Nathan Söderblom, Svensk Uppslagsbok.
Det här är en mycket spännande person!
Den svenske ärkebiskopen Nathan Söderblom var en stor kyrkopersonlighet, som för etthundra år sedan satte en avgörande prägel bland kyrkorna i Europa.
Detta år kommer du att få höra mycket om denne kunnige ärkebiskop. Därför vill jag ligga steget före och lära känna honom lite bättre.
Nu blåser vi dammet av kyrkohistorien och dyker ned i mötet med en rik personlighet, som jag känner mig märkligt befryndad med...
Många säger "jag vill inte bli bortglömd när jag är död". Då gäller ju även motsatsen - att vi själva minns dem som gått före oss och är döda, men levande i minnet.
Dessutom uppmanas vi av Guds ord att komma ihåg våra lärare som predikat Ordet före oss:
TÄNK PÅ ERA LEDARE SOM HAR FÖRKUNNAT GUDS ORD FÖR ER.
SE PÅ VAD DERAS LIV FÖRDE FRAM TILL, OCH TA EFTER DERAS TRO.
KRISTUS ÄR DEN SAMME I GÅR, I DAG OCH I EVIGHET.
Hebréerbrevet 13:7-8.
Tack.
1925 samlade Nathan Söderblom Europas alla kyrkor till det största kyrkomötet sedan konciliet i Nicea, år 325! Detta är mycket anmärkningsvärt, och kommer naturligtvis att högtidlighållas.
Den fakta som jag här ska presentera, finner du inte på Wikipedia.
Nej, detta är en artikel skriven av den ärkebiskop som tjugo år senare efterträdde Nathan Söderblom, nämligen Yngve Brilioth (1950-58).
Han hade också sitt hjärta i ekumeniken mellan kyrkorna.
Att kyrkorna varit splittrade genom tiderna är ett sorgligt sår för alla oss kristna.
I Svensk Uppslagsbok skriver Yngve Brilioth om Nathan Söderblom (N.S.):
"I större utsträckning än någon tidigare svensk kyrkoman kom N.S. att ingripa i samtidens allmänna kyrkohistoria genom sitt arbete för kyrkornas enhet.
De första impulserna till denna ekumeniska gärning hade N.S. fått genom sitt deltagande i KFUM och den kristna studentrörelsen.
De nordiska kyrkornas gemenskap har genom honom tagit sig uttryck i de skandinaviska biskopsmötena. "
Nathan Söderblom, Nobels fredspris 1930.
Det kan vara svårt för oss att förstå vilken stor betydelse Nathan Söderblom hade för att knyta samman alla de kristna kyrkorna. Många begrepp och sammankomster är okända för oss.
"Likaså har han främjat den svenska kyrkans förbindelser med Augustanasynoden i USA, med den evangeliska kyrkan i Tyskland och med smärre lutherska kyrkor i Europa. Han förrättade även biskopsvigningar i Estland, Lettland och Tjeckoslovakien.
Det närmande mellan Sveriges och Englands kyrkor, som började 1908, utvecklades under N.Söderbloms ärkebiskopstid till en betydelsefull andlig faktor.
Redan vid första världskriget 1914 utfärdade Nathan Söderblom ett upprop för Fred och kristlig gemenskap tillsammans med biskoparna i Köpenhamn och Oslo.
Mitt besök i St Ansgars katolska k:a, Köpenhamn 2023.
"Alla dessa enskilda linjer uppsamlades i den världsomspännande ekumeniska rörelse som ledde fram till den stora världskongressen EKUMENISKA MÖTET - Life and Work - i Stockholm 1925.
Målet för detta stora kyrkomöte var att sammanföra kristna av olika konfessioner för gemensamt arbete i praktiska, sociala och internationella spörsmål.
Nathan Söderblom satte Sverige på världskartan, och denna stora världskongress ledde dessutom till att han fick mottaga Nobels fredspris 1930!"
Vem var då denne store kyrkoman?
Mitt besök i Gustav Adolfs k:a, Stockholm, 2024.
Jag citerar vidare ur Svensk Uppslagsbok, Yngve Brilioths artikel:
"Lars Olof Jonathan (Nathan) Söderblom (1866-1931) föddes i Trönö och tillhörde en gammal hälsingsk bondesläkt.
Genom fadern, kyrkoherde Jonas Söderblom, tog pojken starka intryck av den evangeliska väckelsen.
Efter studier i Uppsala prästvigdes han 1893, tjugosju år gammal.
Han tjänstgjorde som präst i svenska församlingen i Paris, senare även som sjömanspräst i Calais och Dunkerque."
I Frankrike fick N.S. kontakt med den katolska kyrkan. Vad tänkte han om det? Den är ju väldigt sluten och inte intresserad av att vara missionerande utåt. Jag vet inte mer än så, men det skulle visa sig senare...
Mitt tågluffarfoto på Notre Dame, 1976.
I Paris fortsatte N.S. sina teologiska studier där han fördjupade sig i religionshistoria, de ickekristna religionerna, vilket inte var alltför vanligt.
1901 blev han teol. dr vid universitetet i Paris, med sitt arbete "La vie future l'après le mazdeisme - alltså det vi känner som Zoroastrismen.
Här vill jag skjuta in en personlig reflektion.
Även för mig blev Paris en viktig plats, som ung student. Visserligen har jag inte studerat där, men väl deltagit i det stora nyårsmötet 1986 som ordnades av Taizébröderna.
Senare, vid Lunds universitet, skrev jag min stora uppsats i grekiska utifrån en fransk teolog vilket min lärare René Kieffer var jublande glad över - inte många teologie studenter behärskar franska på teologisk nivå.
När jag senare stod inför beslutet att läsa hebreiska valde jag istället att fokusera på religionshistoria. Det var ett offer, jag som är en språkmänniska, men valet var rätt.
Det skulle visa sig senare att det är alldeles för få präster som har kunskaper i andra religioner.
Det får konsekvenser i dagens religionsdialog, där ytliga åsikter ersätter kunnande; "var och en har sin tro"...
Utan att veta om det, går min enkla yrkesbana i skuggan av Nathan Söderbloms!
Religionsdialog.
Denna vecka samlas vi kring de vise männen på Trettondedag Jul. Hur kunde dessa österns män över huvud taget veta något om födelsen av Messias i Betlehem?
Jo, det lär bero på att profeten Daniel i Gamla Testamentet hade en lärjunge som hette Zarathustra.
Han skrev ned dessa förutsägelser och tog dem med sig till Persien.
I Indien kallas zoroastrismen för parsism, den persiska religionen.
Men mycket ligger i dunkel, och åter igen; det vi kan läsa på Wikipedia är inte tillförlitligt. De påstår där att Zarathustra levde 1500 f.Kr, och är "grundare" till den nya religionen, vilket inte stämmer om han var samtida med Daniel, som levde på 500-t före Kristus...
Någon av oss måste nog läsa Nathan Söderbloms doktorsavhandling...
Kameler från Österlandet...
Yngve Brilioth fortsätter:
"Nathan Söderbloms vetenskapliga arbete på religionshistoriens område gav honom tidigt internationellt anseende.
N.S. tänkte sig religionens uppkomst från tre olika rötter:
1) tron på en "frambringare", alltså en Skapare,
2) animismen; att naturen är besjälad,
3) manabegreppet; om det övernaturliga.
Utifrån detta påvisade N.S. kristendomens särställning i religionernas värld, såsom en "uppenbarad religion", alltså inte en filosofi eller tankesystem.
N.S. studerade även Luther mycket ingående. Dessa efterforskningar resulterade i boken "Humor och melankoli - och andra Lutherstudier."
Märkligt - just denna bok har jag i min bokhylla, väl läst med många understrykningar...
Humor och melankoli - Lutherstudier.
Det är inte lätt att gå balansgång mellan de akademiska studiernas strikta begreppsvärld och den personliga tron. Men N.S. lyckades med det. Han tappade aldrig sin ungdoms väckelsetro med Kristus i centrum.
"Han hade en varm hänförelse för den svenska kyrkans arv och egenart.
Han ägde en ovanlig begåvning med stor konstnärlig gestaltningsförmåga. Han var en omtyckt talare och predikant, och fick även stor betydelse för ungkyrkorörelsen i början av 1900-talet.
Hans eget författarskap tog form under professorsåren, inte minst med boken "Kristi pinas historia" - en passionsbok med koncentration på försoningen.
I de olika allmänkyrkliga uppgifterna konstateras att N.S. var ordförande för kyrkomötet, diakonistyrelsen och missionsstyrelsen, samt flera kyrkliga kommittéer, såsom ny Handbok, Psalmbok och Evangeliebok."
Älskade psalmbok!
Nu slår jag upp min psalmbok och hittar några psalmer signerade av hans penna!
Nathan Söderblom har skrivit texten till:
- psalm 171 "För alla helgon som i kamp för tron" (1911),
- 445 "Se, kärlet brast och olja är utgjuten" (1928).
Och 1916 skrev han melodin till:
- 198 "Likt vårdagssol i morgonglöd",
- 200 "I denna ljuva sommartid",
- 304 "Lär mig du skog att vissna glad",
- 310 "O, Gud, Du mig ej överger",
- 518 "Hur härligt vittna land och sjö" - där alla dessa fem psalmer har samma älskade melodi, men olika texter till kyrkoårets olika högtider.
"Hur härligt vittna land och sjö".
Svensk Uppslagsbok, sid 789:
"Begåvningens sällsynta mångsidighet och rikedom - genom en med åren alltmer fördjupad kristen åskådning koncentrerad i målmedveten handling av stora mått - har gjort N.S. till en av de främsta märkesmännen i det samtida Sverige, och vann åt honom en internationell ställning av ovanligt slag.
I flera avseenden fick ärkebiskopsämbetet genom honom en ökad betydelse för hela landet.
Genom sina vida kulturella intressen vann han gehör även i kretsar som annars icke nås av den kristna förkunnelsen.
Nathan Söderbloms strävan för kyrkans enhet ledde till ett växande samförstånd mellan statskyrkan och det frikyrkliga Sverige.
Bland de talrika utmärkelse som kommo honom till del märkas medlemskapet av Svenska akademin 1921 samt Nobels fredspris 1930."
En personligt kristen ärkebiskop.
Jag kan berätta att i år kommer svensk kristenhet förvalta arvet efter denne store kyrkoman.
Det ekumeniska världsmötet i Stockholm 1925 skapade ett forum för kyrkornas
fredsarbete mitt i den oroliga mellankrigstiden. Mötet blev en viktig milstolpe för en
global kyrklig rörelse som fått ny kraft och aktualitet i vår tid.
Hur kan vi förstå Stockholmsmötets fredsbudskap idag?
Här kommer en inbjudan till vidare studier:
"I denna sommarkurs tar vi avstamp i de historiska
händelserna 1925 och utforskar ekumenikens fredsresurser inför vår tids konflikter.
Välkommen till denna kurs som ges i sommartid under det Ekumeniska året 2025.
Undervisningen sker på distans i juni och juli.
I augusti finns möjlighet att delta i
jubileumsprogrammet under den Ekumeniska veckan i Stockholm.
Kursen ges på grundnivå och avancerad nivå, 7,5 hp.
Välkommen att ansöka!"
Stockholm, på gång.
SVERIGES KRISTNA RÅD skriver så här:
Kristenheten, i synnerhet den svenska, står inför hundraårsminnet av det stora mötet i Stockholm, som ägde rum i augusti 1925.
De ord från mötet som sannolikt fått starkast vingar, är från Svenska kyrkans ärkebiskop Nathan Söderbloms avslutningspredikan i Uppsala domkyrka, 30 augusti 1925: ”Två voro där, Johannes och Paulus. Den tredje, Petrus, dröjde ännu.”
Det stora kyrkomötets store kreatör och möjliggörare kunde inte låta bli att uttrycka sin sorg över att kristenhetens med råge största gemenskap, Katolska kyrkan, inte var representerad. Samtidigt bärs uttrycket av ett hopp om att även ”den dröjande Petrus” skulle sälla sig till de närvarande apostlarnas kyrkors strävan efter enhet.
Mitt besök i Uppsala 2009.
Det var nämligen så att varken katolska kyrkan eller pingströrelsen deltog i det stora mötet i Stockholm 1925. Tack och lov är det annorlunda i vår tid. Nu är alla med!
Och försoning och läkedom har börjat mellan ortodoxa och katolska kyrkan! Den tusenåriga schismen är snart över.
Fortsättning lär följa.
Tänk, varje år skriver varje kristen människa sin bit av den levande kyrkohistorien...
Tack, käre himmelske Fader, för alla kyrkofäder och mödrar som gått före oss!
Hjälp oss att ta vara på arvet efter Nathan Söderblom.
Hjälp oss att likt de vise männen söka Kristus, och vilja bygga broar till andra, utifrån brofästet i krubban.
Amen!
Blåser bort dammet... Puh!
Kyrkohistoriska hälsningar, från Helene F Sturefelt, V.D.M.
- som blåste dammet av vissa böcker...
- och vänta bara tills jag tar tag i det som hände för 1700 år sedan - kyrkomötet i Nicea då trosbekännelsen stadfästes - då ryker dammtussarna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar