Sandens söner - en ökenkrönika. Peter Halldorf.
Jag har en dragning till fornkyrkans ökenfäder. Det var de som gick ut från kyrkan, rakt ut i naturen för att slippa all distraktion och organisation.
Med glädje läser jag Peter Halldorfs böcker om dessa Gudslängtande strama eremiter, och hittar tillbaka till den sanning som inte söker godkännande från andra.
Detta har jag även funnit i den keltiska traditionen på de brittiska öarna.
Men nu beger vi oss söderut, till Egyptens heta ökentrakter, till Sankt Antonios kloster, beläget ca 6 mil om Kairo.
Jag skall även dela mina egna erfarenheter i detta inlägg.
St Antonios - ökenfader - 200-talet e Kr.
Jag citerar några stycken ur Halldorfs ökenkrönika "Sandens söner", utgiven på Trots Allt 1996.
"De tidiga kristna präglades av en märkbar återhållsamhet.
Det innersta av evangeliet var inte tillgängligt för alla. Hur "Fader vår" och "Trosbekännelsen" lyder fick man veta först under senare delen av de vuxnas dopundervisning.
När den heliga Nattvarden skulle firas visades alla som ännu inte var döpta ut. Också katekumenerna, de som gick i dopundervisning, fick gå ut.
Den innersta hemligheten skulle hållas på." (sid 17).
Pilgrimsmässa.
Just det! Så är det även för mig. De heliga sakramenten är inte tillgängliga hela tiden. Högtider är inte vardagstider.
Därför har jag svårt för "slentrian-nattvard" där man står i kö som i vilken butik som helst - utan omsorg om andakten.
Jag vill få falla på knä, i total ödmjukhet, i en stillhet som inte rör sig och där de heliga orden uttalas över oss:
- För dig utgiven. För dig utgjutet.
Knäfall. Ysane kyrka.
Peter Halldorf har själv erfarenhet av att vistas i öknen och han skriver:
"Denna återhållsamhet skärps till det yttersta i öknen. Därav attraktionen! bland ökenfäderna blev de mest otillgängliga de mest eftersökta.
Det som inte demonstreras i tid och otid äger en kraft som aldrig infinner sig i det lättfångade.
Hos Jesus var längtan bort från offentligheten stark. Men när han drog sig upp bland bergen eller ut i öknen var det få som förstod. 'Alla söker efter dig' utbrister hans lärjungar när de efter långt letande finner honom.
Den förbryllande paradoxen är tidlös:
Det är de som drar sig undan världen som världen behöver söka upp... " skriver Peter Halldoft.
Öknen i södra Israel - Beer Sheba.
Jag har också besökt öknen. 2017 var jag på resa i Israel med Anders Sjöberg och Irén Kärrbrandt i Gamla Testamentets fotspår.
Bussen stannade vid öknens port i Beer Sheba. Luften dallrade av värme. Jag blev rädd för ökenhettan som slog emot oss.
Det är historisk mark. Här slöt Abraham förbund med kungen Abimelek i Gerar. Här fördrevs Hagar och Ismael ut i öknen, och här vandrade Guds folk runt i 40 år för att de skulle får "Egyptens köttgrytor ur kroppen" och istället formas efter Guds vilja.
I öknen försvinner allt. Utom längtan efter liv - och vatten...
Vid Abrahams brunn.
Bibelns platser är väl definierade i geografin. Brunnen i Beer Sheba är urgammal, troligen byggd av Abraham själv. Han lämnade ju stadslivet i Ur för att bli nomad, då Herren kallade honom. Det var bara bofasta som kunde bygga brunnar, därför blev man mäkta imponerad av Abraham, nomaden, att han kunde den konsten.
Där stod vi nu, året 2017, i ökenhettan. Vår ledare berättade:
- När kung Salomo byggde städer behövde han förrådsfästningar och tillgång till vatten. Två tjocka murar skyddade brunnen.
Den vi stod intill är daterad till 960 - före Kristus...
Murarna i Beer Sheba - olika tidslager.
Invasionsrisken var stor. Kanske fanns det en övre brunn för nomaderna och en djupare ned, för kungens behov?
Vi gick ned i den enorma cisternen. Jag såg märken efter händer som för 3000 år sedan putsat brunnes väggar, annars hade kalkstenen släppt igenom vattnet.
Väl uppe igen, blötte jag nacke och huvud i kallt vatten under en modern kran. Värmeslag hotade.
Döden bor i öknen...
Vi går ned i vattencisternen.
Peter Halldorf återger en berättelse som jag hört vid flera tillfällen:
1991 trotsade fyra svenskar (goda teologer och präster) munkarnas varningar för att ge sig ut i den egyptiska öknens klippiga berg. De gick vilse, vattnet tog slut och de fruktade för sina liv.
De skrev avskedsbrev till sina familjer, drack upp det sista vattnet, och lade breven i ryggsäckarna - och inväntade döden.
Men så upptäckte de spår av en bergsget (?)... och hittade stigen tillbaka till St Antonios kloster - och blev räddade tillbaka till livet.
Sista vattnet?
De anade vidden av den djävulska kamp som Jesus var med om i öknen, beskriven i Matteus evangelium kapitel 4.
Peter Halldorf formulerar det så här:
"Efter 40 dagar i öknen, vid utmattningens gräns, går ridån upp för en infernalisk frestelsescen.
Den gamle ormen, Lucifer själv, uppenbarar sig i sin mest insmickrande kostym. Med skriftord utplacerar han sina snaror vid de känsligaste punkterna..." (sid 36).
* Hunger - förvandla stenar till bröd
* utmana sitt liv - kasta dig utför stupet
* få all makt - tillbed den onde.
Men Jesus föll inte för dessa frestelse, utan svarade tillbaka med Guds Ord.
Då lät djävulen honom vara och änglar kom fram och betjänade honom.
"I den oändliga enformigheten förtvinar frestelsens rot".
Det är en av många erfarenheter som ökens dödliga hetta ger.
De kalkade väggarna.
Jag läser vidare i ökenkrönikan "Sandens söner":
"Att välja öknen som en tillflykt ändar alltid i besvikelse. Det vi trodde oss undslippa - frestelser, kamp, röster, splittring och lidelser - följer med oss in i öknen.
Vi kan inte längre skylla ifrån oss. Orsakerna till vår söndring finns inte i den yttre världen. Vi bär dem med oss...
I öknen blir det tydligare vari det demoniska består. Öknen är demonernas spelplats - en arena som djävulen behärskar med finess.
Att komma till öknen ger därför ingen frist i kampen mot det onda. Tvärtom; man befinner sig plötsligt i den andliga stridens frontlinje. (sid 36).
Det är i sitt eget hus en fiende måste besegras, sa Jesus (Lukas kap 11).
Utan frestelser blir ingen frälst, sa Antonios."
Öknen - en nationalpark...
Man kan fråga sig:
- Varför vill någon dra sig undan världen och bli eremit?
Peter Halldorf skriver:
"När sambanden slagits sönder ser vi inte längre hur ting och människor förhåller sig till varandra. En mänsklig gemenskap kan bara springa fram ur en ren källa.
Men vi argumenterar emot eremiten och säger:
- Du mister kontakten med världen och verkligheten! Och hur kan du älska sin nästa om du går ut i öknen?
Eremiten ser på oss genom sitt skägg och svarar:
- Bara Gud och jag finns i världen...
Vi skakar på huvudet. Men - endast den som är av denna sanning, förstår denna sanning." (sid 54).
Med sand i skorna och svetten rinnande så anar jag denna sanning...
I skuggan är det 35 grader...
"Den som någon gång besökt en eremit eller munk i dennes cell finner - ingenting.
Han har sitt rike inom sig.
Det osynliga är hans ögonmärke.
Det eviga, bortom tid och rum, är hans destination.
Det förgängliga, kropp och materia, är hans väg."
I Vadstena finns ett klostermuseeum där man kan se hur Birgitta-systrarna kunde ha levt på medeltiden.
Deras små rum, cellerna, består endast av en säng...
Verkligheten är inom - i hjärtat, i sinnet - så fullt av Guds närhet, både i tro och tvivel.
Peter Halldorf får avsluta:
"Pilgrimskapet är att veta att sanningen finns någon annanstans än i det synliga. Då vet man också att man kan stanna där man är..." (sid 55).
Klostermuseet i Vadstena.
Mer än varma hälsningar,
Helene F Sturefelt,
- modern pilgrim i kalla Norden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar