Vilket skyfall!
Åskan brakade loss. Ett kraftigt skyfall drog över Listerlandet. Det regnade så mycket att bilarna tappade styrfart. Ta det lugnt!!
Det sjöskvätte långt upp på trottoarerna. Ingen var dock ute, bara jag, som smög runt i stövlarna och fotograferade...
Detta ska nu få illustrera en text om gräl.
Innan ovädret kom, hann jag ta mitt första sommardopp i havet och sitta en stund och läsa en god bok.
Om Abraham och Sara.
Hinner jag innan ovädret kommer?
Det är stora skillnader mellan män och kvinnor. Eller mellan dem som har fått ord att uttrycka sina känslor med och dem som inte kan det.
- Gräv inte i det. Låt det vara. Rota inte i grälen.
Vi tror att om vi inte talar om det som blivit fel, så glömmer vi det till sist.
Gör vi?
Författaren till romanen om Abraham och Sara - pastorn KG Larsson - tänker sig en dialog mellan Abrahams tjänare, då de ser hur han i förtvivlan kastar sig inför sin Gud.
Han har ljugit om sitt förhållande till Sara inför Egyptens Farao (läs mer i 1 Mosebok kapitel 12:10).
- Hon är bara min syster.
Men de var gifta, och den lögnen besparade dem inte bekymmer.
En bok om Abraham av KG Larsson.
Jag citerar:
"Tjänarna satt tysta och tittade ut i tomma luften. De hade aldrig hört att det skulle kunna betyda något om man bekände sina svagheter inför varandra - eller någon gud.
Har man gjort något fel, eller sårat någon, får man stå för det, menade de.
Bästa sättet var att tiga, så hade de blivit lärda.
Om man tiger glöms det förhoppningsvis bort så småningom."
Gör det?
- Du, sa plötsligt en av de tjänare som sett Abraham falla på knä, har ni lätt att glömma när ni blivit utsatta för något?
- Aldrig, svarade de andra i mun på varandra. Det stannar hela tiden kvar inom oss i vårt minne.
- För mig är det så, avbröt en av tjänarna, att om jag sagt något olämpligt till någon i min familj och denne blir besviken, så är det också något inom mig som dör. Inte på en gång, men det känns som om mina misslyckanden samlas på hög inom mig.
När det sker så hotas och förstörs gemenskapen.
- Tänk om vi kunde få ha det som Abraham. När han gjort något som han upplever vara fel, så kan han erkänna det inför sin Gud, och sen blir han fri!
Regnet går inte att förneka.
- Om jag sagt något som sårat min fru, händer det något inom mig också, sa en annan av tjänarna.
Vi tror att om vi inte talar om det som blivit fel, så glömmer vi det till sist.
- Just det, men den innerliga kärlek vi haft till varandra avtar för varje gång jag gjort henne ledsen. Inte på en gång, utan långsamt. Samtidigt frestas jag att börja se på andra kvinnor...
Hans ögon började tåras".
Det är som att låtsas att det regnar. Eller rättare sagt, att det inte regnar. Vilket är svårt att förneka när det öser ned.
En del menar att gräl rensar luften, precis som ett åskoväder.
Det håller inte jag med om.
Ett gräl sätter alltid ett spår i själen, som skadas lite. Blixtnedslaget rispade bränt i stammen...
Som inte återhämtade sig.
Tag skydd!
Men alldeles för många män upplever att de kommer i underläge om de erkänner sina fel. Då är det bättre att tiga. Även kvinnor kan plågas av detta.
Det går inte att ge kvinnan rätt - då tappar mannen kontrollen. Bättre är att låtsas som ingenting.
Men kvinnan blir allt mer ledsen över mannens tigande, och relationen dör sakta i brist på sanning.
Som en vissnad midsommarstång.
Att gräla är att stöta bort någon. Du har kommit för nära! Du kritiserar mig! Håll dig på avstånd.
Relationen börjar bli hotfull.
Kärleken vissnar i brist på sanningens näring.
Nu var situationen mellan Abraham och Sara inte hotfull. Bara sorgfull.
KG Larsson fortsätter:
- Antag att du gör något som din fru blir bedrövad över. Hon säger ingenting eftersom hon älskar dig.
Hon kunde ha bannat mig, men det gör hon inte. Hon bara lyser av kärlek och uppmuntran.
- Jag blir helt förkrossad! Avslöjad. Ovärdig. Gud har välsignat mig mer än jag kan förstå, sa Abraham, och så gör jag så här...
Jag var tvungen att kasta mig inför altaret här i Betel för att inte gå sönder. Gud kräver det inte, men mitt hjärta gör det.
Abraham fortsatte och tjänarna lyssnade:
-Nu när jag fått bekänna mina fel och brister känns det som att en stor börda lyfts av mig. Hela mitt själsliv har blivit renat. Jag är åter en fri man.
Och jag bad Sara om förlåtelse.
Renande regn.
Kung David skriver i Psaltaren 32 en bön om förlåtelse:
SÅ LÄNGE JAG TEG, FÖRSMÄKTADE MINA BEN VID MIN STÄNDIGA KLAGAN.
TY DAG OCH NATT VAR DINA HAND TUNG ÖVER MIG,
MIN LIVSSAFT FÖRTORKADES SOM AV SOMMARHETTA.
DÅ UPPENBARADE JAG MIN SYND FÖR DIG OCH ÖVERSKYLDE INTE MIN MISSGÄRNING.
JAG VILL BEKÄNNA FÖR HERREN MINA ÖVERTRÄDELSER.
DÅ FÖRLÅT DU MIG MIN SYNDS MISSGÄRNING.
Psaltaren 32.
Det ljusnar.
Detta var en äldre mans tankar, lagda i munnen på den gamle patriarken.
I nästa inlägg är det en ung kvinna som öser sin sorg och vrede ur sig.
Talande hälsningar,
Helene F Sturefelt,
- skyfallsfotograf där ösregnet dolde mina tårar.
Allting gråter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar