MUSSELSKAL och MOSE I VASSEN

Pilgrimsmussla, Ysane kyrka. 

Förtryck, slaveri och strider mellan folk.

Vatten, papyrus och en flätad korg. Samt ett musselskal. Och gudfruktiga barnmorskor!

Det är ingredienserna i den berättelse som läses denna vecka i våra kyrkor. 

Jag som gärna ser den brittiska TV-serien "Midwife calling" - Barnmorskorna i East End -  lyssnar med stort intresse till denna veckas Bibelläsning.

Barnmorskor i London och Egypten.

Vi befinner oss någon gång på 1200-talet före Kristus. Israeliterna behandlas grymt i Egypten, och den kung som nu tillträder makten känner inte till Josefs godhet mot båda folken.

Om du vill; läs ikväll den rafflande intrigen i 2 Mosebok kapitel 1.

Det israeliska slavfolket blev allt fler till antalet. Det oroade Farao (var det Ramses II?).

Han ville att barnmorskorna skulle döda de hebreiska kvinnornas gossebarn, men de gjorde inte det.

Då kallade Farao till sig barnmorskorna och sade:

- Varför gör ni så och låter barnen leva?

De svarade:

- De hebreiska kvinnorna är inte som de egyptiska. De är kraftigare. Innan barnmorskan har hunnit fram, har de redan fött.

Och Herren Gud lät det gå väl för barnmorskorna.

Foto: SVT "Midwife calling".

Detta är bakgrunden till veckans helgmålsbön, utsänt på P1 i lördags den 11 januari 2025.

Irma Schultz håller i andakten - Mose i vassen - och jag har här skrivit ned hennes reflektion.

Först kommer själva texten, som du även har i psalmboken på 1 söndagen efter Trettondedag Jul, årgång 2, sid 1310:

Farao gav denna befallning till hela sitt folk:

- kasta alla nyfödda pojkar i Nilen och låt bara flickorna leva.

En man Levi släkt gifte sig med Levis dotter, och hon blev havande och födde en son.

Hon såg vilken fin pojke det var och höll honom gömd i tre månader. Sedan kunde hon inte gömma honom länge utan tog en korg av papyrusgräs och tätade den med beck och tjära, lade barnet i den och satte ut den i vassen vid Nilstranden.

Pojkens syster ställde sig ett stycke därifrån för att se hur det skulle gå med honom.

Moses i vassen. Ill: Hermine F Schäfer.

Då kom Faraos dotter ned till floden för att bada, och hennes hovdamer gick fram och tillbaka utmed stranden. Hon fick syn på korgen i vassen och skickade en slavinna att hämta den.

När hon öppnade den såg hon att där låg en pojke och grät.

Hon tyckte synd om honom och sade:

- Det är nog ett av de hebreiska barnen.

Då sade pojkens syster till Faraos dotter:

- Skall jag skaffa en hebreisk kvinna som kan amma barnet åt dig? 

- Ja, gör det svarade Faraos dotter.

Då gick flickan och hämtade pojkens mor, och Faraos dotter sade till henne:

- Ta med dig det här barnet och amma det åt mig. Jag skall betala dig för det.

 

Kvinnan tog då pojken och ammade honom. När pojken blev större förde hon honom till Faraos dotter som adopterade honom och gav honom namnet Mose:

- Jag har ju dragit upp honom ur vattnet, sa hon.

Kavelduns-vass i viken.

Irma Schultz ger sin reflektion över texten:

"Korgen som Mose låg i var flätat av papyrusgräs. Det är en ståtlig växt, flera meter hög, och den växer vid vattnen. 

Av dess stjälkar kan man bygga båtar och korgar. Av dess märg kan man tillverka papyrus.  

Märgen läggs i tunna lager och för att bearbetas och bankas. 

Papyrusarken har burit och berättelser och kunskap genom tusenden.

Att korgen var av papyrus kan bero på den enkla faktum att det var det som fanns till hands, papyrusen var tålig och kunde borta hålla vätan borta.

Men jag kan inte låta bli att tänka på det symboliska att korgen var flätad av skrivmaterial! Jag tänker på vikten av  vittnesmål och nu och genom historien, nedskrivna i hast, i lönndom, med  risk för sitt eget liv. 

Jag tänker på alla som lyckas formulera en bit ovärderlig sanning, en bit av vår gemsamma historia

och på alla berättelser ständigt går förlorade, som utplånas utan spår, likt bläck som löses upp i vatten, 

barnen som inte tillskansat sig ett  språk inte hunnit lära sig läsa skriva, alla barn som dör i krig orättfärdiga konflikter."

Jordanfloden, Israel, idag.

"I korgen la kvinnan ned sin mest dyrbara hemlighet; sin son, sitt eget barn. 

Hon gömde honom där att färdas ut i Nilens farliga vattenvirvlar 

Vad hoppades hon? 

Hon förmådde inte själv stå kvar vid inte stå kvar i stranden, men dottern följde korgen med blicken, hon dröjde sig kvar och blev en ovärderlig länk mellan sin bror och sin mor, och bidrog till att de fick återförenas.

Vad vill texten säga oss?

Vi är sammanlänkade. Vi ska bära varandras bördor, uppfostra barn tillsammans.

Det behövs en hel by att uppfostra ett barn, brukar man säga."

Samhörighet.

"Att det behövs gräsrotsinitiativ, kanske av papyrusgräsrötter, att det behövs sammanhang och gemenskap.

Jag vill tro att Faraos dotter förstod att pojken återförenades och ammades av sin biologiska mor. Jag vill tro att hon förstod att hon hade möjlighet att rädda dem.

Hennes hovdamer med på noterna. Kvinnorna tillsammans bildade en motståndsrörelse, mot Faraos bud att döda alla pojkar upp till två år.

Vi behöver en motståndsrörelse av kärlek och omsorg mot det besinningslösa dödandet och våldet

Vad vill texten säga oss?

Att krigets makt och befallningar aldrig kan segra.

Att motståndshandling som föds av kärlek aldrig helt kan kuvas."

Pilgrimsmussla, Markus. Ysane kyrka.

Irma Schultz fortsätter:

"Idag temat Jesu dop.  

I medeltidens återgivningar kan man se hur Johannes Döparen öser dopvatten över Jesus med ett musselskal.

Jordans vatten flyter ännu denna dag genom växter, djur och människor.

 

Det är sammavatten som ibland blir störtfloder och drar med sig bilar lera med våldsam kraft.

Det är samma vatten som baddar febriga pannor, och som rinner genom kaffebryggaren, omsluter oss när vi  simmar ute i hav

Musselskalet skyddar det sköra livet. Det har blivit en dopsymbol!"

Pilgrimsmussla. Matteus, Ysane kyrka.

Här vill jag skjuta in en egen reflektion. När jag sedan dagen efter, på söndagen, satt i Ysane kyrka, så såg jag detta musselskal... som är en "prydnad" både på predikstolen och på psalmtavlan!

Irma Schults:

"När man tillverkade papyrus använde man ibland just musselskal! 

Vid slutet av bearbetningen gned man skalet mot arket och  släta och jämna så att det gick att skriva på dem.

Skalet skyddar det som är i vardande, det som ännu inte kan sägas fullt ut men som kan bli till pärlor.

Allt har sin tid. Att tala och att tiga har sin tid, och att skriva ned och skrika ut har sin tid.

Vad gör vi med våra möjligheter att tala och skriva, i tider av svåra konflikter ?

Hoppet står till papyruskorgen och till hjärtat. Att instinkten att rädda liv är större än att skada, och att fredliga lösningar är är vägen framåt, liksom att vårda den sköra sådden, hoppet att den instinkten är stark och okuvlig."

Vem vårdar det ömtåliga?

Bön.

"Gode Gud, tack för att du i dopets källa låter det vatten strömma fram som ger världen liv.

Herren välsigne oss och bevare oss.

Herren låte sitt ansikte lysa över oss och vare oss nådig.

Herren vände sitt ansikte mot oss och give oss frid.

I Faderns och sonens och den helige Andes namn, Amen."

Tack, Irma Schultz, för mycket intressant koppling mellan papyruskorgen, musselskalet och Guds enastående räddning!

Och tack Herre för att Du lät Faraos dotter bli en del av hela Israels räddning!

Pilgrimsmussla - dopredskap.

När kvinnor sluter sig samman i vänskap över länders gränser, då blir musslorna skyddade och papyrusen bearbetade till både bebiskorgar och skriftmateriel.

Vassa hälsningar från snäckan, 

Helene F Sturefelt,

- radiolyssnare och amatörfotograf.