Sjung och var glad!
Svenskarna är ett sjungande folk. Vi är många som är med i olika körsällskap, kyrkokörer, Visans Vänner, gospelkörer och andra musikutövande grupper.
Musikaliteten ser olika ut - en del är rytmiska och har känsla för takt. Andra är tonsäkra och prickar melodier och klanger klockrent.
En del sjunger och spelar med ögonen; alltså efter noter. Andra sjunger med öronen; alltså på gehör, och en tredje talang spelar efter muskelminnet; hur ackordet sitter i handen.
Men har du tänkt på att de fyra olika rollerna i en kör också har en motsvarighet vad gäller personlighet?
Följ med på en musikalisk meditation, in bland klanger och ackord!
Klanger och ackord.
SOPRANERNA
Sopranerna håller melodin. De leder låten på den breda vägen, med tydlighet hur sången skall sjungas. De är självklara och vana vid att leda, gärna synas och höras också.
ALTARNA
Altarna har ofta en svår stämma. Melodin är krånglig och nästan ful. Men detta är en personlighet som tycker om att ge krydda och harmoni till helheten. De vill inte synas. Altarna sjunger helst i skuggan och är fokuserade på klanger och färgtoner.
BASARNA
Basarna är stabila människor som man kan luta sig mot. De håller grundtonen och varierar sig inte särskilt mycket. De andra stämmorna är beroende av att basarna är trygga i ton och takt.
TENORERNA
Tenorerna siktar mot stjärnorna och ger den vackra överstämman. Ofta ligger de tersen över melodin och glänser med sköna harmonier. När tenorerna sätter sin stämma på plats, blir skönsången ljuvlig. Ja, de vet sitt värde och glänser gärna.
Siktar högst.
Men allting har en baksida.
Sopranerna kan bli så trygga i sin roll att de aldrig vågar sig ut på nya stigar, som altarna. Till sin personlighet kan sopranen vara en vanemänniska som inte tänker så mycket - hon vet ju att det brukar bli bra det hon gör.
Altarnas ackordskicklighet i skuggan gör att de sällan vågar träda fram när de behövs. De vill verkligen inte ha något ljus på sig och avskyr att sjunga solo.
Bråka inte med altarna, de är sällan medgörliga.
Basarnas trygghet kan också bli deras fall. När registret stelnat till endast ett par toner har basarna tappat sin förmåga till nyansering. Kan även det sitta i personligheten?
Tenorerna kan med sin glans blir koketta översittare. Den som prickar den högsta tonen är bäst, och ibland ser de ned på dem som har mindre musikaliskt omfång.
Kom ned på jorden.
Naturligtvis är det inte så här.
Det är ju människor det handlar om!
Men ändå ligger det mycket i denna sociologiska körstudie.
Visst handlar det om själva röstomfånget och stämbandens utformning - det väljer vi inte själva - men körens fyra olika stämmer kräver faktiskt olika mänskotyper för att trivseln ska bli bra.
En sopran som hamnar bland altarna hittar aldrig tonen, och inte heller melodin, som inte finns.
En alt som tvingas sjunga sopran blir alldeles för synlig och klarar sällan av tonhöjden.
En bas som måste sjunga tenor tystnar... för det kommer inget ljud ur strupen.
Och en tenor som ska ned i de djupa tonskikten kommer aldrig ned... det bara murrar.
Därför gäller det för ledaren att vara uppmärksam på sina körsångare och hjälpa till att ge var och en den plats som stämmer med själens form.
Körsångaren själv bör också öva upp sin självreflektion för att erkänna sitt läge.
I bästa fall kan man alternera mellan stämmorna, men det är få förunnat att vara så begåvade!
Byt plats med varann, och lyssna.
En meditation till.
Nu gäller det vilken musikgrupp som helst, och jag jämför med ett trafikljus.
I en skål ligger det färgglada prickar - röda, gula och gröna.
Tänk dig att alla i gruppen får ta varsin färgprick.
Den RÖDA färgen står får den personlighet som vill ta det lite lugnt, som bromsar och säger:
- Så har vi aldrig gjort tidigare, så brukar vi inte göra, så låter inte originalet...
Den GULA färgen står för den personlighet som är beredd att stanna, eller köra om ledaren säger så.
Han/ hon trampar på kopplingen och vill fördela instrumentets klanger så att alla blir nöjda.
Den GRÖNA färgen är den personlighet som vill gasa och köra, ibland utan reflektion.
- Detta är bra, tuta och kör! Spela på, i full fart. Allt är bra.
Stopp. Var beredd. Kör.
Om ni i en grupp har många som valde den röda färgen, så kan det förklara varför ni aldrig kommer någon vart. Det är många som bromsar utvecklingen, av rädsla, bekvämlighet eller för att man helt enkelt har för lite kunskap.
Om gruppen ändå kommer en bit fram, men halkar tillbaka, då är det för många gula slirare i gruppen. Man måste bestämma sig för hur det skall låta, inte bara koppla om resurserna hela tiden.
Om gruppen går för fort fram, då är det för många gröna i bandet. Tempot är för högt och kvaliteten kan bli lidande. Riktningen är inte utstakat och målet svischar man förbi utan karta för den musikaliska färden.
Åtgärd?
Fördela trafikljusets prickar så jämnt ni kan.
Eller byt färger med varann och lär känna den andra ståndpunkten!
Jag är blå...
Om du vill läsa mer så tipsar jag om boken "Människan i kören" - en sociologisk studie om körernas egenskaper.
I redaktionen: Kjell Bengtsson, utgiven på Gehrmans musikförlag.
Sjung och var glad!
Helene F Sturefelt,
- en altsjungande ukulelespelare, alltid beredd att köra, eller stanna...
"Människan i kören."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar