Det går för fort, runt, runt...
Jag funderar på varför.
Att samhället är hårt det vet vi. Att framtiden kan se mörk ut, det gör den.
Men har det inte alltid varit så?
Förtryck, fattigdom, sjukdomar, frånvaron av kontroll över sitt liv...
Detta inlägg handlar inte om diagnoser eller de svårigheter som kräver behandling inom psykiatrin.
Nej, det är den där vardags-olyckan som gnager sig in i så många människors sinnen.
Jag tror problemet sitter någon annanstans.
Det SKA glittra! Mycket!
Vi är matade med att vara lyckliga.
- Du SKA vara glad, smal, rik, snygg, framgångsrik och förbaskat lycklig! Hör du det! Annars; titta på våra annonser och byt till vårt schampoo, byt ut ditt kök, byt jobb, byt bil, byt religion, byt livspartner...
Men för Guds skull se till och vara Lycklig!!
Med en ribba för livets existens lagd så högt så kan det bara bli på ett sätt.
Vi är INTE lyckliga.
Ingen når dit.
Det är inte normalt att vara glad, smal, rik och snygg. Det är faktiskt väldigt onormalt.
Onormalt att vinna.
Jag tänker på Farmor och Farfar i Småland. De hade ingenting av de där falska förhoppningarna.
Men de var faktiskt glada på riktigt.
Vad de hade var sina arbetande händer. De byggde upp sitt liv och sitt lantbruk med egen muskelkraft, tålmodigt och med flit. Deras äktenskap var också en arbetsgemenskap där de delade på alla sysslor, glada för vad den andre kunde bidraga med.
Ribban för lyckan låg vid att ha tak över huvudet, kläder på kroppen, mat på bordet och en kyrka att gå till för att tacka Gud för livet.
Där fanns ingen psykisk ohälsa.
Mjölkkanna. Utan mjölk.
Farmor och Farfar visste att livet innehöll ett stort mått prövningar. Ingen trodde sig kunna undkomma motgångarna. Deras livsuppfattning var mycket realistisk - och de hade redskap till att hantera det.
Det hörde ofta Lapp-Lisa sjunga:
"Prövningar vi möta få, och vi ofta ej förstå,
Herrens vägar när Han önskar att vi himlen skola nå.
Sina barn han leder här, genom sorger och besvär.
Vi förstår hans vägar bättre ovan där."
Hökhult, Hinneryds socken.
Och på kvällen knäppte de sina händer till aftonbön och sjöng Lina Sandells psalm 249:
BLOTT EN DAG, ETT ÖGONBLICK I SÄNDER
VILKEN TRÖST VAD ÄN SOM KOMMER PÅ.
ALLT JU VILAR I MIN FADERS HÄNDER
SKULLE JAG SOM BARN VÄL ÄNGSLAS DÅ.
HAN SOM BÄR FÖR MIG ETT FADERSHJÄRTA
HAN JU GER ÅT VARJE NYFÖDD DAG
DESS BESKÄRDA DEL AV FRÖJD OCH SMÄRTA
MÖDA, VILA OCH BEHAG.
Sv Ps 249:1
Man visste att framgång bara var en liten del av livet. Var och en får sin beskärda del av problem och motgångar. När man tagit sig igenom det kommer vila och behag. Men kanske inte samma dag...
Förväntningarna stämde med verkligheten.
Ladugården. Utan kor.
Men när jag hör den yngre generationen klaga på minsta motgång, och bryta ihop, då blir jag bekymrad.
Var är överlevnadsinstinkten?
Var är perspektiven som säger "så här kommer det inte alltid att vara...", "det vänder snart...", "håll ut", "kommer tid, kommer råd".
Jag upplever att alldeles för många saknar redskap till att förstå livets villkor.
Kraven är för högt satta.
Vi lever i underhållningsvärlden. Vi fråntas tiden att tänka och reflektera - och känna våra verkliga känslor. Nej, hellre en dopaminkick till. Jag vet.
Lite högre!
När vi i bönen Fader Vår, eller Vår Fader, ber om att få slippa prövningar/ frestelser, så kan man utlägga just det ordet på olika sätt:
- en prövning är en motgång som är sänd av Gud.
Varför? Jo, för att utmana oss till att använda tankeförmåga, känsloregister och bönekraft för att ta oss igenom prövningen.
Syftet är gott - att komma närmar Gud och sig själv.
- en frestelse är en motgång som kommer från Guds fiende, den fule satan.
Varför? Jo, för att få oss att tvivla och tappa tron både på oss själva, livet och Gud själv.
Syftet är negativt - att dra oss bort ifrån tilliten och splittra oss från Gud och vår självkänsla.
Jag har hamnat under banan.
Psykisk ohälsa kan också ha sin orsak i förkvävd sorg. Det kan vara en känsla av att vara fel och plågas av hemlig skam.
Det kan också ha sin grund i en skuldproblematik, där man antingen har tagit på sig andras fel på ett felaktigt sätt, eller att man verkligen har begått ett fel, som behöver mötas av förlåtelse.
Dessa tre - sorg, skam och skuld - är själavården mycket bra på att möta.
Vår kristna tro väjer inte för dessa tre mörka storheter. Vi vet att vi alla måste gå igenom detta i livet, inte bara en gång, utan många gånger...
De gamla psalmerna ger uttryck för rätt förväntan på livet.
Ribban ska ligga längs med golvet. Eller möjligen i knähöjd... så man kan klara att komma över.
Dammsugare i taket...
De flesta dagar på året är grå vardagar. Det är alldeles vanliga dagar då man inte vinner på Lotto eller hittar sitt livs kärlek eller bjuds med på en resa till varmare länder...
... fast vi lägger gärna upp bilder på sociala medier de få gånger vi faktiskt lyckades vara så där fascistiskt lycklig som samtiden kräver... Tänk om vi kunde komma överens om att sluta med det.
Låt oss få vara måndagssura.
Tisdagsvemodiga.
Onsdagströtta.
Torsdagsuppgivna.
Fredagsmysiga.
Lördagslata.
Och.
Söndagskyrkliga.
Då skulle ju livet nästan te sig normalt! Ja, livet skulle bli normalt!
De falska förväntningarna försvinner bort med havregrynsgröten. Den längsta resan går till affären.
Och den lite lagom hängiga kroppen är faktiskt den fysiska varelse vi bor i och får sluta att slå på.
Slut fred med livet.
Och hälsan vänder åter.
Gråregnig sölvesborgsbro.
Till sist.
Det är extremt att tala om "lyckofascism" som jag skrev i rubriken.
Fascism är ju ett auktoritärt maktutövande som förtrycker människor. Men är det inte just det som vårt ytliga stress-samhälle gör?
Vi har inte tid att vara sjuka, trötta och ledsna. Ta ett piller!
Nej, det räcker nu.
Låt oss må dåligt! Tillsammans!!
Den extrema individualismens tidevarv är över.
- Tiden framför oss kräver ett större Vi, säger Carl-Oskar Bohlin. Han är minister för civilt försvar, men just nu får han sista ordet.
- Den som ännu inte umgåtts med frågan "Vad kan jag göra för mitt land?" borde göra det nu.
Så skönt!
Där släppte blicken från naveln.
Var är mina hantlar?
MÅ DIN VÄG GÅ DIG TILL MÖTES
OCH MÅ VINDEN VARA DIN VÄN
OCH MÅ SOLEN VÄRMA DIN KIND.
OCH MÅ REGNET VATTNA SJÄLENS JORD.
OCH TILLS VI SES IGEN
MÅ GUD HÅLLA
HÅLLA DIG I SIN HAND.
AMEN.
Nu vill jag åka karusell! Liseberg, här kommer jag!
Lagom lyckliga hälsingar,
Helene Sture Gråfelt.
Tjohoo! Eller kanske inte.
P.S. symbolpedagogiken tillhandahåller fantastiska redskap till att ta sig ut ur psykisk ohälsa och utbrändhet.
Läs mer här:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar