NATTFROST och SOLUPPGÅNG

Vadstena klosterkyrka.

Nattfrost över själens gräsmatta.

Soluppgång över hjärtats längtan.

Det är morgon över östgötaslätten. De höga träden - som ännu är kvar - kastar sina skuggor på Blåkyrkans gråa kalkstensvägg. Snart tar solens strålar över och färgar hela Klosterkyrkan i guld.

Den andliga längtan vi bär kan ofta liknas vid en gräsmatta som är stel av nattens frost. Man drar sig för att gå över den, det är kallt och ogästvänligt.

Man gör sig onödiga hinder:

- jag har fel skor, det är säkert stängt, jag orkar inte, jo jag vill, men... oj nu ringer det, men aj då nu kommer jag försent till bönen...

Det ringer till bön.

Gud målar sin närvaro på väggen i guld. 

Gudl... Gu(l)d.

Guld som i Gud. Gud som i guld. 

Med innerlig blick ser Gud på oss, var och en. 

Skaparen strålar ut sin kärlek över hela världen, den jord han en gång skapat och gett till oss att leva på.

Herren öser sin välvilja över vartenda löv, varje liten myra och över varje liten dum människa som smutsar ned hans jord.

Det kallas nåd och skrivs med guldbokstäver.

Soluppgångsguld.

Hjärtat längtar efter att få sin näring. Den andliga kosten är mager, till vardags. 

Varför låter vi nattfrosten bli ett problem, mer än soluppgångens möjlighet?

Nattfrost - vardagens hinder.

Barnet i mig skulle kunna springa barfota över det vita gräset och ta några piruetter runt gravstenarna.

Jag skulle vilja dansa fram över ängen där de döda vilar och sträcka armarna upp mot himmelen.

Namnen på stenarna hjälper mig att minnas er - tack för er gärning i livet.

                                Tack, ni döda!

Borta är den vuxnes alla tröga bortförklaringar. Jag har inte tid med sådant. 

Solens gyllene strålar lockar mig. De kommer just ut ur himmelens förrådslada där de vilat en stund.

Klotet roterar och vänder sitt ansikte mot morgonljuset. Det gör Skaparen också.

Deras blickar möts.

Herren vänder sitt ansikte till oss, men vi vänder oss bort.

Eller slår ned blicken med dova känslor av ovärdighet. Gör inte det! Ser du inte hur frosten smälter av morgonens värme?

Jag lyfter ögat mot himmelen.

Jag står framför porten som kallas "Förlåtelsens port". Är den öppen? Eller stänger den kl 16?

Jo, vaktmästaren stänger, men Gud håller alltid öppet. 

Det sker ett märkligt reningsbad i den porten. 

Med östersolen i ryggen går jag in, med min framsida i mörk skugga. När jag går ut, blir även framsidan guldbadad. 

Nu är hela jag omsluten av den gyllene närvaro som är livets kärna, i alltings existens.

Förvandlingens plats.

NU ÄR JAG ALLTID HOS DIG,

DU HÅLLER MIG VID HANDEN.

DU LEDER MIG EFTER DIN VILJA,

DU FÖR MIG PÅ HÄRLIGHETENS VÄG.

ÄGER JAG DIG I HIMMELEN, ÖNSKAR JAG INGENTING PÅ JORDEN.

MIN KROPP OCH MITT MOD MÅ SVIKA,

MEN JAG HAR GUD,

HAN ÄR MIN KLIPPA FÖR EVIGT.

Psaltaren 73:23-26.

     Solfrost och nattuppgång.

     Uppsol och frostgång.

     Gångsol och nattsol. 

Vilken morgon det blev!

De allra gudligaste hälsningar, från heliga Birgittas klosterkyrka och det levande bönelivet,

- Helene Sture Gyllenfrostfelt.

Även Rödtornet lyser av guld.