SOPRAN, ALT, BAS och TENOR

Sjung och var glad!

Svenskarna är ett sjungande folk. Vi är många som är med i olika körsällskap, kyrkokörer, Visans Vänner, gospelkörer och andra musikutövande grupper.

Musikaliteten ser olika ut - en del är rytmiska och har känsla för takt. Andra är tonsäkra och prickar melodier och klanger klockrent.

En del sjunger och spelar med ögonen; alltså efter noter. Andra sjunger med öronen; alltså på gehör, och en tredje talang spelar efter muskelminnet; hur ackordet sitter i handen.

Men har du tänkt på att de fyra olika rollerna i en kör också har en motsvarighet vad gäller personlighet?

Följ med på en musikalisk meditation, in bland klanger och ackord! 

Klanger och ackord.

SOPRANERNA

Sopranerna håller melodin. De leder låten på den breda vägen, med tydlighet hur sången skall sjungas. De är självklara och vana vid att leda, gärna synas och höras också.

ALTARNA

Altarna har ofta en svår stämma. Melodin är krånglig och nästan ful. Men detta är en personlighet som tycker om att ge krydda och harmoni till helheten. De vill inte synas. Altarna sjunger helst i skuggan och är fokuserade på klanger och färgtoner.

BASARNA

Basarna är stabila människor som man kan luta sig mot. De håller grundtonen och varierar sig inte särskilt mycket. De andra stämmorna är beroende av att basarna är trygga i ton och takt.

TENORERNA

Tenorerna siktar mot stjärnorna och ger den vackra överstämman. Ofta ligger de tersen över melodin och glänser med sköna harmonier. När tenorerna sätter sin stämma på plats, blir skönsången ljuvlig. Ja, de vet sitt värde och glänser gärna.

Siktar högst.

Men allting har en baksida.

Sopranerna kan bli så trygga i sin roll att de aldrig vågar sig ut på nya stigar, som altarna. Till sin personlighet kan sopranen vara en vanemänniska som inte tänker så mycket - hon vet ju att det brukar bli bra det hon gör.

Altarnas ackordskicklighet i skuggan gör att de sällan vågar träda fram när de behövs. De vill verkligen inte ha något ljus på sig och avskyr att sjunga solo.

Bråka inte med altarna, de är sällan medgörliga.

Basarnas trygghet kan också bli deras fall. När registret stelnat till endast ett par toner har basarna tappat sin förmåga till nyansering. Kan även det sitta i personligheten?

Tenorerna kan med sin glans blir koketta översittare. Den som prickar den högsta tonen är bäst, och ibland ser de ned på dem som har mindre musikaliskt omfång.

Kom ned på jorden. 

Naturligtvis är det inte så här.

Det är ju människor det handlar om!

Men ändå ligger det mycket i denna sociologiska körstudie. 

Visst handlar det om själva röstomfånget och stämbandens utformning - det väljer vi inte själva - men körens fyra olika stämmer kräver faktiskt olika mänskotyper för att trivseln ska bli bra.

En sopran som hamnar bland altarna hittar aldrig tonen, och inte heller melodin, som inte finns.

En alt som tvingas sjunga sopran blir alldeles för synlig och klarar sällan av tonhöjden.

En bas som måste sjunga tenor tystnar... för det kommer inget ljud ur strupen.

Och en tenor som ska ned i de djupa tonskikten kommer aldrig ned... det bara murrar.

Därför gäller det för ledaren att vara uppmärksam på sina körsångare och hjälpa till att ge var och en den plats som stämmer med själens form.

Körsångaren själv bör också öva upp sin självreflektion för att erkänna sitt läge.

I bästa fall kan man alternera mellan stämmorna, men det är få förunnat att vara så begåvade!

Byt plats med varann, och lyssna.

En meditation till.

Nu gäller det vilken musikgrupp som helst, och jag jämför med ett trafikljus.

I en skål ligger det färgglada prickar - röda, gula och gröna.

Tänk dig att alla i gruppen får ta varsin färgprick. 

Den RÖDA färgen står får den personlighet som vill ta det lite lugnt, som bromsar och säger:

- Så har vi aldrig gjort tidigare, så brukar vi inte göra, så låter inte originalet...

Den GULA färgen står för den personlighet som är beredd att stanna, eller köra om ledaren säger så. 

Han/ hon trampar på kopplingen och vill fördela instrumentets klanger så att alla blir nöjda.

Den GRÖNA färgen är den personlighet som vill gasa och köra, ibland utan reflektion. 

- Detta är bra, tuta och kör! Spela på, i full fart. Allt är bra.

Stopp. Var beredd. Kör.

Om ni i en grupp har många som valde den röda färgen, så kan det förklara varför ni aldrig kommer någon vart. Det är många som bromsar utvecklingen, av rädsla, bekvämlighet eller för att man helt enkelt har för lite kunskap.

Om gruppen ändå kommer en bit fram, men halkar tillbaka, då är det för många gula slirare i gruppen. Man måste bestämma sig för hur det skall låta, inte bara koppla om resurserna hela tiden.

Om gruppen går för fort fram, då är det för många gröna i bandet. Tempot är för högt och kvaliteten kan bli lidande. Riktningen är inte utstakat och målet svischar man förbi utan karta för den musikaliska färden.

Åtgärd? 

Fördela trafikljusets prickar så jämnt ni kan. 

Eller byt färger med varann och lär känna den andra ståndpunkten!

Jag är blå...

Om du vill läsa mer så tipsar jag om boken "Människan i kören" - en sociologisk studie om körernas egenskaper. 

I redaktionen: Kjell Bengtsson, utgiven på Gehrmans musikförlag.

Sjung och var glad!

Helene F Sturefelt,

- en altsjungande ukulelespelare, alltid beredd att köra, eller stanna...

"Människan i kören."

"UTAN GUD HADE JAG BRUTIT UPP"

Helen Västberg om brusten kärlek.

Igår skrev jag om psykisk ohälsa, orsakad av felaktiga förväntningar hos unga människor.

Idag är rubriken en annan, men det handlar fortfarande om problem - det värsta av alla.

 

När en relation inte vill fungera och går sönder. 

Om blåmärken som inte syns men som finns i själen.

I morse kom tidningen DAGEN och där hittar jag denna artikel, som jag ska lyfta fram.

Det är en namne till mig som skriver, Helen Västberg, leg psykoterapeut och lärare samt handledare i psykoterapi.

Hon möter många par i sitt arbete, och ställer sig frågan:

- Hur kan vi förhålla oss till glappet mellan ideal och verklighet utan att tappa vare sig vår mänsklighet eller tron på den levande Guden, som kan göra allting nytt?

Parterapi.

Vi betraktar familjen som helig. Och Gud har instiftat äktenskapets förbund till människors hjälp och glädje. Det är det högsta ideal vi kan ha vad gäller mänskliga relationer. Ribban ligger strax ovanför taket... 

Jag gläder mig åt denna respektfulla helighet, samtidigt som jag gråter över alla brustna relationer och kraschade äktenskap. Vi klarar inte av det. Skilsmässorna är alldeles för många och människor far illa.

Leg psykoterapeut Helen Västberg skriver:

"Män och kvinnor berättar om hur de nästan omärkligt omförhandlat sina egna gränser och normaliserat destruktiva samspelsmönster. 

Varför? 

Jo, för att längtan och hoppet om kärlekens, ja Guds, förvandlande kraft trots allt varit starkare".

Kärlekslås. Gode Gud, inte menade Du väl så??

Omförhandla sina gränser... 

Just det. Lite får man väl tåla. Gräl är normalt. Alla grälar väl ibland?

Nej, det är inte och ska inte vara "normalt".

Att gräla är att skydda sina egna gränser. Det är att stöta bort den andre.

- Du har kommit för nära med dina åsikter som jag inte klarar av... eller med ditt beteende som gör mig illa... 

Härskartekniker, respektlöshet, likgiltighet. Listan kan göras lång.

Låsningen kan komma tidigt.

- Det är ingen idé att prata, han fattar ändå inget... Eller:

- Så fort jag tar upp något går hon.

Helen Västberg skriver:

"En del föds in i familjer där samspelet mellan de vuxna från början präglas av maktkamp och psykisk ohälsa. De vet inte om någon annan livsluft än de destruktiva orden.

Det kan ta många år innan man förstår att man varit utsatt för psykiskt våld."

Rädslan har tagit över.

I början av en relation är man så rädd om varandra. Man gör allt för att förstå, hitta likheter och samband. Tonen är god, mjuk och vänlig.

Men sedan händer något... Vad?

Är det stressen som förstör oss? Ekonomiska bekymmer? Hungriga? Arbetslöshet?

Hur kommer det sig att vi vänder den mörka oron mot den vi älskar?

Förstår vi inte att vi skadar?

Rivmärken.

Helen Västberg fortsätter:

"När vårt samspel domineras av rädsla bryter kommunikationen samman, eftersom vi blir upptagna med att skydda oss själva. 

Vi skyddar vår sårbarhet, som är förutsättningen för ömsesidighet och trygghet i en relation.

Hon berättar om en kvinna som stått ut i ett destruktivt äktenskap genom att skriva dagbok. Där kunde hon vara ärlig och berätta för sig själv hur det faktiskt stod till.

- Hur har du stått ut?

- Det var nog allra mest Guds fel. Jag hoppades hela tiden att mina böner skulle besvaras och att det skulle bli bättre, svarar dagbokskvinnan. Utan Gud hade jag nog gått för länge sedan. Jag förstod ju tidigt i vårt äktenskap att detta inte var bra."

Det var Guds fel. 

Det var Guds fel. 

Inte i betydelsen att ge Gud skulden för det man själv inte klarar av, utan för att Gud lagt ribban för högt. Man vill leva upp till de goda idealen, men livet består av bristfulla människor med synd och ofullkomlighet. 

Hur i allsin dag skall vi över huvudtaget kunna tro att en relation skall lyckas??

"Längtan och hoppet om kärlekens, ja Guds, förvandlande kraft har varit starkare".

Dagbokskvinnan var kristen och troende. Hon höll ut alldeles för länge.

Den vanligare levnadsformen - att vara sambo - håller statistiskt sätt bara hälften så länge som ett äktenskap. Och har man inget "förbund med Gud" då är det lättare att gå.

Inte som ett slarv, utan som en självkänsla att man tar ansvar för sina begränsningar.

Hon sover hellre ensam. Och trygg.

Här är "världens barn" klokare än "frikyrkans barn". 

Det finns ett oerhört tryck - förtryck - inom frikyrkan att "man skiljer sig inte!" Och de som gör det, begår ett fel och en svår synd. 

- Det är bättre att stanna kvar och ha det dåligt, än att bryta ett löfte inför Gud, bara så du vet!

Alldeles för många har bemötts med hårda fördömande ord.

Känner du igen det?

Där är omsorgen om människan inte särskilt stor. 

Vi vet att skilsmässa är fel, men vi vet också att det är en nödlösning där det gäller att välja mellan det minst skadliga. Där har Svenska kyrkan en barmhärtig syn där förlåtelse och upprättelse kan läka själens osynliga blåmärken.

Hjärtats osynliga blåmärken.

Det går inte att leva i en relation där en gränser ständigt skövlas och överträds och samtidigt ha en bild av att Gud är en grindvakt som förbjuder möjligheten att bryta upp.

En del väljer att hålla fast vid de omöjliga idealen.

Andra väljer verkligheten. Värk-ligheten. Och går.

Leg psykoterapeut Helen Västberg lyfter fram att rädsla inte finns i kärleken:

DEN FULLKOMLIGA KÄRLEKEN DRIVER UT RÄDSLAN.

1 Johannes brev 4:18.

Hon skriver att den som är rädd lever inte i kärleken.

"Därför är det lätt att börja normalisera rädslan. Man lär sig leva med den. Man bortförklarar rädslan och ger den andra ord."

Varför gör vi så?

Jo, skammen är så stor...

- Vad ska andra säga?  

Det vill säga 'jag orkar inte bli fördömd av dem'.

Men varför säger vi inte oftare:

- Vad skall jag själv säga??

Det vill säga 'jag godkänner mig själv och erkänner mina begränsningar. Jag bryter upp.

Bryt upp, bryt upp.

Helen Västberg:

"Vi gör det eftersom skammen över att den älskade vänt sitt ansikte ifrån oss är för svår att möta. Skammen sträcker sig ända ned i vår existens.

I värsta fall romantiserar vi rädslan.

Psykiskt och fysiskt våld omskrivs till 'starka känslor' eller ett 'passionerat temperament'. Kärleken får väl kosta...

Det faktum att lidande är en realitet i våra liv innebär inte att vi skall acceptera övergrepp i någon form, vare sig i nära relationer eller i våra församlingar."

Hitta din stryka. Och din begränsning.

Och så kommer den svåra frågan som Helen Västberg lyfter fram:

"Vem får avgöra var gränsen går när det inte finns några blåmärken, eller ens uppenbara hot?

Frihetstemat är centralt i Bibeln.

- Israels folk befriades ur Egypten.

- Maria och Josef flydde med Jesusbarnet undan Herodes.

- Jesus själv kom för att befria de förtryckta.

Men om vårt inre öga blivit skadat av övergrepp och skam, då kan vår verklighetsuppfattning blivit förvrängd. Vi ser inte klart. Blicken är grumlad av felaktiga förväntningar.

KROPPENS LAMPA ÄR ÖGAT.

OM DITT ÖGA ÄR OGRUMLAT FÅR HELA DIN KROPP LJUS.

MEN OM DITT ÖGA ÄR FÖRDÄRVAT BLIR DET MÖRKT I HELA DIN KROPP.

OM NU LJUSET INOM DIG ÄR MÖRKER, HUR DJUPT BLIR DÅ INTE MÖRKRET?

Jesus i Bergspredikan, Matteus 6:22.

Det är så bra så. Jättebra, faktiskt.

Helen Västberg, som också är troende, tillämpar detta bibelord om ögat på en kärleksrelation, att vi ser på oss själva felaktigt.

"När skall vi försonas med våra begränsningar? När ska vi fortsätt be till Gud om förändring? Hur länge skall vi vänta?

Att lämna ett äktenskap är aldrig enkelt. Det är en väg kantad av sorg, skuld och och frågor utan självklara svar.

Men det finns tillfällen då skilsmässa är rätt beslut - inte för att man flyr, utan för att man tar sitt ansvar.

Man bryter upp och går just därför att man tar ansvar! För sig själv, för sin partner och för sin relationer till Gud".

Det är det tredubbla kärleksbudet i funktion, fast i en mycket svår situation.

JESUS SÄGER:

NI SKALL LÄRA KÄNNA SANNINGEN OCH SANNINGEN SKALL GÖRA ER FRIA.

Joh 8:32.

Vad är heligt? Löftet eller hjärtat?

Skall inte den sanningen gälla våra relationer?

Skall lögnen driva ett kristet äktenskap ända tills någon av parterna går under? Är det "kristen kärlek"?

Eller kan vi våga välkomna sanningen in även i kristna relationer?

"Att våga se det som inte fungerar är att möta sanningen om våra liv.

Det är enklare att stanna kvar. Men utan hopp. 

Friheten kräver mod. Och ger hopp.

Helen Västberg avslutar sin artikel i tidningen DAGEN med ord från själva vigseln.

Vi får skapa "rum för sanning, inte att fördöma, utan för att visa nåd. Vi behöver ge varann plats där vi kan 'lägga undan våra fikonlöv' och möta oss själva, hur svåra insikterna än är. För det står ju så här i Kärlekens Höga Visa:

KÄRLEKEN GLÄDS MED SANNINGEN.

1 Kor 13.6.

"Hur vi än väljer, behöver vi leva med konsekvenserna av våra beslut.

Vi får påminna varandra om att Gud aldrig överger oss eller ger upp om oss oavsett hur vi väljer.

Jesus går utmed gränslinjerna i våra liv för att hela och upprätta där andra skövlat och söndrat".

DAGEN 17 januari 2025.

Käre himmelske Fader,

- jag ber för alla som vill leva tillsammans: gör det möjligt!

- jag ber för alla som behöver be om förlåtelse: förlåt dem!

- jag ber för alla som måste bryta upp: befria dem, upprätta dem!

I Jesu Kristi namn, Amen.

Frid vare med oss alla.

Helene F Sturefelt,

- som fotograferade barnbarnens lek, som är allvar.

PSYKISK OHÄLSA och LYCKOFASCISM

Det går för fort, runt, runt...

Det är så många som mår dåligt. Den psykiska ohälsan bara ökar.

Jag funderar på varför.

Att samhället är hårt det vet vi. Att framtiden kan se mörk ut, det gör den. 

Men har det inte alltid varit så? 

Förtryck, fattigdom, sjukdomar, frånvaron av kontroll över sitt liv...

Detta inlägg handlar inte om diagnoser eller de svårigheter som kräver behandling inom psykiatrin.

Nej, det är den där vardags-olyckan som gnager sig in i så många människors sinnen.

Jag tror problemet sitter någon annanstans.

Det SKA glittra! Mycket!

Vi är matade med att vara lyckliga.

- Du SKA vara glad, smal, rik, snygg, framgångsrik och förbaskat lycklig! Hör du det! Annars; titta på våra annonser och byt till vårt schampoo, byt ut ditt kök, byt jobb, byt bil, byt religion, byt livspartner...

Men för Guds skull se till och vara Lycklig!!

Med en ribba för livets existens lagd så högt så kan det bara bli på ett sätt.

Vi är INTE lyckliga.

Ingen når dit.

Det är inte normalt att vara glad, smal, rik och snygg. Det är faktiskt väldigt onormalt.

Onormalt att vinna.

Jag tänker på Farmor och Farfar i Småland. De hade ingenting av de där falska förhoppningarna.

Men de var faktiskt glada på riktigt.

Vad de hade var sina arbetande händer. De byggde upp sitt liv och sitt lantbruk med egen muskelkraft, tålmodigt och med flit. Deras äktenskap var också en arbetsgemenskap där de delade på alla sysslor, glada för vad den andre kunde bidraga med. 

Ribban för lyckan låg vid att ha tak över huvudet, kläder på kroppen, mat på bordet och en kyrka att gå till för att tacka Gud för livet.

Där fanns ingen psykisk ohälsa.

Mjölkkanna. Utan mjölk.

Farmor och Farfar visste att livet innehöll ett stort mått prövningar. Ingen trodde sig kunna undkomma motgångarna. Deras livsuppfattning var mycket realistisk - och de hade redskap till att hantera det.

Det hörde ofta Lapp-Lisa sjunga:

"Prövningar vi möta få, och vi ofta ej förstå, 

Herrens vägar när Han önskar att vi himlen skola nå.

Sina barn han leder här, genom sorger och besvär.

Vi förstår hans vägar bättre ovan där."

Hökhult, Hinneryds socken.

Och på kvällen knäppte de sina händer till aftonbön och sjöng Lina Sandells psalm 249:

BLOTT EN DAG, ETT ÖGONBLICK I SÄNDER

VILKEN TRÖST VAD ÄN SOM KOMMER PÅ.

ALLT JU VILAR I MIN FADERS HÄNDER

SKULLE JAG SOM BARN VÄL ÄNGSLAS DÅ.

HAN SOM BÄR FÖR MIG ETT FADERSHJÄRTA

HAN JU GER ÅT VARJE NYFÖDD DAG

DESS BESKÄRDA DEL AV FRÖJD OCH SMÄRTA

MÖDA, VILA OCH BEHAG.

Sv Ps 249:1

Man visste att framgång bara var en liten del av livet. Var och en får sin beskärda del av problem och motgångar. När man tagit sig igenom det kommer vila och behag. Men kanske inte samma dag...

Förväntningarna stämde med verkligheten.

Ladugården. Utan kor.

Men när jag hör den yngre generationen klaga på minsta motgång, och bryta ihop, då blir jag bekymrad.

Var är överlevnadsinstinkten?

Var är perspektiven som säger "så här kommer det inte alltid att vara...", "det vänder snart...", "håll ut", "kommer tid, kommer råd".

Jag upplever att alldeles för många saknar redskap till att förstå livets villkor.

Kraven är för högt satta.

Vi lever i underhållningsvärlden. Vi fråntas tiden att tänka och reflektera - och känna våra verkliga känslor. Nej, hellre en dopaminkick till. Jag vet.

Lite högre!

När vi i bönen Fader Vår, eller Vår Fader, ber om att få slippa prövningar/ frestelser, så kan man utlägga just det ordet på olika sätt:

- en prövning är en motgång som är sänd av Gud.

Varför? Jo, för att utmana oss till att använda tankeförmåga, känsloregister och bönekraft för att ta oss igenom prövningen.

Syftet är gott - att komma närmar Gud och sig själv.

- en frestelse är en motgång som kommer från Guds fiende, den fule satan.

Varför? Jo, för att få oss att tvivla och tappa tron både på oss själva, livet och Gud själv.

Syftet är negativt - att dra oss bort ifrån tilliten och splittra oss från Gud och vår självkänsla.

Jag har hamnat under banan.

Psykisk ohälsa kan också ha sin orsak i förkvävd sorg. Det kan vara en känsla av att vara fel och plågas av hemlig skam. 

Det kan också ha sin grund i en skuldproblematik, där man antingen har tagit på sig andras fel på ett felaktigt sätt, eller att man verkligen har begått ett fel, som behöver mötas av förlåtelse.

Dessa tre - sorg, skam och skuld - är själavården mycket bra på att möta.

Vår kristna tro väjer inte för dessa tre mörka storheter. Vi vet att vi alla måste gå igenom detta i livet, inte bara en gång, utan många gånger...

De gamla psalmerna ger uttryck för rätt förväntan på livet.

Ribban ska ligga längs med golvet. Eller möjligen i knähöjd... så man kan klara att komma över.

Dammsugare i taket...

De flesta dagar på året är grå vardagar. Det är alldeles vanliga dagar då man inte vinner på Lotto eller hittar sitt livs kärlek eller bjuds med på en resa till varmare länder...

... fast vi lägger gärna upp bilder på sociala medier de få gånger vi faktiskt lyckades vara så där fascistiskt lycklig som samtiden kräver... Tänk om vi kunde komma överens om att sluta med det.

Låt oss få vara måndagssura.

 Tisdagsvemodiga.

  Onsdagströtta.

    Torsdagsuppgivna.

     Fredagsmysiga.

      Lördagslata.

       Och.

         Söndagskyrkliga.

Då skulle ju livet nästan te sig normalt! Ja, livet skulle bli normalt!

De falska förväntningarna försvinner bort med havregrynsgröten. Den längsta resan går till affären.

Och den lite lagom hängiga kroppen är faktiskt den fysiska varelse vi bor i och får sluta att slå på.

Slut fred med livet.

Och hälsan vänder åter.

Gråregnig sölvesborgsbro.

Till sist.

Det är extremt att tala om "lyckofascism" som jag skrev i rubriken.

Fascism är ju ett auktoritärt maktutövande som förtrycker människor. Men är det inte just det som vårt ytliga stress-samhälle gör? 

Vi har inte tid att vara sjuka, trötta och ledsna. Ta ett piller!

Nej, det räcker nu. 

Låt oss må dåligt! Tillsammans!!

Den extrema individualismens tidevarv är över.

- Tiden framför oss kräver ett större Vi, säger Carl-Oskar Bohlin. Han är minister för civilt försvar, men just nu får han sista ordet.

- Den som ännu inte umgåtts med frågan "Vad kan jag göra för mitt land?" borde göra det nu.

Så skönt!

Där släppte blicken från naveln.

Var är mina hantlar?

MÅ DIN VÄG GÅ DIG TILL MÖTES

OCH MÅ VINDEN VARA DIN VÄN

OCH MÅ SOLEN VÄRMA DIN KIND.

OCH MÅ REGNET VATTNA SJÄLENS JORD.

OCH TILLS VI SES IGEN

MÅ GUD HÅLLA

HÅLLA DIG I SIN HAND.

AMEN.

Nu vill jag åka karusell! Liseberg, här kommer jag!

Lagom lyckliga hälsingar,

Helene Sture Gråfelt.

Tjohoo! Eller kanske inte.

P.S. symbolpedagogiken tillhandahåller fantastiska redskap till att ta sig ut ur psykisk ohälsa och utbrändhet.

Läs mer här:

Symbolon Via Unna – “Kärlekens väg till hela människan”

Sturellas Fotoblogg: LEVA INIFRÅN OCH UT - symbolpedagogik

MUSSELSKAL och MOSE I VASSEN

Pilgrimsmussla, Ysane kyrka. 

Förtryck, slaveri och strider mellan folk.

Vatten, papyrus och en flätad korg. Samt ett musselskal. Och gudfruktiga barnmorskor!

Det är ingredienserna i den berättelse som läses denna vecka i våra kyrkor. 

Jag som gärna ser den brittiska TV-serien "Midwife calling" - Barnmorskorna i East End -  lyssnar med stort intresse till denna veckas Bibelläsning.

Barnmorskor i London och Egypten.

Vi befinner oss någon gång på 1200-talet före Kristus. Israeliterna behandlas grymt i Egypten, och den kung som nu tillträder makten känner inte till Josefs godhet mot båda folken.

Om du vill; läs ikväll den rafflande intrigen i 2 Mosebok kapitel 1.

Det israeliska slavfolket blev allt fler till antalet. Det oroade Farao (var det Ramses II?).

