MODEMÄSSA i KÖPENHAMN CIFF

Örestad, Köpenhamn.

Vilka var människans första kläder?

Vad hände på modemässan i Köpenhamn?

Och vilka frågor ställdes till de flashiga fashionfolket?

Vi tog Öresundståget över Mexikanska Golfen, nej jag menar Amerikanska Bukten... nej inte det heller... över sundet mellan Sverige och Danmark ska det vara!

Det är inte lätt i dessa Trump-tider att veta vad hav och land ska kallas... 

Smidigt och lätt förflyttade vi oss på Grönland, nej i danska huvudstaden Köpenhamn, närmare bestämt i förorten Örestad. 

Jo, den heter så, på riktigt.

Öresundståg över Öresund.

CIFF - Copenhagen International Fashion Fair - öppnade sin utställning med modebranschens kommande kollektion av kläder. 

Jag, som själv gått en mönsterkonstruktionsutbildning och gillar kläder, var nyfiken på hur detta skulle bli. Tänk att få lämna världens bekymmer för en stund och bara njuta av vackra kreationer!

Bella Center öppnade sin värld för oss genom fladdrande plastdraperier. Hello!

Bella Center, hello!

Vi gick runt och tittade och pratade med försäljare och administratörer.

Det var kliniskt rent från levande material - mässhallarna var av betong och stålrör och kläderna var tillverkade av plast, och lite ull och ibland bomull.

Vi lämnade inte alls världens elände... Klädtillverkarna är väldigt långt bort från den naturliga produktion som människan i alla tider förr sysselsatte sig med.

Det var inte så många besökare - jämfört med bokmässan i Göteborg - så det var gott om plats att strosa runt.

Stål och betong på Bella Center.

Så, man kan säga att nedmalda PET-flaskor hängde på klädställningarna i form av pälsjackor - "eko-fur" - alltså fuskpäls just av plast och inte alls särskilt ekologiskt.

- Mycket praktiskt eftersom det är vattenavstötande, sade försäljaren.

Jaha.

Jättetuffa stövlar med bakochfram-funktion kändes typiska för denna tillställning - den varma pälsen utanpå och kall plast inuti, så att fötterna skulle hålla sig o-varma regniga vinterdagar.... 

Ytlighet. Yta. Fashion utan funktion.

Men det drar ju blickarna till sig och det är det man vill. Värma fötterna får man göra en annan gång, vid scouternas lägereld, men inte här!

Utochin-stövlar.

Ett företag som hette Wood Wood väckte mitt intresse. Tänk om de hade kläder gjorda av skog och trä!? 

Viskos är ju en underbar uppfinning med träfibrer som substans. Men nej, inget sådant alls fanns i detta klädesmärke.

- Men varför heter ni så då?

- Det lät bra...

Då var det roligare med den våta hunden. Wet dog är ett ungt företag som specialiserat sig på att sy om gamla jeans och ta hand om "slutstocken" på jeanstygsrullarna och sy upp unika kläder.

- Varför heter ni Wet Dop?

- För att när vi behandlar tyget luktar det som våt hund...

Wet dog.

Hållbarhet och klimatsmarthet är viktigt för dessa unga kreatörer.

Jag frågade andra producenter hur ren deras tillverkning av kläder var.

- Har ni miljöcertifikat?

- Nja... blev svaret av de flesta. Det är för dyrt...

Det kostar stora pengar att undersöka processen hur och var materialet till tyget odlas/ produceras och bearbetas. Maskinernas utsläpp ska kontrolleras liksom frakt och distribution.

Plötsligt insåg jag hur krävande klädproduktion är, och hur svårt det är att faktiskt klara alla steg i en miljöcertifiering.

Dessutom går det åt enorma mängder vatten.

Över havet efter vatten. Farledsfyr i Öresund.

Vår unga släkting berättade också om den överproduktion av kläder som sker runt om i världen.

- De lager av kläder som finns skulle räcka i många, många år till att kläda all världens människor...

- Dessutom finns det en systemfel, berättade han. Förr tillverkades allt med högsta kvaliteten, men då köpte ju folk inte lika mycket kläder. Alltså gör man sämre kvalitet för att konsumtionen skall hållas uppe och tillverkarna tjäna pengar...

Andrahandsbutiker är verkligen det enda rätta för att vara hållbar och klimatsmart vad gäller kläder.

Det problemet hade inte Adam och Eva...

Konstgjort paradis, Bella Center.

Vilka var egentligen de första kläderna?

Först händer själva livet, sedan berättar Bibeln om det, med djupa existentiella vinklar.

De första mänskorna var naturligt nakna och oförlägna i början.

OCH MANNEN OCH HANS HUSTRU VAR BÅDA NAKNA OCH BLYGDES INTE FÖR VARANDRA.

1 Mos 2:25.

Men så hände något.

De gjorde uppror mot den enda lag som rådde i Paradiset:

AV ALLA ANDRA TRÄD I LUSTGÅRDEN FÅR DU FRITT ÄTA, MEN AV KUNSKAPENS TRÄD PÅ GOTT OCH ONT SKALL DU INTE ÄTA, TY NÄR DU ÄTER AV DET SKALL DU DÖDEN DÖ.

1 Mosebok 2:16.

Fikonträd. Pilgrimscentrum i danska Stege.

Kunskap är lockande och det var det från allra första början. 

Alltså bröt människan detta förbud - och utan att kunna hantera den kunskap som blev deras var första upptäckten att - de var nakna... och det blev nu ett problem.

HON TOG AV DESS FRUKT OCH ÅT. HON GAV OCKSÅ ÅT SIN MAN OCH HAN ÅT. 

DÅ ÖPPNADES DERAS ÖGON OCH DE BLEV VARSE ATT DE VAR NAKNA.

DE FÄSTE IHOP FIKONLÖV OCH BAND IHOP OMKRING SIG.

1 Mos 3:7.

Fikonlöv - de första kläderna.

Människans allra första kläder var några blad från fikonträdet.

Sedan följer en inträngande dialog mellan Gud och Adam. Det slutar med att upproret får en konsekvens - människorna kan inte längre vara kvar i Paradiset. 

Varför?

Jo, skulle de dessutom äta av Livets träd och bli odödliga i detta nya tillstånd, så skulle det orsaka stor skada. Därför kör Herren Gud ut Adam och Eva, ut i den stora världen...

... men med nya kläder:

HERREN GUD GJORDE ÅT ADAM OCH EVA KLÄDER AV SKINN OCH SATTE PÅ DEM.

1 Mosebok 3:21.

Adam och Eva drivs ut, med kläder av skinn.

Nu räckte inte fikonlöven till. I denna sorgliga, men nödvändiga konsekvens av växandet som människa, hade Gud omsorg om sin skapelse - varma skinnkläder klädde han dem med.

Men, vänta nu - skinnkläder? Inte gjorda av plast och PET-flaskor utan Riktigt Djurskinn!

Då måste ju någon ha slaktat... berett skinnet och tillverkat kläder av det... Hur gick det till??

Som boende på Listerlandet undrar jag om det var mink?

Eller var det ett lamm?

Och vad hände med köttet?

Lämnade de fruktdieten och åt upp det offrade djuret?

Många frågor ställer sig på kö och inga svar finns. 

Nu är vi mycket långt bort ifrån modevärlden CIFF i Örestad utanför Köpenhamn!

Pälskontakt i Sölvesborg, inte räls...

Den känsla jag hade med mig från denna betong- och stålmässa av fashion var att jag längtade hem.

Jag ville ut i naturen, känna doften av riktiga träd och inte bara sitta vid hittepå-almuminium-palmer.

Dagens tillverkning av kläder är så smutsig och vattenkrävande att vi borde skämmas.

Och det gör många.

Men nu har vi sett det senaste, som kommer att komma ut i vår, och på metron tillbaka till Köpenhamn tittade jag på min hemmasydda yllekjol med stadkanten kvar på insidan... och tänkte att den kjolen inte var fullt så smutsig i alla fall...

Ylletygets röda stadkant.

Hejdå Bella Center - detta var en viktig erfarenhet med många goda samtal.

Nu ska jag dricka några flaskor läsk så att jag få materiel till att sy upp en egen kollektion till våren...

Klädsamma hälsningar, Helene Sture Örefelt, 

- oflashig och omodig klädesgillare.

Metrobanan uppe i luften, Örestad.

 Och en gammaldags alldeles riktig symaskin!

Symaskin modell äldre.

 

PROTEST OCH MOTSTÅND

Slå. På trumma.

Kan illasinnade kritiker vara det som är bäst för sammanhanget?

Måste en motståndshandling alltid vara skrikande och gapig på gatorna?

Och kan jazzmusik vara en protest?

Vi tänker inte på det, men vår kristna tradition - som evangeliska lutheraner - har gått i bräschen med att kritisera och ifrågasätta makten. 

Den gången, på 1500-talet, var det romerskkatolska kyrkan som hade vikit av från den bibliska läran och höjt sina egna traditioner till eviga sanningar.

Luther ifrågasatte hela denna jättekoloss till kyrka i Europa, med syfte att få henne tillbaka på banan. Men han var inte beredd att bli så hårt åtgången att han bannlystes.

Den frispråkige och sanningstörstande munken lyfte fram det ena bibelordet efter det andra som visade på det sunda ifrågasättandet.

Klingar det verkligen som det ska?

MINA KÄRA, SÄTT INTE TRO TILL ALLA ANDAR,

UTAN PRÖVA OM DE KOMMER FRÅN GUD.

TY MÅNGA FALSKA PROFETER HAR GÅTT UT I VÄRLDEN.

1 Joh brev kap 4:1.

På 1800-talet kom frikyrkorörelserna som ifrågasatte statskyrkan; Svenska kyrkan hade stelnat i maktfullkomlighet. 

Återigen var det fromma bibelläsare som lyfte fram friheten i Kristus, med kritik att "anden" i statskyrkan hade byggt paragrafer som inte lät Helig Ande verka i människor.

Klingar helig Ande här?

Musikaliskt hände något intressant ungefär vid samma tid, men borta i Amerika.

De orättfärdigt infångade afrikanska mänskorna utvecklade sin sångstil för att överleva i slaveriet. Musiken växte, liksom kritiken mot de vita och den syndiga mänskohandeln. 

Från arbetarsånger till gospel och sedan New Orleans-jazz blev detta det förtryckta folkets frihetssånger.

Musiken blev en motståndsrörelse.

Stil och tongångar skiftar genom tiderna, men musiken har en inneboende kraft som går igenom alla försvar.

Trumpetprotest.

Lunds stifts missionsadjunkt Kent Wisti skriver utifrån vår egen tid:

"En motståndshandling kan vara en kompromisslöshet även i långsamheten, i lyssnandet och i viljan att förstå.

En motståndshandling måste inte bottna i en systematiskt formulerad övertygelse, utan kan stå fast i en erfarenhet av rätt och gott."

Denna eftermiddag har jag varit med i ett mycket positivt sammanhang - Afternoon Jazz i EFS Listerkyrkan i Hällevik. 

Stor musikalisk skicklighet och andlig glädje över Guds godhet och himmelens härlighet skapade en varm och tillåtande atmosfär.

Många frikyrkopsalmer har sina rötter i jazzen. Vi sjöng "Vilken vän vi har i Jesus", psalm 48, till trumpeter, ståbas och banjo.

Eller som vår saxofonsjtärna Jerker Lindström uttryckte det:

- Vilket sväng vi har i Jesus!

Afternoon Jazz.

Pastor Tomas lyfte fram att även punken på sin tid var en proteströrelse.

Allt som stagnerar måste slås sönder inifrån, så har varje ung generation alltid tyckt för att skapa sin egen frihet.

Sen stelnade punken och blev mer medhårs, och så håller det på.

Jag vill ogärna vara politisk här på min plattform, men det finns mycket att tycka som det som sker i omvärlden just nu:

- Trump har åter igen blivit president i USA och vill göra Amerika stort igen, med en gyllene guldålder.

Kommer han att lyckas?

- Och vilken roll har Elon Musk då han vill ge hela sitt hjärta till det amerikanska folket med en gest som en del tolkar som en naz-hälsning?

Just nu råder vapenvila mellan Israel och terrorstämplade H*m*s och gisslan släpps från båda läger.

- Kommer vapenvilan att hålla? När skall folkrättens definition om legal mark bli tydlig?

Ge hjärtat till Musk... muskiken, menar jag...

Jag svarar inte på mina egna frågor, men låter Kent Wistis ord kommentera i allmänhet:

"Motståndshandling kan vara att inte skrika när andra skriker. Det kan vara att inte springa när andra springer. 

En motståndshandling kan vara att inte vara rädd. Eller att faktiskt säga att det är läge för att vara just rädd.

Det kan vara att inte gå på första känsloruset eller viljan att sluta upp med gruppen, direkt. Inget är så bråttom.

Att kasta gatsten kan vara en motståndshandling. Men att söka meningsmotståndarens bästa kan vara en större motståndshandling."

Fredliga gatstenar.

Jag knyter ihop cirkeln med att citera några ord från tidningen DAGEN där det diskuteras den osunda ledarskapskulturen inom WAO - We Are One Church.

Lars Gunther, pastor i Equmeniakyrkan, skriver om pingstkarismatiska rörelser:

"Det talas om ledarnas 'smörjelse' på ett obibliskt sätt. Inom trosrörelsen och Nya apostoliska reformationen påstår man att församlingens ledare ges en speciell förmåga att "se för att kunna leda" som andra saknar. 

Någon sådan gudomlig ordning finns inte.

En ledare skall vara nitisk (Rom 12:8) men måste vara möjlig att få kritisera.

Det får inte vara så, skriver Lars Gunther, att församlingsledaren är så helig att församlingens ifrågasättande kallas 'demonisk' eller att kritikern är driven av en annan ande än Guds. 

Vem är ond - ledaren eller kritikern?

Många har blivit själsligt skadade av trosrörelsens härskarteknik att kalla allt ifrågasättande för:

- Du har kritikens ande inom dig,

- Du drivs av mörkrets krafter... Absaloms ande, eller

- Isebels ande, som John Paul Jackson uppfann i Kansas City på 1980-talet när några kvinnor inte accepterade det han predikade."

Goda ledare behövs.

Men uppgiften är svår.

Där alla skall vara med och bestämma allt blir det ofta stagnation.

Att avfärda kritik kan vara tecken på andlig omognad i en församling.

Just därför, skriver Lars Gunther, kan "illasinnade kritiker vara den bästa sorten".

Här klingar inga glada toner.

Men durspelet klingar glatt -  i dur!

Jag har själv erfarenhet av att hamna i ett sammanhang där jag skulle styra upp verksamheten. 

Riktningen var rätt, men många blev sårade. 

Dög det inte såsom de alltid hade gjort?

Ska man inte vara snäll och släppa fram alla som vill göra nåt?

Nej.

Ledarens uppgift är inte att vara "snäll och hjälpsam" - det leder till gränslöshet.

Ledarens uppgift är att vara "sann och kärleksfull" - och det är något annat! Det skapar gränser mot det som inte platsar och ger riktning framåt.

Så har vi aldrig spelat förut.

Lars Gunther varnar för att en gränslös mobilisering av medlemmarna kan infantilisera medlemmarna. Det mognar inte, växer inte. Ledaren är alltid ensam på sin post och skall utrusta andra så att de kan tjäna - i sanning och kärlek.

Men ledaren går aldrig fri från kritik.

Dock, när en hel förening driver bort en ledare på grund av "så har vi aldrig gjort" då skadas ledarskapet så pass mycket att den positionen kanske inte blir tillsatt igen...

Banjolele.

Jazzbandet spelade som sagt "Vilken vän vi har i Jesus" där orden rörde vi många ledsna hjärtan i tysthet:

ÄR DU BITTER OCH BESVIKEN

HAR DITT HJÄRTA DJUPA SÅR

SÄG TILL JESUS VAD DU KÄNNER

VÅGA TRO ATT HAN FÖRSTÅR.

