Hälleviks Tradjazz-festival 2018.
Glada toner till banjons taktfasta komp sprider sig nu över Hälleviks havsbad.
Det är dags för den årliga tradjazzfestivalen vid en av Listerlandets pärlor.
Dragbasuner, trumpeter och klarinetter får kroppen att vilja dansa - trots den hemska värmeböljan, som nästan tagit knäcken på oss.
Beach Bar på Hanöhus har öppnat igen!
Egentligen börjar inte invigningsparaden förrän imorgon men många är tillresta redan idag, och många band är redan igång - bland annat Örlycke jazzmän, Pipp's Blues Six, Jesse's New Orleans Band och Dragkedjan.
Medelåldern är hög, liksom kompetensen. Det är de grå pantrarnas festival. Men på lördag ska vi råda bot på det då Ukke Fellow'z kommer och spelar Krakel Spektakel - jazz för barn!
Ukke Fellow'z på lördag 11 aug.
Arne Dahlqvists vibrerande klarinett-toner är i världsklass. Hans omisskännliga vibrato gick förbi både Hennings Rökeri, ända bort till Hanöhus. Jag bestämde mig för att glida in i Smokerings tält där Gospel Stompers körde sin första konsert.
En av eldsjälarna bakom denna festival är även tongivande (!) i Listerkyrkan.
- Vilken underbar publik! berömde Uno Hellgren och berättade att igår drog ett stor åskväder över nejderna och gav minsann 3 mm regn - så välsignat! Men ikväll är det inte ett moln på himlen!
Smokerings-tältet.
Ja, det var verkligen fantastiskt igår när det började blåsa upp och åskmuller och blixtar for över
himmelen. För tre veckor sedan fick vi också en åskskur. Det är den nederbörden vi fått vänja oss vid denna extremt torra sommar.
Äntligen kom det demokratiska vattnet från himmelen över oss alla.
Trottoarer och vägbanor tvättades rena och törstande grödor fick lite återhämtning.
Gårdagens åskregn i Sölvesborg.
Dessa genommusikaliska män i Gospel Stompers spelar även gamla läsarsånger i uppjazzad version.
Det var underbart att höra "Du urgamla kors" spelas ända in från själen.
Korsets kraft är fortfarande det som håller, trots alla självfrälsningsläror och egen ihopplockad religiositet.
Det är Gud som agerar, inte vi. Det är Gud som är subjektet och vi som är objektet - föremålet för Guds kärlek. Vilken befrielse!
När man tänker efter är det så stort! Och det var många i detta lilla festivaltält som delade den uppfattningen. En atmosfär av mottagliga hjärtan var tydlig.
Sven-Olof, Uno, Arne m fl.
Jag satt och smuttade på min alkoholfria öl och tänkte på den medeltida mystikern mäster Eckhart.
Han talade om att vi aldrig kan finna Gud genom att saker läggs till i våra liv, utan snarare att vissa saker tas bort.
Några unga föräldrar gick förbi med sitt lilla barn. Det har Gud skapat helt till sin avbild! I barnets ögon kan man skåda Guds närvaro... tills vi tar bort det... tills livet tränger sig på... med sina svek och svårigheter så att avbildsglansen mattas år från år.
Hur ska man hitta tillbaka?
Hitta tillbaka?
Man kan få för sig att det är genom egen ansträngning och bön som Gud återvänder. Men det är det inte. Kristen tro berättar om en Gud som har gjort allting klart för oss, genom Jesus Kristus!
Du urgamla kors... tack för att du, Jesus, där tog bort allt det som klibbat fast vid mig, som inte tillhör mig.
Tack för din gudomliga subtraktion! Det behövs ingen addition! Ditt kors tar bort all den synd som perverterat människan till att bli en karikatyr av sig själv...
Listerkyrkans kors.
Solen gick ned över Haveliden i Hällevik och Uno Hellgren presenterade nästa låt:
- Just a closer walk with Thee… Lyssna på texten!
Sköna jazztoner svepte med oss. Tänk att få vara den man skall vara i närheten av Jesus. Andras krav och förväntningar förminskas. Mina egna ideal får ge vika.
Gud vill se dig och mig genom Jesus...
Osynlig går han vid vår sida. Omärkligt ger han sig tillkänna - inte som en påträngande telefonförsäljare, inte som en påstridig dörrknackare.
Nej, stilla som kvällsbrisen över havet.
Än en gång fick jag ana den himmelska friden.
Guds stilla frid.
Tradjazzen har sina rötter i New Orleans där de afrikanska slavarnas sånger växte vidare till glada och trosvissa låtar.
- The Second Line handlar om ett begravningsfölje, sa Uno och vi försökte föreställa oss hur det kunde ha sett ut.
Men det är omöjligt. Våra sorgliga begravningsföljen har mist hoppet om en himmel. Det är oftast bara att följa med till graven. Och sedan dricka kaffe...
Vart tog Oh When The Saints vägen? Varför vill inte vi vara med i deras marsch ända in i himmelen?
Vem har tagit tron ifrån oss?
Gospel Stompers spelade tron tillbaka i mångas hjärtan. Dessa kristna män utstrålar en enkel trosvisshet som gör mycket gott för hungriga festivalsjälar.
Varför skulle Gud sända sin son till oss om det inte fanns en himmel??
Fortsättning följer!
Visst finns det en Himmel!
Naturligtvis.
Det vet larven i puppan som ska bli en fjäril. Det vet fostret i ägget som skall bli en kyckling.
På bussen till Hällevik satt jag och läste i Robert Erikssons bok "Hungrigt hjärta". Han skriver:
- Vi människor är djupast sett en gåva från Gud. Arbetet som behöver göras är att ta bort allt det som skymmer Guds avbild i oss.
När jag var yngre trodde jag att min ansträngning och bön var det som behövdes adderas för att Gud skulle godkänna mitt liv. Nu förstår jag att ingenting kan läggas till, skriver Robert Eriksson.
Istället får jag återvända till det som det lilla barnet redan intuitivt vet; att alla människor är en gåva från Gud i vårt själva väsen.
Ska vi lägga till något ackord? Eller ta bort?!
Och när Gospel Stompers i skymningen stämde upp med How Great Thou Art - O store Gud - då var det många som hade lust att ställa sig upp och ge Gud sin oförställda hyllning.
Jesus på jazzen? Javisst!
Guds första språk är musik...
Var välsignad att leva i Guds frid.
Vi ses!
Stompiga hälsningar från Helene Sture Jazzfelt,
- återigen en festivalnjutare!
Jag går med Gud. Con Dios.
