KURSGÅRDEN "BARA SÖRJA"

Vågar man gå ut?! Himlen regnar tårar.

Denna text hämtar inspiration från Josefin Jinders krönika i Expressen (4 juli 2025) om behovet av att få sörja utan åtgärd. 

Ännu en gång tvingas hon gå igenom en separation där relationen bara tagit slut.

Jag bildsätter med egna foton, och hela hennes artikel får du leta upp på annat håll.

Hon skriver:

"Jag måste göra något för att få bort känslan. Jag skriver men får inget svar. Hjärnan hatar tomrum och söker förklaringar. Självanklagelserna avlöser varandra. Jag måste få sammanfoga det som gick sönder.

- Den här sommaren stannar i skuggan. Jag ligger kvar i sängen med fördragna gardiner och tänker på vad jag hade gjort om jag inte hade gjort slut. Eller han. Det är ingen tävling. Skoja. Det är verkligen en tävling!
Om vem som har den emotionella makten."

Den rosa romantiken höll inte.

I förra inlägget skrev jag om Abraham som sårat sin hustru Sara med att ljuga. Nu brottas han med att be om förlåtelse.

Bibeln berättar ofta om svek och svårigheter där det inte blir som man tänkt sig.

Dock, Herren leder dem genom svårigheterna där omvändelse och insikter om sanning är det som ger försoning.

Men nu är det musikern Josefin Jinder - "Little Jinder" - som skriver om en kärlekskrasch:

"Jag orkar inte ha kris. Hur kunde jag vara så j*vla naiv? Det är vad kärlek gör med en.

Tystnad är det mest fientliga. Uteblivna svar är tydliga svar.

Sympatiska nervsystemet tappar det och gråten börjar tolkas som irrationell. Känslor internaliseras till tecken på sjukdom.

Kulor av tårar i vasken.

Och när man avvisas i stället för att förstås, utvecklar man en övervakande blick på sig själv som säger att man är galen.

Så man lägger en halv miljon på en lyckligt lottad psykolog  och där praktiserar man den mest förödmjukande formen av intelligens:

- att veta exakt varför det gör ont men inte kunna få det att sluta.

Du är lika smart som du är förstörd. Och kombinationen gör dig obehandlingsbar.

Det blir pinsammare och pinsammare för varje dikeskörning.

När lär man sig av sina misstag? Aldrig. För man gör inte om dem. Man gör nya."

Det bubblar i brunnen.

Det finns de som tänker att allt som sker är orsakat av medvetna val.

Men jag menar att det är fel. Och oerhört skuldbeläggande!

Vi hamnar i situationer vi inte har bett om. Vi ställs inför beslut vi inte alls har önskat.

Och vi kan ha otur.

Men måste bestämma oss. Ja eller nej?

Nej... men då missar jag...

Ja... men jag känner inte dig...

Eller - vänta!

De hemska kärlekslåsen.

Josefin Jinder skriver vidare i sin krönika om behovet av att få vara ifred med sina fel.

"Jag fantiserar inte om hämnd eller återförening. Jag fantiserar om att att bli institutionaliserad. Inte på psyket! På rehab. Eller i en kult. En sekt för kärleksnarkomaner som inte orkar 'vara starka'.

Jag har kapitaliserat på alla kriser jag har gått igenom i vuxen ålder, men nu tror jag faktiskt att jag har överträffat mig själv.

Välkommen till min nya kursgård: BARA SÖRJA."

Och så skriver hon med bitsk humor hur en kursdag skulle kunna se ut där.

Denna kursgård ger dig ett intensivkörkort i sorg.

"Det skall vara en känslomässigt demilitariserad zon där det är förbjudet att gå vidare.

Här får du inte affirmera. Inte tänka positivt. 

Du får BARA SÖRJA.

Ingen kommer att göra något åt det."

Sörj! Gråt så det forsar!

Jag stannar upp i läsningen och funderar. 

Det är ofta så jag brukar säga; att stanna i känslan och reagera klart. Det går inte att hoppa över reaktionsfasen. 

Förnuftet har inget att komma med just nu. Alla duktiga tankar är bara löjliga. Och bidrar bara till att man fortsätta ljuga för sig själv.

Oförlöst sorg och vrede sätter sig i kroppen som smärta, vilket kan leda till andra sjukdomar.

Känslorna är starka likt ett skyfall. De går inte att förneka.

Spanar på skyfallet.

Josefin Jinder föreslår följande:

"Frukost - lågintensiv existentiell kris i grupp med andra som också har gett upp. Talförbud. Te.

Promenad - gå vilse. Ingen bryr sig.

Terapi - inga händelsekedjor. Inga lösningar. Bara ältande.

Fotografering - lite olika förljugna bilder tas när 'du har jättekul'.

Kväll - ligg och tänk på allt du inte har. Däcka. Repeat.

I tio dagar tillåts lidandet existera som det är. Det måste inte förklaras, inte lösas. Inget ska 'hanteras'.

Det inre kaoset bär en mening. Känn ingen press på  förändring. Ingen måste komma vidare."

Sommaren går in i skuggan. Jättekul har vi.

Jag beundrar hennes mod att gå i närkamp med sorgen över en förlorad relation.

Behovet av att få älta sina misslyckanden är nödvändigt!

Åtminstone i tio dagar tills det klingar av, av sig själv - inte för att någon annan säger det, eller för  att ingen orkar lyssna mer.

Inget kan vara mer sårande, eller hur?

Kursgården BARA SÖRJA har för mig en biblisk attityd som unga Jinder förmodligen inte vet om.

Ordet "att trösta" lär nämligen betyda att "låta någon gråta färdigt". Och det är precis det behovet hon uttrycker!

Gud samlar våra tårar i en skål...

Jag citerar ännu en bit av Josefin Jinders krönika i Expressen:

"Man vill ingenting de första tio dagarna. Man vill bara flytta in på BARA SÖRJA. Vara konturlös. Inte ha värdighet. 

Inga böcker förklarar hur man orkar ta risken om och om igen, att älska. Hur man blir lämnad, eller lämnar.

Relationen är ett sjukt system, och den som mår dåligt i ett sjukt system är den som ser klart.

Så min slutsats är att det inte behöver vara fel på någon. Det är fel på världen.

Det som den kallar galenskap kallar jag rimliga reaktioner på en orimlig verklighet.

Vad är det egentligen som är så fel med att klamra sig fast vid smärtan?

Till slut släpper man taget ändå.

Mitt rekord är fyra dagar i rad utan att gråta. Men jag har inget behov av att bevisa något för någon. 

Speciellt inte i min nya sekt."

Så uppstår kärleken på nytt.

Som väl är är det ingen 'sekt' att älta och sörja. Det tillhör livet.

Jag tillhör dem som gråter mycket. Det är ett språk. En del går till gymet och skriker. Jag sätter på hårdrock och gråter.

Tack, Josefin Jinder, för din text.

Vad händer dag elva? Då tror jag att känslorna har nått sin botten.

Antingen går jag då och badar. Eller så ställer jag mig ute i regnet en stund till. 

Endast Gud vet.

Blöta hälsningar, 

Helene Sture Kursfelt.

Bara sörja...