VIT, VITARE, VITSIPPA

Jag badar i vitt.

Under den vita snön väntade de bruna höstlöven. Jag gjorde mig liten och kröp ned i myllan. Årstiderna stred mot varandra och jag ville vara nära och se vad som hände.

Det första jag kände var dofterna. Våt jord och blöta löv luktar liv.

Jag såg hur myllan myllrade av liv där nere dit inga mänskoblickar når.

Nedbrytningsprocesser tar bort det gamla som gjort sitt. Maskarna jobbar i livets tjänst.

Solen smälte bort det sista snötäcket.

Bruna löv myllar sig.

Nu kom det vita underifrån. Ljusgröna stjälkar reste sina nackar upp. Sakta vecklades deras blad ut.

Fotosyntesen börjades sitt intelligenta arbete, att förvandla solljus till energi och syre. 

Osynligt för mina ögon var denna livsprocess.

Vitsippan spände sina kronblad över mig likt ett paraply av molntussar. Jag låg på rygg och skrattade, liten som en skalbagge.

Hur var det möjligt att få uppleva denna skönhet?!

Vitaste skönheten.

Det sägs att varje vitsipps-hobbe är mycket gammal. Rotsystemen är stabila och rötterna går långt ned i tiden. Det gör vi också.

Varje människa hör ihop med sin mormorsmormorsmormorsmor - - - ända tills vi kommer ned till Eva och Adam. 

Satt de också bland vitsipporna och förundrades över livet?

    SNART ALLA ÄNGAR STÅR I SKRUD

    OCH SKOGEN KLÄDER SIG SOM BRUD,

    NÄR LIVETS KRAFTER BLOMMA.

    Sv Ps 198:3

Civilisation mot natur.

Bakom mig såg jag bygget av den nya förskolan. Den är jättestor. Barnen är jättesmå. 

Tänk om de går vilse? Inte i skogen - den finns inte längre, nedsågad sedan länge - utan inomhus bland alla rum...?

Vem ska tränga bort vem?

Om inte människan bygger, gräver och spränger så kan naturen breda ut sig obehindrat. 

Om inte naturen tuktas, fälls och rensas så tar den över den civilisation som människan vill ha.

Vilket perspektiv har du?

Men jag sträckte upp mina små skalbaggshänder och drog vitsippsbladen över mig. Jag ville inte se.

Civilisationen tar inte hänsyn till den natur som den är beroende av.

Jag blir sjuk av asfalt och betong.

Blir sjuk av betong.

Jag ropade på hjälp.

Vitsipporna visade mig sina gyllene kronor av guld. Ståndare och pistiller glittrade av himmelsk skönhet. Skaparens intelligens dröjde sig kvar där, möjlig att erfara endast den som gör sig liten, eller går ned på knä.

Och koltrasten sjöng sin sång.

    SOM FÅGLARS KÖR I LUND OCH MARK

    BESJUNGER VÅREN REN OCH STARK

    OCH LIVETS ALLA UNDER

   VI MÅ BESJUNGA MED VARANN

   HANS LIV, SOM DÖDEN ÖVERVANN

   I PÅSKENS MORGONSTUNDER.

   Sv Ps 198:2

Himmelska gyllene kronor.

Så kommer våren till slut, i folkens liv, i kyrkans famn, till alla själars fromma.

Gode Gud vad jag är tacksam för det!

Det är en vacker tid att leva i, det är en vacker tid att lämna livet på.

Vit, vitare, vitsippa - med förlåtande vit renhet.

I himmelen är all oskuldsfullhet tillbaka. 

Till dess gråter jag.

Vit, vitare, vitsippa.

    DÄRFÖR, SÅ LÄNGE VÄRLDEN STÅR

    DET EFTER VINTER KOMMER VÅR

    OCKSÅ I ANDENS RIKE.

    Sv Ps 198:1.

Mycket små hälsningar, Helene Sture Vitsippsfelt.