Slå. På trumma.
Måste en motståndshandling alltid vara skrikande och gapig på gatorna?
Och kan jazzmusik vara en protest?
Vi tänker inte på det, men vår kristna tradition - som evangeliska lutheraner - har gått i bräschen med att kritisera och ifrågasätta makten.
Den gången, på 1500-talet, var det romerskkatolska kyrkan som hade vikit av från den bibliska läran och höjt sina egna traditioner till eviga sanningar.
Luther ifrågasatte hela denna jättekoloss till kyrka i Europa, med syfte att få henne tillbaka på banan. Men han var inte beredd att bli så hårt åtgången att han bannlystes.
Den frispråkige och sanningstörstande munken lyfte fram det ena bibelordet efter det andra som visade på det sunda ifrågasättandet.
Klingar det verkligen som det ska?
MINA KÄRA, SÄTT INTE TRO TILL ALLA ANDAR,
UTAN PRÖVA OM DE KOMMER FRÅN GUD.
TY MÅNGA FALSKA PROFETER HAR GÅTT UT I VÄRLDEN.
1 Joh brev kap 4:1.
På 1800-talet kom frikyrkorörelserna som ifrågasatte statskyrkan; Svenska kyrkan hade stelnat i maktfullkomlighet.
Återigen var det fromma bibelläsare som lyfte fram friheten i Kristus, med kritik att "anden" i statskyrkan hade byggt paragrafer som inte lät Helig Ande verka i människor.
Klingar helig Ande här?
Musikaliskt hände något intressant ungefär vid samma tid, men borta i Amerika.
De orättfärdigt infångade afrikanska mänskorna utvecklade sin sångstil för att överleva i slaveriet. Musiken växte, liksom kritiken mot de vita och den syndiga mänskohandeln.
Från arbetarsånger till gospel och sedan New Orleans-jazz blev detta det förtryckta folkets frihetssånger.
Musiken blev en motståndsrörelse.
Stil och tongångar skiftar genom tiderna, men musiken har en inneboende kraft som går igenom alla försvar.
Trumpetprotest.
Lunds stifts missionsadjunkt Kent Wisti skriver utifrån vår egen tid:
"En motståndshandling kan vara en kompromisslöshet även i långsamheten, i lyssnandet och i viljan att förstå.
En motståndshandling måste inte bottna i en systematiskt formulerad övertygelse, utan kan stå fast i en erfarenhet av rätt och gott."
Denna eftermiddag har jag varit med i ett mycket positivt sammanhang - Afternoon Jazz i EFS Listerkyrkan i Hällevik.
Stor musikalisk skicklighet och andlig glädje över Guds godhet och himmelens härlighet skapade en varm och tillåtande atmosfär.
Många frikyrkopsalmer har sina rötter i jazzen. Vi sjöng "Vilken vän vi har i Jesus", psalm 48, till trumpeter, ståbas och banjo.
Eller som vår saxofonsjtärna Jerker Lindström uttryckte det:
- Vilket sväng vi har i Jesus!
Afternoon Jazz.
Pastor Tomas lyfte fram att även punken på sin tid var en proteströrelse.
Allt som stagnerar måste slås sönder inifrån, så har varje ung generation alltid tyckt för att skapa sin egen frihet.
Sen stelnade punken och blev mer medhårs, och så håller det på.
Jag vill ogärna vara politisk här på min plattform, men det finns mycket att tycka som det som sker i omvärlden just nu:
- Trump har åter igen blivit president i USA och vill göra Amerika stort igen, med en gyllene guldålder.
Kommer han att lyckas?
- Och vilken roll har Elon Musk då han vill ge hela sitt hjärta till det amerikanska folket med en gest som en del tolkar som en naz-hälsning?
Just nu råder vapenvila mellan Israel och terrorstämplade H*m*s och gisslan släpps från båda läger.
- Kommer vapenvilan att hålla? När skall folkrättens definition om legal mark bli tydlig?
Ge hjärtat till Musk... muskiken, menar jag...
Jag svarar inte på mina egna frågor, men låter Kent Wistis ord kommentera i allmänhet:
"Motståndshandling kan vara att inte skrika när andra skriker. Det kan vara att inte springa när andra springer.
En motståndshandling kan vara att inte vara rädd. Eller att faktiskt säga att det är läge för att vara just rädd.
Det kan vara att inte gå på första känsloruset eller viljan att sluta upp med gruppen, direkt. Inget är så bråttom.
Att kasta gatsten kan vara en motståndshandling. Men att söka meningsmotståndarens bästa kan vara en större motståndshandling."
Fredliga gatstenar.
Jag knyter ihop cirkeln med att citera några ord från tidningen DAGEN där det diskuteras den osunda ledarskapskulturen inom WAO - We Are One Church.
Lars Gunther, pastor i Equmeniakyrkan, skriver om pingstkarismatiska rörelser:
"Det talas om ledarnas 'smörjelse' på ett obibliskt sätt. Inom trosrörelsen och Nya apostoliska reformationen påstår man att församlingens ledare ges en speciell förmåga att "se för att kunna leda" som andra saknar.
Någon sådan gudomlig ordning finns inte.
En ledare skall vara nitisk (Rom 12:8) men måste vara möjlig att få kritisera.
Det får inte vara så, skriver Lars Gunther, att församlingsledaren är så helig att församlingens ifrågasättande kallas 'demonisk' eller att kritikern är driven av en annan ande än Guds.
Vem är ond - ledaren eller kritikern?
Många har blivit själsligt skadade av trosrörelsens härskarteknik att kalla allt ifrågasättande för:
- Du har kritikens ande inom dig,
- Du drivs av mörkrets krafter... Absaloms ande, eller
- Isebels ande, som John Paul Jackson uppfann i Kansas City på 1980-talet när några kvinnor inte accepterade det han predikade."
Goda ledare behövs.
Men uppgiften är svår.
Där alla skall vara med och bestämma allt blir det ofta stagnation.
Att avfärda kritik kan vara tecken på andlig omognad i en församling.
Just därför, skriver Lars Gunther, kan "illasinnade kritiker vara den bästa sorten".
Här klingar inga glada toner.
Men durspelet klingar glatt - i dur!
Jag har själv erfarenhet av att hamna i ett sammanhang där jag skulle styra upp verksamheten.
Riktningen var rätt, men många blev sårade.
Dög det inte såsom de alltid hade gjort?
Ska man inte vara snäll och släppa fram alla som vill göra nåt?
Nej.
Ledarens uppgift är inte att vara "snäll och hjälpsam" - det leder till gränslöshet.
Ledarens uppgift är att vara "sann och kärleksfull" - och det är något annat! Det skapar gränser mot det som inte platsar och ger riktning framåt.
Så har vi aldrig spelat förut.
Lars Gunther varnar för att en gränslös mobilisering av medlemmarna kan infantilisera medlemmarna. Det mognar inte, växer inte. Ledaren är alltid ensam på sin post och skall utrusta andra så att de kan tjäna - i sanning och kärlek.
Men ledaren går aldrig fri från kritik.
Dock, när en hel förening driver bort en ledare på grund av "så har vi aldrig gjort" då skadas ledarskapet så pass mycket att den positionen kanske inte blir tillsatt igen...
Banjolele.
Jazzbandet spelade som sagt "Vilken vän vi har i Jesus" där orden rörde vi många ledsna hjärtan i tysthet:
ÄR DU BITTER OCH BESVIKEN
HAR DITT HJÄRTA DJUPA SÅR
SÄG TILL JESUS VAD DU KÄNNER
VÅGA TRO ATT HAN FÖRSTÅR.
HAN SOM BAR VÅR SYND OCH PLÅGA
I SIN EGEN KROPP EN GÅNG
ÄLSKAR OSS OCH GER OSS VILA
TÄNDER HOPP OCH FÖDER SÅNG.
Sv Ps 48:2.
- Vi är alla protestanter, sade pastor Tomas Larsson i Listerkyrkan, även katolska kyrkan har börjat ifrågasätta några av sina egna dogmer och närma sig den evangeliska kyrkan, det vill säga oss.
Så låt oss vara stolta över den kristna frihet vi har, grundat i Guds ord, och som byggt upp vårt politiska system där yttrandefriheten är en grundbult.
Frihet eller notbundna dogmer?
Jag ställde ned min ukebanjo i pausen och minglade runt med den stora skara som kommit till Afternoon Jazz.
1920-talets jazz utvecklades till 30- och 40-talets storbandsjazz med romantiska tongångar.
Det var svåra tider med ekonomisk depression och världskrig. Just därför valde man medvetet att skapa ett motstånd mot djävulskapen genom den vackraste musik!
Det är svårt att tänka sig hur eländigt det var när man lyssnar till de amerikanska sångerna som nu kallas evigt gröna - "evergreen".
Mer av det, tänker jag, och förfäras över vår tids cynism och förnedrings-underhållning.
Mer romantik!
Mer skönhet och försiktighet.
Evigt gröna riff.
Jag sällar mig till den skara av motståndskvinnor som hellre slår an ett A5+ ackord än lyfter en gatsten...
Låt musiken svänga!
Till Guds ära.
Och människors läkande.
Mjuka motståndshälsningar, Helene F Sturefelt,
- amatörmusiker och proffsskrivare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar