VILSE I SAMTIDEN

Orientering i samtiden.

Jag trivs inte. Denna tidsålder vi lever i passar inte mig alls. Jag blir allt mer en "gäst och främling här".

Någon sa:

- Om du inte känner igen dig, så har du lyckan att leva ända in i framtiden!

Jaha. Jag befinner mig i framtiden. Det är klart att jag gör, det gör vi alla jämfört med igår. 

Men jag är vilsen.

Där jag bor finns ett dagis (jag vet att det heter "förskola", men jag avskyr det uttrycket), en gymnasieskola, en vårdcentral och en kyrka. Jag lever mitt i ett genomsnitt av alla åldrar och händelser. 

De minsta barnen leker i neongula västar. Tonåringarna röker och är tuffa. Välartade medelålders går till gudstjänst och de skröpliga stapplar till vårdcentralen i hopp om lindring i deras åldrande.

De små kan inte skriva - de har inte lärt sig.

Gymnasieelverna kan inte heller skriva - de orkar inte.

De skröpliga ser inte - så de skriver inte heller.

Det är bara kyrkfolket som skriver - en rest från förra seklet.

Är alfabetet en gemensam faktor?

Alfabetet??

De små är ute i naturen och lär sig om kottar och ekollon.

Tonåringarna är ute av misstag, mellan bussen och hemmet, där det digitala livet i mobilen är den riktiga verkligheten.

De gamla har brukat jorden och skött skogen, de har ännu kunskapen.

Kyrkfolket tackar Gud för livet.

Är naturen en splittrande faktor eller en gemensam?

Lönnlöv. Eller naturskräp?

De små sjunger fina barnsånger.

Tonåringarna sjunger inte alls, men de lyssnar på poddar, appar och YouTube.

Kyrkfolket sjunger Herrens pris och lov.

Åldringarna har hesa stämband men minns ännu psalmer utantill.

Vi kan inte varandras sånger längre. 

Vilse i samtiden är vi allihopa.

JAG ÄR EN GÄST OCH FRÄMLING SOM MINA FÄDER HÄR.

MITT HEM ÄR EJ PÅ JORDEN, NEJ OVAN SKYN DET ÄR.

Orienterar mig hem igen. Skyn.

De små lär sig slänga skräp i papperskorgar.

Tonåringarna är fast i grupptrycket och vågar inte vara ordentliga.

Kyrkfolket tar alltid hem skräpet i sina fickor.

De skröpliga har inget skräp att slänga.

Ta ansvar. Ta inte ansvar. Ta ansvar. Det är inte tufft att ta ansvar. Någon annan får ta ansvar. Jag tar ansvar för dig. Men inte du för mig?

Vem svarar an på ansvaret?

Skräp. Sölvesborgsbron.

De gamla gick till fots, cyklade, grävde, högg och slet. Deras muskler var ständigt i rörelse.

Kyrkfolket tackar Gud för kroppen och går kanske till gymet, eller en runda i skogen.

Gymnasieeleverna har inga muskler, bara sittfläsk och digital demens. Men några tränar i svettiga lokaler där maskiner driver runt dem som råttor i hjul. Utan frisk luft.

Barnen förstår ingenting av detta dumma.

Hur vilse kan man vara?

Bländad av teknik låter vi datorerna ta över allt mer.

Jag kan snart inte betala räkningar, handla i affären eller ens åka buss. Det ska blippas, plingas och swischas.

Jag kan snart inte komma in genom dörrar, för det skall taggas och taggas och taggas. Vem vill ha min nyckel av metall?

Jag kan knappt ringa, för jag möts av hemsidor, appar och telefonsvarare som skickar mig hit och dit, med fem val på min knapptelefon (gammal apparat före mobilernas tid).

Snart skriker jag! 

Vilse i samtiden.

Ointresserad av allt digitalt. 

Man kan inte äta ettor och nollor. Än behöver kroppen fysisk närhet och fysisk mat. 

Vart är du på väg?

Min själ förtvinar i denna kliniska miljö. Inte många kan tänka själv. Etik och moral mediteras bort i yogaklasserna där man slipper värdera. Känslolivet får sin stimulans genom ytliga dokusåpor, kryddat med hemliga porrsidor.

Gymnasieelverna viskar: hjälp oss slippa detta.

De vuxna hör inte. Inga förbud skall hindra friheten. Sunt förnuft skall styra.

Men detta sällsynta sunda förnuft skapas bara hos den som lever nära naturens krafter av stormar, regn och hetta. Naturen sätter gränser. Backa! Ta det lugnt!

Och själen längtar hem till vår himmelske Fader, ty jag minns ännu hur det var.

Längst in har alla ett litet russin kvar av Paradiset. 

Guds Ord ger näring.

Hemma i den tid som inte mäts av klockor och almanackor.

HEM, HEM, MITT KÄRA HEM - I MIN FADERS HUS.

Sv Psalm 322.

Hatt och nöt. Ettor och nollor...

Nej, jag är inte alls vilse.

Det är vår tid som fullständigt håller på att förlora sig. Det är samtiden som är vilse.

Kram ett träd och bed en bön så kanske du hittar hem igen.

Främmande hälsningar, 

Helene Sture Hemfelt, 

DÄR UPPE BOR MIN FADER I HÄRLIGHET OCH LJUS,

DÄR VILLE JAG OCK VARA UTI MIN FADERS HUS.

Älskade liv!