Han ville att barnmorskorna skulle döda de hebreiska kvinnornas gossebarn, men de gjorde inte det.

Då kallade Farao till sig barnmorskorna och sade:

- Varför gör ni så och låter barnen leva?

De svarade:

- De hebreiska kvinnorna är inte som de egyptiska. De är kraftigare. Innan barnmorskan har hunnit fram, har de redan fött.

Och Herren Gud lät det gå väl för barnmorskorna.

Foto: SVT "Midwife calling".

Detta är bakgrunden till veckans helgmålsbön, utsänt på P1 i lördags den 11 januari 2025.

Irma Schultz håller i andakten - Mose i vassen - och jag har här skrivit ned hennes reflektion.

Först kommer själva texten, som du även har i psalmboken på 1 söndagen efter Trettondedag Jul, årgång 2, sid 1310:

Farao gav denna befallning till hela sitt folk:

- kasta alla nyfödda pojkar i Nilen och låt bara flickorna leva.

En man Levi släkt gifte sig med Levis dotter, och hon blev havande och födde en son.

Hon såg vilken fin pojke det var och höll honom gömd i tre månader. Sedan kunde hon inte gömma honom länge utan tog en korg av papyrusgräs och tätade den med beck och tjära, lade barnet i den och satte ut den i vassen vid Nilstranden.

Pojkens syster ställde sig ett stycke därifrån för att se hur det skulle gå med honom.

Moses i vassen. Ill: Hermine F Schäfer.

Då kom Faraos dotter ned till floden för att bada, och hennes hovdamer gick fram och tillbaka utmed stranden. Hon fick syn på korgen i vassen och skickade en slavinna att hämta den.

När hon öppnade den såg hon att där låg en pojke och grät.

Hon tyckte synd om honom och sade:

- Det är nog ett av de hebreiska barnen.

Då sade pojkens syster till Faraos dotter:

- Skall jag skaffa en hebreisk kvinna som kan amma barnet åt dig? 

- Ja, gör det svarade Faraos dotter.

Då gick flickan och hämtade pojkens mor, och Faraos dotter sade till henne:

- Ta med dig det här barnet och amma det åt mig. Jag skall betala dig för det.

 

Kvinnan tog då pojken och ammade honom. När pojken blev större förde hon honom till Faraos dotter som adopterade honom och gav honom namnet Mose:

- Jag har ju dragit upp honom ur vattnet, sa hon.

Kavelduns-vass i viken.

Irma Schultz ger sin reflektion över texten:

"Korgen som Mose låg i var flätat av papyrusgräs. Det är en ståtlig växt, flera meter hög, och den växer vid vattnen. 

Av dess stjälkar kan man bygga båtar och korgar. Av dess märg kan man tillverka papyrus.  

Märgen läggs i tunna lager och för att bearbetas och bankas. 

Papyrusarken har burit och berättelser och kunskap genom tusenden.

Att korgen var av papyrus kan bero på den enkla faktum att det var det som fanns till hands, papyrusen var tålig och kunde borta hålla vätan borta.

Men jag kan inte låta bli att tänka på det symboliska att korgen var flätad av skrivmaterial! Jag tänker på vikten av  vittnesmål och nu och genom historien, nedskrivna i hast, i lönndom, med  risk för sitt eget liv. 

Jag tänker på alla som lyckas formulera en bit ovärderlig sanning, en bit av vår gemsamma historia

och på alla berättelser ständigt går förlorade, som utplånas utan spår, likt bläck som löses upp i vatten, 

barnen som inte tillskansat sig ett  språk inte hunnit lära sig läsa skriva, alla barn som dör i krig orättfärdiga konflikter."

Jordanfloden, Israel, idag.

"I korgen la kvinnan ned sin mest dyrbara hemlighet; sin son, sitt eget barn. 

Hon gömde honom där att färdas ut i Nilens farliga vattenvirvlar 

Vad hoppades hon? 

Hon förmådde inte själv stå kvar vid inte stå kvar i stranden, men dottern följde korgen med blicken, hon dröjde sig kvar och blev en ovärderlig länk mellan sin bror och sin mor, och bidrog till att de fick återförenas.

Vad vill texten säga oss?

Vi är sammanlänkade. Vi ska bära varandras bördor, uppfostra barn tillsammans.

Det behövs en hel by att uppfostra ett barn, brukar man säga."

Samhörighet.

"Att det behövs gräsrotsinitiativ, kanske av papyrusgräsrötter, att det behövs sammanhang och gemenskap.

Jag vill tro att Faraos dotter förstod att pojken återförenades och ammades av sin biologiska mor. Jag vill tro att hon förstod att hon hade möjlighet att rädda dem.

Hennes hovdamer med på noterna. Kvinnorna tillsammans bildade en motståndsrörelse, mot Faraos bud att döda alla pojkar upp till två år.

Vi behöver en motståndsrörelse av kärlek och omsorg mot det besinningslösa dödandet och våldet

Vad vill texten säga oss?

Att krigets makt och befallningar aldrig kan segra.

Att motståndshandling som föds av kärlek aldrig helt kan kuvas."

Pilgrimsmussla, Markus. Ysane kyrka.

Irma Schultz fortsätter:

"Idag temat Jesu dop.  

I medeltidens återgivningar kan man se hur Johannes Döparen öser dopvatten över Jesus med ett musselskal.

Jordans vatten flyter ännu denna dag genom växter, djur och människor.

 

Det är sammavatten som ibland blir störtfloder och drar med sig bilar lera med våldsam kraft.

Det är samma vatten som baddar febriga pannor, och som rinner genom kaffebryggaren, omsluter oss när vi  simmar ute i hav

Musselskalet skyddar det sköra livet. Det har blivit en dopsymbol!"

Pilgrimsmussla. Matteus, Ysane kyrka.

Här vill jag skjuta in en egen reflektion. När jag sedan dagen efter, på söndagen, satt i Ysane kyrka, så såg jag detta musselskal... som är en "prydnad" både på predikstolen och på psalmtavlan!

Irma Schults:

"När man tillverkade papyrus använde man ibland just musselskal! 

Vid slutet av bearbetningen gned man skalet mot arket och  släta och jämna så att det gick att skriva på dem.

Skalet skyddar det som är i vardande, det som ännu inte kan sägas fullt ut men som kan bli till pärlor.

Allt har sin tid. Att tala och att tiga har sin tid, och att skriva ned och skrika ut har sin tid.

Vad gör vi med våra möjligheter att tala och skriva, i tider av svåra konflikter ?

Hoppet står till papyruskorgen och till hjärtat. Att instinkten att rädda liv är större än att skada, och att fredliga lösningar är är vägen framåt, liksom att vårda den sköra sådden, hoppet att den instinkten är stark och okuvlig."

Vem vårdar det ömtåliga?

Bön.

"Gode Gud, tack för att du i dopets källa låter det vatten strömma fram som ger världen liv.

Herren välsigne oss och bevare oss.

Herren låte sitt ansikte lysa över oss och vare oss nådig.

Herren vände sitt ansikte mot oss och give oss frid.

I Faderns och sonens och den helige Andes namn, Amen."

Tack, Irma Schultz, för mycket intressant koppling mellan papyruskorgen, musselskalet och Guds enastående räddning!

Och tack Herre för att Du lät Faraos dotter bli en del av hela Israels räddning!

Pilgrimsmussla - dopredskap.

När kvinnor sluter sig samman i vänskap över länders gränser, då blir musslorna skyddade och papyrusen bearbetade till både bebiskorgar och skriftmateriel.

Vassa hälsningar från snäckan, 

Helene F Sturefelt,

- radiolyssnare och amatörfotograf.

SKRIVER PÅ CAFÉ CHRISTIN

Café Christin i Carlshamn.

Snön faller över oss igen och även södra Sverige blir inbäddat i det vita. Värre är det ute på Österjön där Gotland och Baltikum hukar sig under snöstormen Charlie. Trafikanter får passa sig och passagerare på de stora färjorna får stanna på land.

Men jag går in och värmer mig på Café Christin i Carlshamn. 

Så trevligt, där var ett gott gäng från Blekinge Skrivarklubb samlat! Vi skulle inspirera varandra och ge respons på texter som vi hade med oss.

Det är säkert nödvändigt för att inte bli blind för sin egen text, men det kan vara lite obehagligt.

Caféböcker.

Gärna beröm, men kritik? Även om den är konstruktiv så kan det svida i pennan...

Men vår ledare gav några goda ingångar:

* Du är inte ditt manus. Synpunkter är inte kritik mot dig som människa.

Tänk att det skall vara så svårt att fatta? Det känns inte så.

* Slösa inte dina vänners tid i onödan - de kanske inte orkar läsa ett helt manus... Välj tidpunkt och volym. Ska det vara en faktagranskare, en nitisk språkperson eller en kreativ författarkollega?

* Förklara dig inte. Texten skall möta din läsare på läsarens villkor.

Storm-Strida och Putte ljuger. Fattar du?

För något år sedan bad jag frimodigt en bibliotekarie att läsa igenom ett manus.

- Tror du vi har tid till det? blev det stressade svaret. Vi har minsann fullt upp!

- Jaha, jag tänkte att ni som arbetar med böcker skulle tycka det vara intressant att få vara en del i processen.

Det var hon alltså inte. 

Jag blev lite kantstött och gick hem. 

Då var det betydligt bättre stämning på Café Christin i Carlshamn!

Jag utmanade några nyvunna vänner att ta sig in i det medeltida versmåttet "Rondelle".

Det är 13 rader där rad 1, 7 och 13 skall vara samma mening.

Versmåttet är intressant - håll i dig: a b b a. Vänd i vers två till b a a b. Vänd igen i vers tre till a b b a a.

Då blir det så här:

Lugnt och skönt inomhus.

                     STORM-STRIDA

1.  STORMEN GUDRUN, PER OCH ALFRIDA      (a)

2.  DRAR ÖVER LAND, SKOG OCH FÖRSTÖR   (b)

3.  LIVSVERK AV ODLADE TRÄD BARA DÖR   (b)

4.  HUR SKA VI KRISEN UT-RIDA?                       (a)

5.  STRÖMMEN FÖRSVINNER I ETT KÖR          (b)

6.  UTAN VÄRME OCH KAFFE VI LIDA              (a)

7.  STORMEN GUDRUN, PER OCH ALFRIDA     (a)

8.  RÄDDNINGSTJÄNSTEN ÄR UTE OCH KÖR. (b)

9.  SÅRBART ÄR SAMHÄLLET, ALLA KVIDA      (a)

10. TAPPAT PENGARNA OCH SÅLT VÅRT SMÖR (b)

11. NATURENS KRAFTER OSS OFTA STÖR           (b)

12. NÄR SKA NÄSTA OVÄDER MOT OSS STRIDA? (a)

13. STORMEN GUDRUN, PER OCH ALFRIDA.        (a)

Ja, jag hoppas att Charlie lugnat sig över Österjön när detta skrivs.

Snöstorm hos oss och eldinferno över Kalifornien. 

Vem vågar göra en "rondelle" med hjälp av orden "klimat" och "brinner"?

Snötransport.

Jag tycker om novellens format. Man har inte så många bokstäver på sig att säga det man vill. 

Det är en sann konstart! 

Vad är viktigt? Hur ska jag börja och hur knyta ihop det?

För att väcka mitt intresse vill jag att berättelsen har ett existentiellt djup. Känslor som längtan, sorg, förväntan, skam, skuld, oro, tro, hopp och kärlek sätter igång mitt engagemang.

Här är ett smakprov på hur jag själv jobbar.

"Liv i Second Hand":

https://helenesturefelt.blogspot.com/2015/01/liv-i-second-hand.html

(Går länken inte att öppna? Sök på bloggadressen).

Snöig gågata till Christin.

Det doftade gott av kaffe och bakelser på caféet. Jag grundade med en bakad potatis medan min granne satsade på en fetemacka.

Undrar om han skulle kunna sätta en grym rytm och en proggig melodislinga till denna runda politiska satir?

Nu vet du hur versmåttet är upplagt, och den inledande meningen denna gång är hämtat från Alexandr Solzjenitsyn.

                    PUTTE LJUGER

"DE VET, ATT VI VET, ATT DE LJUGER"

I RYSSLAND TALAR MAN SÄLLAN SANT

PUTTE ÄR EN LIVSFARLIG FJANT

ALLT DET HAN SÄGER SUGER.

MED HELA VÄRLDEN ÄR HAN PÅ KANT

PROTESTER OCH VREDE SJUDER

"DE VET, ATT VI VET, ATT DE LJUGER"

VÄRLDSFREDEN DRIVS MOT SIN KANT.

KRISTEN MÄNSKOSYN SÄGER DU DUGER.

UKRAINA SLÅSS FÖR DET SOM ÄR SANT

VARJE NATION HAR GRÄNSER MED KANT...

... MOT VARANDRA, I FRED. ROPET LJUDER:

"DE VET, ATT VI VET, ATT DE LJUGER".

Pistolen i Göteborg.

Bönerna om fred tar aldrig slut... Vad håller människan på med?

Vilka mörka krafter bor egentligen inom oss?

Och klimatet - hur är det möjligt att förstöra sina egna livsmöjligheter?

Om jag får sova på saken så skall jag skriva en "Rondelle" om det.

Jag tränar på rimmen först:

(a) klimat, smart, mat, klart, automat, autokrat.

(b) brinner, finner, svinner, minner, hinner... inte. 

Hur mycket brinner det?

Innan vi gick, tittade jag lite extra på de böcker som stod på caféets bokhylla. Jag är allergisk mot att använda böcker som inredning, att vilja ge en bild av att vara bildad men inte vara det. Tänk om det var tomma attrapper som stod där och tog plats?

Nej då. Inte här. 

Åh... det är ju... Nya Testamentet!! Böckernas Bok! Den stora Heliga Skrift där livets alla djupa intriger och existentiella känslor bor.

Men vänta lite... Nya Testamentet tolkat av P Waldenström, ledare för svenska Missionsförbundet.

Jag måste nog återvända till Christin och be att få låna denna kommentar.

Det här var spännande!

Nya Testamentet, P Waldenström!

Tack till Skrivarklubben i Blekinge, som uppmuntrar alla som har en berättelse som vill komma ut!

Jag ser fram emot att få läsa klubborganet "Groblad" när det kommer.

Jag skriver, alltså finns jag.

Bokstavsglada hälsningar, Helene F Sturefelt,

- som försöker sig på en klimatrondell trots allt:

VAD HAR HÄNT MED JORDENS KLIMAT?

GREKLAND OCH FLORIDA BRINNER

FLY FRÅN ELDEN - NI HINNER!

HUSEN OCH TRÄDEN ÄR LÅGORNAS MAT.

ÖSREGN, TORKA, JORDBRUK FÖRSVINNER

SNART INGEN MAT I AUTOMAT

VAD HAR HÄNT MED JORDENS KLIMAT?

GUD FADER I HIMLEN PÅMINNER...

... ATT GIRIGHET INTE ÄR SJÄLVKLART

STRESS OCH ORO FÖRSVINNER

NÄR LÅNGSAMT TEMPO VINNER

OCH GÄRNA VA' LITE LAT!

VAD HAR HÄNT MED JORDENS KLIMAT?

Snöälskare.