"UTAN GUD HADE JAG BRUTIT UPP"

Helen Västberg om brusten kärlek.

Igår skrev jag om psykisk ohälsa, orsakad av felaktiga förväntningar hos unga människor.

Idag är rubriken en annan, men det handlar fortfarande om problem - det värsta av alla.

 

När en relation inte vill fungera och går sönder. 

Om blåmärken som inte syns men som finns i själen.

I morse kom tidningen DAGEN och där hittar jag denna artikel, som jag ska lyfta fram.

Det är en namne till mig som skriver, Helen Västberg, leg psykoterapeut och lärare samt handledare i psykoterapi.

Hon möter många par i sitt arbete, och ställer sig frågan:

- Hur kan vi förhålla oss till glappet mellan ideal och verklighet utan att tappa vare sig vår mänsklighet eller tron på den levande Guden, som kan göra allting nytt?

Parterapi.

Vi betraktar familjen som helig. Och Gud har instiftat äktenskapets förbund till människors hjälp och glädje. Det är det högsta ideal vi kan ha vad gäller mänskliga relationer. Ribban ligger strax ovanför taket... 

Jag gläder mig åt denna respektfulla helighet, samtidigt som jag gråter över alla brustna relationer och kraschade äktenskap. Vi klarar inte av det. Skilsmässorna är alldeles för många och människor far illa.

Leg psykoterapeut Helen Västberg skriver:

"Män och kvinnor berättar om hur de nästan omärkligt omförhandlat sina egna gränser och normaliserat destruktiva samspelsmönster. 

Varför? 

Jo, för att längtan och hoppet om kärlekens, ja Guds, förvandlande kraft trots allt varit starkare".

Kärlekslås. Gode Gud, inte menade Du väl så??

Omförhandla sina gränser... 

Just det. Lite får man väl tåla. Gräl är normalt. Alla grälar väl ibland?

Nej, det är inte och ska inte vara "normalt".

Att gräla är att skydda sina egna gränser. Det är att stöta bort den andre.

- Du har kommit för nära med dina åsikter som jag inte klarar av... eller med ditt beteende som gör mig illa... 

Härskartekniker, respektlöshet, likgiltighet. Listan kan göras lång.

Låsningen kan komma tidigt.

- Det är ingen idé att prata, han fattar ändå inget... Eller:

- Så fort jag tar upp något går hon.

Helen Västberg skriver:

"En del föds in i familjer där samspelet mellan de vuxna från början präglas av maktkamp och psykisk ohälsa. De vet inte om någon annan livsluft än de destruktiva orden.

Det kan ta många år innan man förstår att man varit utsatt för psykiskt våld."

Rädslan har tagit över.

I början av en relation är man så rädd om varandra. Man gör allt för att förstå, hitta likheter och samband. Tonen är god, mjuk och vänlig.

Men sedan händer något... Vad?

Är det stressen som förstör oss? Ekonomiska bekymmer? Hungriga? Arbetslöshet?

Hur kommer det sig att vi vänder den mörka oron mot den vi älskar?

Förstår vi inte att vi skadar?

Rivmärken.

Helen Västberg fortsätter:

"När vårt samspel domineras av rädsla bryter kommunikationen samman, eftersom vi blir upptagna med att skydda oss själva. 

Vi skyddar vår sårbarhet, som är förutsättningen för ömsesidighet och trygghet i en relation.

Hon berättar om en kvinna som stått ut i ett destruktivt äktenskap genom att skriva dagbok. Där kunde hon vara ärlig och berätta för sig själv hur det faktiskt stod till.

- Hur har du stått ut?

- Det var nog allra mest Guds fel. Jag hoppades hela tiden att mina böner skulle besvaras och att det skulle bli bättre, svarar dagbokskvinnan. Utan Gud hade jag nog gått för länge sedan. Jag förstod ju tidigt i vårt äktenskap att detta inte var bra."

Det var Guds fel. 

Det var Guds fel. 

Inte i betydelsen att ge Gud skulden för det man själv inte klarar av, utan för att Gud lagt ribban för högt. Man vill leva upp till de goda idealen, men livet består av bristfulla människor med synd och ofullkomlighet. 

Hur i allsin dag skall vi över huvudtaget kunna tro att en relation skall lyckas??

"Längtan och hoppet om kärlekens, ja Guds, förvandlande kraft har varit starkare".

Dagbokskvinnan var kristen och troende. Hon höll ut alldeles för länge.

Den vanligare levnadsformen - att vara sambo - håller statistiskt sätt bara hälften så länge som ett äktenskap. Och har man inget "förbund med Gud" då är det lättare att gå.

Inte som ett slarv, utan som en självkänsla att man tar ansvar för sina begränsningar.

Hon sover hellre ensam. Och trygg.

Här är "världens barn" klokare än "frikyrkans barn". 

Det finns ett oerhört tryck - förtryck - inom frikyrkan att "man skiljer sig inte!" Och de som gör det, begår ett fel och en svår synd. 

- Det är bättre att stanna kvar och ha det dåligt, än att bryta ett löfte inför Gud, bara så du vet!

Alldeles för många har bemötts med hårda fördömande ord.

Känner du igen det?

Där är omsorgen om människan inte särskilt stor. 

Vi vet att skilsmässa är fel, men vi vet också att det är en nödlösning där det gäller att välja mellan det minst skadliga. Där har Svenska kyrkan en barmhärtig syn där förlåtelse och upprättelse kan läka själens osynliga blåmärken.

Hjärtats osynliga blåmärken.

Det går inte att leva i en relation där en gränser ständigt skövlas och överträds och samtidigt ha en bild av att Gud är en grindvakt som förbjuder möjligheten att bryta upp.

En del väljer att hålla fast vid de omöjliga idealen.

Andra väljer verkligheten. Värk-ligheten. Och går.

Leg psykoterapeut Helen Västberg lyfter fram att rädsla inte finns i kärleken:

DEN FULLKOMLIGA KÄRLEKEN DRIVER UT RÄDSLAN.

1 Johannes brev 4:18.

Hon skriver att den som är rädd lever inte i kärleken.

"Därför är det lätt att börja normalisera rädslan. Man lär sig leva med den. Man bortförklarar rädslan och ger den andra ord."

Varför gör vi så?

Jo, skammen är så stor...

- Vad ska andra säga?  

Det vill säga 'jag orkar inte bli fördömd av dem'.

Men varför säger vi inte oftare:

- Vad skall jag själv säga??

Det vill säga 'jag godkänner mig själv och erkänner mina begränsningar. Jag bryter upp.

Bryt upp, bryt upp.

Helen Västberg:

"Vi gör det eftersom skammen över att den älskade vänt sitt ansikte ifrån oss är för svår att möta. Skammen sträcker sig ända ned i vår existens.

I värsta fall romantiserar vi rädslan.

Psykiskt och fysiskt våld omskrivs till 'starka känslor' eller ett 'passionerat temperament'. Kärleken får väl kosta...

Det faktum att lidande är en realitet i våra liv innebär inte att vi skall acceptera övergrepp i någon form, vare sig i nära relationer eller i våra församlingar."

Hitta din stryka. Och din begränsning.

Och så kommer den svåra frågan som Helen Västberg lyfter fram:

"Vem får avgöra var gränsen går när det inte finns några blåmärken, eller ens uppenbara hot?

Frihetstemat är centralt i Bibeln.

- Israels folk befriades ur Egypten.

- Maria och Josef flydde med Jesusbarnet undan Herodes.

- Jesus själv kom för att befria de förtryckta.

Men om vårt inre öga blivit skadat av övergrepp och skam, då kan vår verklighetsuppfattning blivit förvrängd. Vi ser inte klart. Blicken är grumlad av felaktiga förväntningar.

KROPPENS LAMPA ÄR ÖGAT.

OM DITT ÖGA ÄR OGRUMLAT FÅR HELA DIN KROPP LJUS.

MEN OM DITT ÖGA ÄR FÖRDÄRVAT BLIR DET MÖRKT I HELA DIN KROPP.

OM NU LJUSET INOM DIG ÄR MÖRKER, HUR DJUPT BLIR DÅ INTE MÖRKRET?

Jesus i Bergspredikan, Matteus 6:22.

Det är så bra så. Jättebra, faktiskt.

Helen Västberg, som också är troende, tillämpar detta bibelord om ögat på en kärleksrelation, att vi ser på oss själva felaktigt.

"När skall vi försonas med våra begränsningar? När ska vi fortsätt be till Gud om förändring? Hur länge skall vi vänta?

Att lämna ett äktenskap är aldrig enkelt. Det är en väg kantad av sorg, skuld och och frågor utan självklara svar.

Men det finns tillfällen då skilsmässa är rätt beslut - inte för att man flyr, utan för att man tar sitt ansvar.

Man bryter upp och går just därför att man tar ansvar! För sig själv, för sin partner och för sin relationer till Gud".

Det är det tredubbla kärleksbudet i funktion, fast i en mycket svår situation.

JESUS SÄGER:

NI SKALL LÄRA KÄNNA SANNINGEN OCH SANNINGEN SKALL GÖRA ER FRIA.

Joh 8:32.

Vad är heligt? Löftet eller hjärtat?

Skall inte den sanningen gälla våra relationer?

Skall lögnen driva ett kristet äktenskap ända tills någon av parterna går under? Är det "kristen kärlek"?

Eller kan vi våga välkomna sanningen in även i kristna relationer?

"Att våga se det som inte fungerar är att möta sanningen om våra liv.

Det är enklare att stanna kvar. Men utan hopp. 

Friheten kräver mod. Och ger hopp.

Helen Västberg avslutar sin artikel i tidningen DAGEN med ord från själva vigseln.

Vi får skapa "rum för sanning, inte att fördöma, utan för att visa nåd. Vi behöver ge varann plats där vi kan 'lägga undan våra fikonlöv' och möta oss själva, hur svåra insikterna än är. För det står ju så här i Kärlekens Höga Visa:

KÄRLEKEN GLÄDS MED SANNINGEN.

1 Kor 13.6.

"Hur vi än väljer, behöver vi leva med konsekvenserna av våra beslut.

Vi får påminna varandra om att Gud aldrig överger oss eller ger upp om oss oavsett hur vi väljer.

Jesus går utmed gränslinjerna i våra liv för att hela och upprätta där andra skövlat och söndrat".

DAGEN 17 januari 2025.

Käre himmelske Fader,

- jag ber för alla som vill leva tillsammans: gör det möjligt!

- jag ber för alla som behöver be om förlåtelse: förlåt dem!

- jag ber för alla som måste bryta upp: befria dem, upprätta dem!

I Jesu Kristi namn, Amen.

Frid vare med oss alla.

Helene F Sturefelt,

- som fotograferade barnbarnens lek, som är allvar.