Jag faller!
Hur åldras man med värdighet? Hur gör man för att bli gammal med stil?
Var går gränsen mellan att skaffa sig nya erfarenheter och att plötsligt inte orka bry sig?
Jag tog en cykeltur till Valje halvö med Rödabella och umgicks med de hundraåriga ekarna där.
Kan träden lära mig något om åldrande?
Min livscykel (!) på Valje halvö.
Vårens första värme har kommit till Blekinge och bokbladen har försiktigt börjat slå ut. På marken blommar vitsipporna i vitaste vitt med grönaste blad som täcker fjolårets bruna boklöv.
Sida vid sida står de, de unga träden med smala stammar, och de storståtliga bjässarna. Däremellan är de lagomstora träden, mitt i sin livscykel.
Hur vet man var man befinner sig på åldersskalan?
Oändligt skönt.
Jag stannade till invid en enorm bok som stod i en backe. Kronan var helt enastående, hon var som en drottning! Rötterna under marken är minst lika omfattande. Förstår vi vidden av livet och dess kraft?
Intill stod ett träd som fallit offer för vinterns stormar. Denna ek har varit lika mäktig, men något gjorde att den inte klarade vädrets makter.
Var inte rötterna tillräckligt starka? Jo, det var de.
Men livet hade härjat med eken längre upp i systemen, så pass illa att det blivit en skada. Där knäcktes trädet.
Knäckt. Men inte helt.
Just så är det.
En människa kan ha kraftiga rötter ned i sitt släktträd och veta vem man är generationer bakåt i tiden.
Men just den enskilda personen kan ha mött så mycket svek och hamnat felplacerad i livet, mitt i andras motvind, att motståndskraften är försvagad.
Eller så har man blivit utsatt för sjukdom, röta och våld som skadat bark och själ dödligt.
Så kommer ett oväder... eller några hårda ord, och det går inte att stå emot längre.
Man faller.
Dödligt fall?
Jag gick närmare den stora eken. På marken låg bark och sågspån från jättegrenen som sågats av för att inte blockera stigen.
Jag tittade bakom den och såg till min förvåning att nya grenar hade tagit fart, i en annan riktning.
Hm...
Vilken tröst!
Att bli knäckt mitt i livet kan i bästa fall innebära att allt gammalt man burit på bryts av och försvinner. En tung gammal gren av oförrätter, dåliga minnen och felaktiga beslut försvinner i ett slag.
Befriad!
Av en stormvind.
Liv utan bördor.
Jag vände mig om och såg en liten strand. Den har jag inte sett förut. Jag tog av skorna och parkerade cykeln intill. Kallt vatten och sand mellan tårna!! Åh så skönt!
Finns det problem i livet?
Inte här i alla fall!
Jag la mig på rygg och tittade upp. Skira gröna blad tecknade sig mot himmelen och jag vinkade mot livets Skapare med fötterna.
- Jag läker dig, viskade naturen.
- Jag helar dig, inifrån, viskade Herren.
- Och jag värmer din frusna, tilltufsade kropp lyste solen.
Naturen läker och Gud helar.
Hur åldras man med värdighet?
Ekens veckade bark var så djup att halva handen fick plats däri. Så djupa är inte mina rynkor... men inger de samma respekt som trädet?
Vad är värdighet?
Att inte förneka sig själv.
Tänk om trädet skulle stå där och ha dåligt självförtroende... eller klaga på att grenarna hänger och barken släpper...?
Tänk om trädet skulle vilja vara en ung slana hela livet? Då hade vi inte haft någon skog... ingen skugga, inga höga kronor som skyddar mot vind och hav.
DEN RÄTTFÄRDIGE GRÖNSKAR SOM ETT PALMTRÄD,
SOM EN CEDER PÅ LIBANON VÄXER HAN TILL.
Psaltaren 92:13
Låt mig få grönska!
Och när en människa är lika årsrik som en gammal ek, då orkar man inte ha fler fågelholkar på sin stam... eller känna sätta nya blad och tappa dem på hösten för att åter igen sätta nya blad och...
Värdighet?
Att inte älta skuld och att inte leva i skam.
Träden säger:
- Stå rak. Var rak. Och om vinden böjer dig, följ med lite så att din styvhet inte knäcker dig. Tids nog kommer den dagen.
Stå rak. Nya grenar kommer.
Doften av fuktig jord var stark. Jord är mylla. Jord är gamla träd som samlats i smuligt tillstånd och blir ny grogrund för nästa generation.
Att åldras är det att acceptera myllans kraft?
Att in i det sista ge av sitt liv, där själva vissnandet också tjänar livet?
ÄNNU NÄR DE BLIR GAMLA SKJUTER DE SKOTT,
DE FRODAS OCH GRÖNSKAR FÖR ATT DE SKALL FÖRKUNNA
ATT HERREN ÄR RÄTTFÄRDIG,
MIN KLIPPA, HAN I VILKEN ORÄTT INTE FINNS.
Psaltaren 92:15
Skjuter nya skott!
Om en ung människa stannar i växten då är det stora problem. Det är inte meningen att vi skall förbli unga hela livet.
Erfarenheten gör en människa vacker, och härjad, men klok.
Kan vi inte stötta varandra i det, innan sista lövsprickningen kommer?
Det storståtliga bokträdet.
Jag reste mig upp från den lilla hemliga stranden och tittade mig omkring med kärlek.
Till alla de fallna träden viskade jag "tack". Jag ser dig ännu en tid. Och din mylla har jag under mina fötter.
Till jorden sade jag också mitt "tack".
Ta vara på din livscykel.
Oavsett var du är.
Träiga hälsningar,
Helene Sture Gammalfelt.
Tiden är mångfaldig, ja, rent av treenig. Lär mer här:
Valje halvö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar