Sturellas Fotoblogg: PILGRIMSVANDRING GRANBY KAPELL

Gräs eller asfalt?

Rakaste vägen på hård asfalt, utan vägrenar, är ingenting för en pilgrim. Slingrande omvägar längs bördig åkermark stämmer bättre med pilgrimens själ.

Följ med på vår vandring!

Denna klara oktoberdag gav oss solsken och kyliga vindar. Mössa och vantar samt ryggsäck med matsäck gjorde oss redo för sträckan Vadstena-Granby. Som sagt, när man åker buss eller bil förbi denna pyttelilla by tar det bara fem minuter att köra in till stan. Nu fick det ta hela dagen, till fots, och det blev inte 5-6 km, det blev snarare 10-11 km...

Men vi tar det från början.

Kännetecken, av Magnus Malm.

Magnus Malms bok "Kännetecken" är gruppens läsebok under året.

Vilka är "vi"? Pilgrimskommuniteten - en samling människor som längtar efter fördjupning i bönen. Denna vänkrets är en hjälp när vi kommer hem och själva skall hålla igång disciplinen att be.

Därför hjälper vi varandra genom att komma överens om att bedja vid vissa klockslag - där man befinner sig - och drar så med sig bönegemenskapen hem från Vadstena!

Magnus Malm ställer frågan:

- Är det möjligt att behålla kontakten med Gud i ett splittrat vardagsliv? Hur ber man när själen känns som ett kaotiskt internetflimmer?

Hamnar vi inte till slut i ett omöjligt val: att antingen vända den här världen ryggen föra att söka Gud, eller att ohjälpligt sekulariseras av alla intryck som väller över oss?

Hjälp mig hålla fokus!

Vi var nio personer som ställde oss i ring utanför Pilgrimscentrum, några med stav i hand.

- Vi ska nu göra ett uppbrott, sa vår ledare Linnea. Utgångspunkten är att vi lämnar "slaveriet i Egypten". Vi lämnar allt som binder oss och hindrar oss från att leva fullt ut.

Det som tynger oss låter vi ligga bakom oss, och så går vi in i friheten i Kristus.

Det finns två diken; till vänster ligger dåtiden med allt vad den inneburit, till höger ligger framtiden som vi kan oroa oss för, men som vi ännu inte känner. Och just nu, idag, ligger vägen framför oss som vi skall gå.

HERRE, VISA MIG DIN VÄG,

OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN!

Nåja, riktigt så kallt var det inte.

Fötter, knän och höfter vill inte gå på asfalt, men vi var tvungna för att komma ut ur Vadstena.

Och för att gruppen inte skall splittras på grunda av olika tempo, är det viktigt att efter en stund justera vem som går först och vem som går sist:

- Den som är långsammast går bakom ledaren och ger gruppen ett lugnt tempo.

"Må långsamheten bli en sång i mina skor" sjöng vi på morgonen.

- Och den snabbaste går längst bak som ankare och lok. Då hålls gruppen ihop och ingen blir på efterkälken, med lite skjuts bakifrån.

På väg till Granby.

Vid det stora vita vattentornet fick vi nästa reflektion.

- Guds folk var missnöjda när de förstod vad friheten innebar; de hade lämnat de goda köttgrytorna i Egypten och glömde att de varit fast i slaveri i flera sekler. "Om vi ändå hade fått dö i Egypten där brödet räckte till för oss alla".

Det bor en kluvenhet i oss. Samtidigt som vi längtar efter Gud och Guds ledning, är vi rädda och har kontrollbehov att det ska bli som vi har tänkt oss.

Det blir en konflikt mellan synligt och osynligt.

När Mose dröjer uppe på berget för att ta emot Guds tio bud, står folket inte ut längre. De skapar sig en egen gud att tillbe, som är synlig. De gjuter sig en guldkalv.

Hur ser vår tids guldkalv ut?

Magnus Malm skriver:

- Vi behöver något synligt. Vi kan inte vänta. Vi förlitar oss på pengar som trygghet och tror att Gud bara är en skenbar trygghet. Men det är tvärtom...

VISA MIG HERRE DIN VÄG

OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN.

Guldkalv eller dagisfröken?

Vi passerade en gård där det låg stora mängder med "ufo-ägg" - vita ensilagebalar. Två svartvita katter hade hoppat upp och låg och solade där. Så skönt det såg ut! Skörden är bärgad och nu vilar vi!

Till höger var stora arealer av fetaste svart mylla, förberedd inför vinterns vila och nya sådder.

Längre bort var en åker som just blivit skördad, där stubben stod kvar i väntan på plöjning.

Borta i horisonten glänste grönt gräs som spirade till kommande foder åt kreaturen.

På ängen stod ett gäng kor med kvigor och kalvar, som ett fyrbent dagis på bete. De unga kvigorna skulle lära sig av de mogna kossorna hur man sköter kalvarna och ger di från sprängfyllda juver.

På lite avstånd stod en brun, svankryggig ko och var nervös. Hon slängde ryggade tillbaka och slängde med huvudet, det såg nästan ut som om hon räknade oss!

