BLI EN PRAKTFULL CEDER.

DÅ SKALL ALLA MARKENS TRÄD INSE ATT JAG, HERREN, GÖR DET HÖGA TRÄDET LÅGT, OCH LÅTER DET LÅGA TRÄDET VÄXA HÖGT.

JAG LÅTER DET FRISKA TRÄDET FÖRTORKA OCH FÅR DET TORRA ATT SKJUTA SKOTT.
JAG, HERREN, HAR TALAT OCH JAG SKALL GÖRA SOM JAG SAGT.

Matar brasan.

Vi kan fortsätta fundera på vad detta betyder. Skikten är många.

Vad hände med Guds folk just vid denna tiden?
Vad tänker en jude och judinna när han/hon idag läser dessa ord?
Hur kan jag som kristen förstå orden in i kyrkan och in i mitt liv?

Medan jag ännu hör vårsångerna klinga i öronen från gårdagen stannar jag vid detta;
- att Gud utväljer det ringa och låter sin närvaro finnas där.

Och:

- av frukten skall trädet kännas.

Alltså, alla som övar våld och fäller träd, folk och regnskogar i eget syfte, de tillhör inte Guds skördefolk utan skövlarna... de med stövlarna, som förtrampar allt vad liv heter.
Även i det lilla privatlivet.

Så, tack Gud för elden.
Jag har värmt mig en stund, med också blivit lite svedd.

Helene Sture Brasfelt.
Nu kan våren komma.