HAN SOM BAR VÅR SYND OCH PLÅGA

I SIN EGEN KROPP EN GÅNG

ÄLSKAR OSS OCH GER OSS VILA

TÄNDER HOPP OCH FÖDER SÅNG.

Sv Ps 48:2.

- Vi är alla protestanter, sade pastor Tomas Larsson i Listerkyrkan, även katolska kyrkan har börjat ifrågasätta några av sina egna dogmer och närma sig den evangeliska kyrkan, det vill säga oss.

Så låt oss vara stolta över den kristna frihet vi har, grundat i Guds ord, och som byggt upp vårt politiska system där yttrandefriheten är en grundbult.

Frihet eller notbundna dogmer?

Jag ställde ned min ukebanjo i pausen och minglade runt med den stora skara som kommit till Afternoon Jazz.

1920-talets jazz utvecklades till 30- och 40-talets storbandsjazz med romantiska tongångar.

Det var svåra tider med ekonomisk depression och världskrig. Just därför valde man medvetet att skapa ett motstånd mot djävulskapen genom den vackraste musik!

Det är svårt att tänka sig hur eländigt det var när man lyssnar till de amerikanska sångerna som nu kallas evigt gröna - "evergreen". 

Mer av det, tänker jag, och förfäras över vår tids cynism och förnedrings-underhållning.

Mer romantik!

Mer skönhet och försiktighet.

Evigt gröna riff.

Jag sällar mig till den skara av motståndskvinnor som hellre slår an ett A5+ ackord än lyfter en gatsten...

Låt musiken svänga!

Till Guds ära.

Och människors läkande.

Mjuka motståndshälsningar, Helene F Sturefelt,

- amatörmusiker och proffsskrivare.

SOPRAN, ALT, BAS och TENOR

Sjung och var glad!

Svenskarna är ett sjungande folk. Vi är många som är med i olika körsällskap, kyrkokörer, visans vänner, gospelkörer och andra musikutövande grupper.

Musikaliteten ser olika ut - en del är rytmiska och har känsla för takt. Andra är tonsäkra och prickar melodier klockrent och en del har fin känsla för klanger och ackord.

En del sjunger och spelar med ögonen; alltså efter noter. Andra sjunger med öronen; alltså på gehör, och en tredje talang spelar efter muskelminnet; hur ackordet sitter i handen.

Och så har vi de fyra stämmorna sopran, alt, tenor och bas som vi nu skall närma oss på ett annat sätt. 

Har du tänkt på att de fyra olika rollerna i en kör också har en motsvarighet vad gäller personlighet?

Följ med på en musikalisk meditation, in bland klanger och ackord! 

Klanger och ackord.

SOPRANERNA

Sopranerna håller melodin. De leder låten på den breda vägen, med tydlighet hur sången skall sjungas. De är självklara och vana vid att leda, gärna synas och höras också. Sopranerna är ofta ledartyper.

ALTARNA

Altarna har ofta en svår stämma. Melodin är krånglig och nästan ful. Men detta är en personlighet som tycker om att ge krydda och harmoni till helheten. De vill inte synas. Altarna sjunger helst i skuggan och är fokuserade på klanger och färgtoner.

BASARNA

Basarna är stabila människor som man kan luta sig mot. De håller grundtonen och varierar sig inte särskilt mycket. De andra stämmorna är beroende av att basarna är trygga i ton och takt.

TENORERNA

Tenorerna siktar mot stjärnorna och ger den vackra överstämman. Ofta ligger de tersen över melodin och glänser med sköna harmonier. När tenorerna sätter sin stämma på plats, blir skönsången ljuvlig. 

Ja, de vet sitt värde och glänser gärna.

Siktar högst.

Men allting har en baksida.

Sopranerna kan bli så trygga i sin roll att de aldrig vågar sig ut på nya stigar, som altarna. Till sin personlighet kan sopranen vara en vanemänniska som inte tänker så mycket - hon vet ju att det brukar bli bra det hon gör.

Altarnas ackordskicklighet i skuggan gör att de sällan vågar träda fram när de behövs. De vill verkligen inte ha något ljus på sig och avskyr att sjunga solo.

Bråka inte med altarna, de är sällan medgörliga.

Basarnas trygghet kan också bli deras fall. När registret stelnat till endast ett par toner har basarna tappat sin förmåga till nyansering. Kan även det sitta i personligheten?

Tenorerna kan med sin glans blir koketta översittare. Den som prickar den högsta tonen är bäst, och ibland ser de ned på dem som har mindre musikaliskt omfång.

Kom ned på jorden. 

Naturligtvis är det inte så här.

Det är ju människor det handlar om!

Men ändå ligger det mycket i denna sociologiska körstudie. 

Visst handlar det om själva röstomfånget och stämbandens utformning - det väljer vi inte själva - men körens fyra olika stämmer kräver faktiskt olika mänskotyper för att trivseln ska bli bra.

En sopran som hamnar bland altarna hittar kanske inte tonen, och inte heller melodin, som inte finns.

En alt som tvingas sjunga sopran blir alldeles för synlig och klarar sällan av tonhöjden.

En bas som måste sjunga tenor tystnar... för det kommer inget ljud ur strupen.

Och en tenor som ska ned i de djupa tonskikten kommer aldrig ned... det bara murrar.

Därför gäller det för ledaren att vara uppmärksam på sina körsångare och hjälpa till att ge var och en den plats som stämmer med själens form.

Körsångaren själv bör också öva upp sin självreflektion för att erkänna sitt läge.

I bästa fall kan man alternera mellan stämmorna, men det är få förunnat att vara så begåvade!

Byt plats med varann, och lyssna.

En meditation till.

Nu gäller det vilken musikgrupp som helst - och mest själva ledartypen - och jag jämför med ett trafikljus.

I en skål ligger det färgglada prickar - röda, gula och gröna.

Tänk dig att alla i gruppen får ta varsin färgprick. 

Den RÖDA färgen står får den personlighet som vill ta det lite lugnt, som bromsar och säger:

- Så har vi aldrig gjort tidigare, så brukar vi inte göra, så låter inte originalet... Jag vill inte spela det här!

Den GULA färgen står för den personlighet som är beredd att stanna, eller köra om musiken kräver det. 

Han/ hon trampar på kopplingen och vill fördela instrumentets klanger så att alla blir nöjda.

Den GRÖNA färgen är den personlighet som vill gasa och köra, ibland utan reflektion. 

- Detta är bra, tuta och kör! Spela på, i full fart. Allt är bra.

Stopp. Var beredd. Kör.

Om ni i en grupp har många som valde den röda färgen, så kan det förklara varför ni aldrig kommer någon vart. Det är många som bromsar utvecklingen, av rädsla, bekvämlighet eller för att man helt enkelt har för lite kunskap.

Om gruppen ändå kommer en bit fram, men halkar tillbaka, då är det för många gula slirare i gruppen. Man måste bestämma sig för hur det skall låta, inte bara koppla om resurserna hela tiden.

Om gruppen går för fort fram, då är det för många gröna i bandet. Tempot är för högt och kvaliteten kan bli lidande. Riktningen är inte utstakad och målet svischar man förbi, utan karta för den musikaliska färden.

Åtgärd? 

Fördela trafikljusets prickar så jämnt ni kan. 

Eller byt färger med varann och lär känna den andra ståndpunkten!

Jag är blå...

Om du vill läsa mer så tipsar jag om boken "Människan i kören" - en sociologisk studie om körernas egenskaper. 

I redaktionen: Kjell Bengtsson, utgiven på Gehrmans musikförlag.

Sjung och var glad!

Helene F Sturefelt,

- en altsjungande ukulelespelare, alltid beredd att köra, eller stanna...

"Människan i kören."

"UTAN GUD HADE JAG BRUTIT UPP"

Helen Västberg om brusten kärlek.

Igår skrev jag om psykisk ohälsa, orsakad av felaktiga förväntningar hos unga människor.

Idag är rubriken en annan, men det handlar fortfarande om problem - det värsta av alla.

 

När en relation inte vill fungera och går sönder. 

Om blåmärken som inte syns men som finns i själen.

I morse kom tidningen DAGEN och där hittar jag denna artikel, som jag ska lyfta fram.

Det är en namne till mig som skriver, Helen Västberg, leg psykoterapeut och lärare samt handledare i psykoterapi.

Hon möter många par i sitt arbete, och ställer sig frågan:

- Hur kan vi förhålla oss till glappet mellan ideal och verklighet utan att tappa vare sig vår mänsklighet eller tron på den levande Guden, som kan göra allting nytt?

Parterapi.

Vi betraktar familjen som helig. Och Gud har instiftat äktenskapets förbund till människors hjälp och glädje. Det är det högsta ideal vi kan ha vad gäller mänskliga relationer. Ribban ligger strax ovanför taket... 

Jag gläder mig åt denna respektfulla helighet, samtidigt som jag gråter över alla brustna relationer och kraschade äktenskap. Vi klarar inte av det. Skilsmässorna är alldeles för många och människor far illa.

Leg psykoterapeut Helen Västberg skriver:

"Män och kvinnor berättar om hur de nästan omärkligt omförhandlat sina egna gränser och normaliserat destruktiva samspelsmönster. 

Varför? 

Jo, för att längtan och hoppet om kärlekens, ja Guds, förvandlande kraft trots allt varit starkare".

Kärlekslås. Gode Gud, inte menade Du väl så??

Omförhandla sina gränser... 

Just det. Lite får man väl tåla. Gräl är normalt. Alla grälar väl ibland?

Nej, det är inte och ska inte vara "normalt".

Att gräla är att skydda sina egna gränser. Det är att stöta bort den andre.

- Du har kommit för nära med dina åsikter som jag inte klarar av... eller med ditt beteende som gör mig illa... 

Härskartekniker, respektlöshet, likgiltighet. Listan kan göras lång.

Låsningen kan komma tidigt.

- Det är ingen idé att prata, han fattar ändå inget... Eller:

- Så fort jag tar upp något går hon.

Helen Västberg skriver:

"En del föds in i familjer där samspelet mellan de vuxna från början präglas av maktkamp och psykisk ohälsa. De vet inte om någon annan livsluft än de destruktiva orden.

Det kan ta många år innan man förstår att man varit utsatt för psykiskt våld."

Rädslan har tagit över.

I början av en relation är man så rädd om varandra. Man gör allt för att förstå, hitta likheter och samband. Tonen är god, mjuk och vänlig.

Men sedan händer något... Vad?

Är det stressen som förstör oss? Ekonomiska bekymmer? Hungriga? Arbetslöshet?

Hur kommer det sig att vi vänder den mörka oron mot den vi älskar?

Förstår vi inte att vi skadar?

Rivmärken.

Helen Västberg fortsätter:

"När vårt samspel domineras av rädsla bryter kommunikationen samman, eftersom vi blir upptagna med att skydda oss själva. 

Vi skyddar vår sårbarhet, som är förutsättningen för ömsesidighet och trygghet i en relation.

Hon berättar om en kvinna som stått ut i ett destruktivt äktenskap genom att skriva dagbok. Där kunde hon vara ärlig och berätta för sig själv hur det faktiskt stod till.

- Hur har du stått ut?

- Det var nog allra mest Guds fel. Jag hoppades hela tiden att mina böner skulle besvaras och att det skulle bli bättre, svarar dagbokskvinnan. Utan Gud hade jag nog gått för länge sedan. Jag förstod ju tidigt i vårt äktenskap att detta inte var bra."

Det var Guds fel. 

Det var Guds fel. 

Inte i betydelsen att ge Gud skulden för det man själv inte klarar av, utan för att Gud lagt ribban för högt. Man vill leva upp till de goda idealen, men livet består av bristfulla människor med synd och ofullkomlighet. 

Hur i allsin dag skall vi över huvudtaget kunna tro att en relation skall lyckas??

"Längtan och hoppet om kärlekens, ja Guds, förvandlande kraft har varit starkare".

Dagbokskvinnan var kristen och troende. Hon höll ut alldeles för länge.

Den vanligare levnadsformen - att vara sambo - håller statistiskt sätt bara hälften så länge som ett äktenskap. Och har man inget "förbund med Gud" då är det lättare att gå.

Inte som ett slarv, utan som en självkänsla att man tar ansvar för sina begränsningar.

Hon sover hellre ensam. Och trygg.

Här är "världens barn" klokare än "frikyrkans barn". 

Det finns ett oerhört tryck - förtryck - inom frikyrkan att "man skiljer sig inte!" Och de som gör det, begår ett fel och en svår synd. 

- Det är bättre att stanna kvar och ha det dåligt, än att bryta ett löfte inför Gud, bara så du vet!

Alldeles för många har bemötts med hårda fördömande ord.

Känner du igen det?

Där är omsorgen om människan inte särskilt stor. 

Vi vet att skilsmässa är fel, men vi vet också att det är en nödlösning där det gäller att välja mellan det minst skadliga. Där har Svenska kyrkan en barmhärtig syn där förlåtelse och upprättelse kan läka själens osynliga blåmärken.

Hjärtats osynliga blåmärken.

Det går inte att leva i en relation där en gränser ständigt skövlas och överträds och samtidigt ha en bild av att Gud är en grindvakt som förbjuder möjligheten att bryta upp.

En del väljer att hålla fast vid de omöjliga idealen.

Andra väljer verkligheten. Värk-ligheten. Och går.

Leg psykoterapeut Helen Västberg lyfter fram att rädsla inte finns i kärleken:

DEN FULLKOMLIGA KÄRLEKEN DRIVER UT RÄDSLAN.

1 Johannes brev 4:18.

Hon skriver att den som är rädd lever inte i kärleken.

"Därför är det lätt att börja normalisera rädslan. Man lär sig leva med den. Man bortförklarar rädslan och ger den andra ord."

Varför gör vi så?

Jo, skammen är så stor...

- Vad ska andra säga?  

Det vill säga 'jag orkar inte bli fördömd av dem'.

Men varför säger vi inte oftare:

- Vad skall jag själv säga??

Det vill säga 'jag godkänner mig själv och erkänner mina begränsningar. Jag bryter upp.

Bryt upp, bryt upp.

Helen Västberg:

"Vi gör det eftersom skammen över att den älskade vänt sitt ansikte ifrån oss är för svår att möta. Skammen sträcker sig ända ned i vår existens.

I värsta fall romantiserar vi rädslan.

Psykiskt och fysiskt våld omskrivs till 'starka känslor' eller ett 'passionerat temperament'. Kärleken får väl kosta...

Det faktum att lidande är en realitet i våra liv innebär inte att vi skall acceptera övergrepp i någon form, vare sig i nära relationer eller i våra församlingar."

Hitta din stryka. Och din begränsning.

Och så kommer den svåra frågan som Helen Västberg lyfter fram:

"Vem får avgöra var gränsen går när det inte finns några blåmärken, eller ens uppenbara hot?

Frihetstemat är centralt i Bibeln.

- Israels folk befriades ur Egypten.

- Maria och Josef flydde med Jesusbarnet undan Herodes.

- Jesus själv kom för att befria de förtryckta.

Men om vårt inre öga blivit skadat av övergrepp och skam, då kan vår verklighetsuppfattning blivit förvrängd. Vi ser inte klart. Blicken är grumlad av felaktiga förväntningar.

KROPPENS LAMPA ÄR ÖGAT.

OM DITT ÖGA ÄR OGRUMLAT FÅR HELA DIN KROPP LJUS.

MEN OM DITT ÖGA ÄR FÖRDÄRVAT BLIR DET MÖRKT I HELA DIN KROPP.

OM NU LJUSET INOM DIG ÄR MÖRKER, HUR DJUPT BLIR DÅ INTE MÖRKRET?

Jesus i Bergspredikan, Matteus 6:22.

Det är så bra så. Jättebra, faktiskt.

Helen Västberg, som också är troende, tillämpar detta bibelord om ögat på en kärleksrelation, att vi ser på oss själva felaktigt.

"När skall vi försonas med våra begränsningar? När ska vi fortsätt be till Gud om förändring? Hur länge skall vi vänta?

Att lämna ett äktenskap är aldrig enkelt. Det är en väg kantad av sorg, skuld och och frågor utan självklara svar.

Men det finns tillfällen då skilsmässa är rätt beslut - inte för att man flyr, utan för att man tar sitt ansvar.

Man bryter upp och går just därför att man tar ansvar! För sig själv, för sin partner och för sin relationer till Gud".

Det är det tredubbla kärleksbudet i funktion, fast i en mycket svår situation.

JESUS SÄGER:

NI SKALL LÄRA KÄNNA SANNINGEN OCH SANNINGEN SKALL GÖRA ER FRIA.

Joh 8:32.

Vad är heligt? Löftet eller hjärtat?

Skall inte den sanningen gälla våra relationer?

Skall lögnen driva ett kristet äktenskap ända tills någon av parterna går under? Är det "kristen kärlek"?

Eller kan vi våga välkomna sanningen in även i kristna relationer?

"Att våga se det som inte fungerar är att möta sanningen om våra liv.

Det är enklare att stanna kvar. Men utan hopp. 

Friheten kräver mod. Och ger hopp.

Helen Västberg avslutar sin artikel i tidningen DAGEN med ord från själva vigseln.

Vi får skapa "rum för sanning, inte att fördöma, utan för att visa nåd. Vi behöver ge varann plats där vi kan 'lägga undan våra fikonlöv' och möta oss själva, hur svåra insikterna än är. För det står ju så här i Kärlekens Höga Visa:

KÄRLEKEN GLÄDS MED SANNINGEN.

1 Kor 13.6.

"Hur vi än väljer, behöver vi leva med konsekvenserna av våra beslut.

Vi får påminna varandra om att Gud aldrig överger oss eller ger upp om oss oavsett hur vi väljer.

Jesus går utmed gränslinjerna i våra liv för att hela och upprätta där andra skövlat och söndrat".

DAGEN 17 januari 2025.

Käre himmelske Fader,

- jag ber för alla som vill leva tillsammans: gör det möjligt!

- jag ber för alla som behöver be om förlåtelse: förlåt dem!

- jag ber för alla som måste bryta upp: befria dem, upprätta dem!

I Jesu Kristi namn, Amen.

Frid vare med oss alla.

Helene F Sturefelt,

- som fotograferade barnbarnens lek, som är allvar.

PSYKISK OHÄLSA och LYCKOFASCISM

Det går för fort, runt, runt...

Det är så många som mår dåligt. Den psykiska ohälsan bara ökar.

Jag funderar på varför.

Att samhället är hårt det vet vi. Att framtiden kan se mörk ut, det gör den. 

Men har det inte alltid varit så? 

Förtryck, fattigdom, sjukdomar, frånvaron av kontroll över sitt liv...

Detta inlägg handlar inte om diagnoser eller de svårigheter som kräver behandling inom psykiatrin.

Nej, det är den där vardags-olyckan som gnager sig in i så många människors sinnen.

Jag tror problemet sitter någon annanstans.

Det SKA glittra! Mycket!

Vi är matade med att vara lyckliga.

- Du SKA vara glad, smal, rik, snygg, framgångsrik och förbaskat lycklig! Hör du det! Annars; titta på våra annonser och byt till vårt schampoo, byt ut ditt kök, byt jobb, byt bil, byt religion, byt livspartner...

Men för Guds skull se till och vara Lycklig!!

Med en ribba för livets existens lagd så högt så kan det bara bli på ett sätt.

Vi är INTE lyckliga.

Ingen når dit.

Det är inte normalt att vara glad, smal, rik och snygg. Det är faktiskt väldigt onormalt.

Onormalt att vinna.

Jag tänker på Farmor och Farfar i Småland. De hade ingenting av de där falska förhoppningarna.

Men de var faktiskt glada på riktigt.

Vad de hade var sina arbetande händer. De byggde upp sitt liv och sitt lantbruk med egen muskelkraft, tålmodigt och med flit. Deras äktenskap var också en arbetsgemenskap där de delade på alla sysslor, glada för vad den andre kunde bidraga med. 

Ribban för lyckan låg vid att ha tak över huvudet, kläder på kroppen, mat på bordet och en kyrka att gå till för att tacka Gud för livet.

Där fanns ingen psykisk ohälsa.

Mjölkkanna. Utan mjölk.

Farmor och Farfar visste att livet innehöll ett stort mått prövningar. Ingen trodde sig kunna undkomma motgångarna. Deras livsuppfattning var mycket realistisk - och de hade redskap till att hantera det.

Det hörde ofta Lapp-Lisa sjunga:

"Prövningar vi möta få, och vi ofta ej förstå, 

Herrens vägar när Han önskar att vi himlen skola nå.

Sina barn han leder här, genom sorger och besvär.

Vi förstår hans vägar bättre ovan där."

Hökhult, Hinneryds socken.

Och på kvällen knäppte de sina händer till aftonbön och sjöng Lina Sandells psalm 249:

BLOTT EN DAG, ETT ÖGONBLICK I SÄNDER

VILKEN TRÖST VAD ÄN SOM KOMMER PÅ.

ALLT JU VILAR I MIN FADERS HÄNDER

SKULLE JAG SOM BARN VÄL ÄNGSLAS DÅ.

HAN SOM BÄR FÖR MIG ETT FADERSHJÄRTA

HAN JU GER ÅT VARJE NYFÖDD DAG

DESS BESKÄRDA DEL AV FRÖJD OCH SMÄRTA

MÖDA, VILA OCH BEHAG.

Sv Ps 249:1

Man visste att framgång bara var en liten del av livet. Var och en får sin beskärda del av problem och motgångar. När man tagit sig igenom det kommer vila och behag. Men kanske inte samma dag...

Förväntningarna stämde med verkligheten.

Ladugården. Utan kor.

Men när jag hör den yngre generationen klaga på minsta motgång, och bryta ihop, då blir jag bekymrad.

Var är överlevnadsinstinkten?

Var är perspektiven som säger "så här kommer det inte alltid att vara...", "det vänder snart...", "håll ut", "kommer tid, kommer råd".

Jag upplever att alldeles för många saknar redskap till att förstå livets villkor.

Kraven är för högt satta.

Vi lever i underhållningsvärlden. Vi fråntas tiden att tänka och reflektera - och känna våra verkliga känslor. Nej, hellre en dopaminkick till. Jag vet.

Lite högre!

När vi i bönen Fader Vår, eller Vår Fader, ber om att få slippa prövningar/ frestelser, så kan man utlägga just det ordet på olika sätt:

- en prövning är en motgång som är sänd av Gud.

Varför? Jo, för att utmana oss till att använda tankeförmåga, känsloregister och bönekraft för att ta oss igenom prövningen.

Syftet är gott - att komma närmar Gud och sig själv.

- en frestelse är en motgång som kommer från Guds fiende, den fule satan.

Varför? Jo, för att få oss att tvivla och tappa tron både på oss själva, livet och Gud själv.

Syftet är negativt - att dra oss bort ifrån tilliten och splittra oss från Gud och vår självkänsla.

Jag har hamnat under banan.

Psykisk ohälsa kan också ha sin orsak i förkvävd sorg. Det kan vara en känsla av att vara fel och plågas av hemlig skam. 

Det kan också ha sin grund i en skuldproblematik, där man antingen har tagit på sig andras fel på ett felaktigt sätt, eller att man verkligen har begått ett fel, som behöver mötas av förlåtelse.

Dessa tre - sorg, skam och skuld - är själavården mycket bra på att möta.

Vår kristna tro väjer inte för dessa tre mörka storheter. Vi vet att vi alla måste gå igenom detta i livet, inte bara en gång, utan många gånger...

De gamla psalmerna ger uttryck för rätt förväntan på livet.

Ribban ska ligga längs med golvet. Eller möjligen i knähöjd... så man kan klara att komma över.

Dammsugare i taket...

De flesta dagar på året är grå vardagar. Det är alldeles vanliga dagar då man inte vinner på Lotto eller hittar sitt livs kärlek eller bjuds med på en resa till varmare länder...

... fast vi lägger gärna upp bilder på sociala medier de få gånger vi faktiskt lyckades vara så där fascistiskt lycklig som samtiden kräver... Tänk om vi kunde komma överens om att sluta med det.

Låt oss få vara måndagssura.

 Tisdagsvemodiga.

  Onsdagströtta.

    Torsdagsuppgivna.

     Fredagsmysiga.

      Lördagslata.

       Och.

         Söndagskyrkliga.

Då skulle ju livet nästan te sig normalt! Ja, livet skulle bli normalt!

De falska förväntningarna försvinner bort med havregrynsgröten. Den längsta resan går till affären.

Och den lite lagom hängiga kroppen är faktiskt den fysiska varelse vi bor i och får sluta att slå på.

Slut fred med livet.

Och hälsan vänder åter.

Gråregnig sölvesborgsbro.

Till sist.

Det är extremt att tala om "lyckofascism" som jag skrev i rubriken.

Fascism är ju ett auktoritärt maktutövande som förtrycker människor. Men är det inte just det som vårt ytliga stress-samhälle gör? 

Vi har inte tid att vara sjuka, trötta och ledsna. Ta ett piller!

Nej, det räcker nu. 

Låt oss må dåligt! Tillsammans!!

Den extrema individualismens tidevarv är över.

- Tiden framför oss kräver ett större Vi, säger Carl-Oskar Bohlin. Han är minister för civilt försvar, men just nu får han sista ordet.

- Den som ännu inte umgåtts med frågan "Vad kan jag göra för mitt land?" borde göra det nu.

Så skönt!

Där släppte blicken från naveln.

Var är mina hantlar?

MÅ DIN VÄG GÅ DIG TILL MÖTES

OCH MÅ VINDEN VARA DIN VÄN

OCH MÅ SOLEN VÄRMA DIN KIND.

OCH MÅ REGNET VATTNA SJÄLENS JORD.

OCH TILLS VI SES IGEN

MÅ GUD HÅLLA

HÅLLA DIG I SIN HAND.

AMEN.

Nu vill jag åka karusell! Liseberg, här kommer jag!

Lagom lyckliga hälsingar,

Helene Sture Gråfelt.

Tjohoo! Eller kanske inte.

P.S. symbolpedagogiken tillhandahåller fantastiska redskap till att ta sig ut ur psykisk ohälsa och utbrändhet.

Läs mer här:

Symbolon Via Unna – “Kärlekens väg till hela människan”

Sturellas Fotoblogg: LEVA INIFRÅN OCH UT - symbolpedagogik