Mamma Mu ville ha koll.

Jag log.

Här fanns många goda kvinnliga ledare med svans i hagen!

Mamma Mu räknade oss.

Allt detta blev en sinnebild för pilgrimens själ.

Jag tänkte att livets olika faser blev tydliga i jordbrukarens marker. Det finns en tid för skörd, en tid för att bli nedplöjd och en tid för vila, för att därefter åter kunna bli besådd.

Just nu befinner jag mig i nedplöjandets fas. Det har gjort ont i ett halvår, men plogen är snart klar och all gammal stubb snart borta.

Jag ser på den glänsande svarta myllan med längtan.

Den tiden kommer.

Åh, vilken bördig mylla!

Tredje reflektionen, om närvaro.

Försoning mellan människor handlar om att bege sig till den andres planhalva, för att få till fred och förnyad vänskap.

Hur ska det gå till?

Magnus Malm ger fyra punkter:

1. Sök upp den du fruktar.

2. Var medveten om komplexiteten som ligger i kärnan av varje konflikt.

3. Föreställ dig möjligheter bortom det du inte kan se.

4. Riskera att vara sårbar och ta ett steg i taget.

Vi fick möjlighet att samtala två och två.

Jag fick lära mig ett ordspråk från Värmland:

- Att vara värmlänning är inte en tillhörighet, det är ett tillstånd! Vårt ordspråk är "Det ordnar sig. Och om det inte ordnar sig, så kvittar det".

Hm... Det där tål att funderas på!

Är det ett gammaldags sätt att söka sinnesro på? Eller är det uppgiven cynism, utan att orka ta mer ansvar? Eller är det bara de djupa skogarnas realism, att det är så livet är?

Vinden svepte kall och solen gick i moln för ett ögonblick.

Solen gick i moln.

Vi kom till "Ödehuset", ja, det står så på kartan. Det är tråkigt att se ett hus förfalla, med flagande målarfärg och spruckna fönster.

Åldrandet är vackert, men inte förfallet.

Också detta blev en tyst bild av hur det är att vara människa, för mig.

En gammal schlager dök upp i huvudet:

- Denna kåk har varit våran uti många herrans år... Men nu skall 34:an i himlen in.

Det handlar inte om ett hus. Den glada melodin döljer människans vissnande. Spruckna fönster, läckande tak och en grund som inte längre håller att stå på.

Ödehusets potatiskällare.

Äntligen var vi framme vid den lilla byn Granby. Riksväg 206 går rakt igenom, några hus på vardera sidan, mer är det inte.

Det berättas att här stannade pilgrimerna till redan på 1400-talet och vilade innan de tog sig in sista biten till heliga Birgittas Klosterkyrka. Och då gick de barfota...

Kapellet liknar en jordkällare. Vi gick nedför trappan och fick ödmjukt böja oss för att komma in. Doft av stampat jordgolv och tända ljus mötte oss. Grannen hade varit där och tänt upp för att välkomna oss!

Granby kapell.

Det var mycket speciellt att få fira den heliga nattvarden på denna plats, och i denna tid där pandemin gör oss försiktiga med avstånd och närhet.

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande...

Den heliga måltiden.

Pilgrimskommuniteten är som sagt en enkel gemenskap med bönen som kärna, där man bor.

Nu fick vi möjlighet att stämma in i ett enkelt löfte om att "på bästa sätt deltaga i bön och gudstjänst" i respekt för skapelsen och med en diakonal hållning till medmänniskan.

Löftet ges för ett år, som stöd, men också som en begränsning, för att inte binda upp den som behöver göra på ett annat sätt.

Löftesförnyelse, till stöd.

Den snälla grannen hade satt ut stolar till oss så att vi sedan kunde äta vår matsäck.

Märkliga meteorstenar låg i kanten... och lite längre bort var ett hönshus, där hönorna fick leva frigående fritt i skydd av buskar.

Värdigt liv.

Vi samlade ihop oss och fick dessa ord att fundera på:

Jorden är Herrens och allt vad som härpå finns. Jesus kom till det som var hans, men vi ville inte ta emot honom. Ser vi honom som ett hot?

Får Jesus var med, men på vems villkor? Endast på våra villkor?

Vems är egentligen åkern? Vems är trädet och vägen? Vems är jag? Vems är mina pengar på banken?

Vems?

Nu var vi tvungna att gå en liten bit på den hårt trafikerade asfaltvägen. Disciplin i ledet. Sedan svängde vi av vid Ladugård 206.

Några sockerbetor låg uppdragna i kanten, jag torkade av en och smakade - som det sötaste sockeräpple!

Till kvällsmaten tärnade jag upp den så att alla fick dela upplevelsen. Någon annan tuggade på de röda nyponen...

Sockerbetslandet.

Nu var det min tur att få dela en insikt ur Magnus Malms bok. Det handlar om känslor och det hör ihop med vem Jesus är.

I 451 år bråkade kyrkan om vem Jesus verkligen är. Till slut kom man fram till den berömda formuleringen:

- Sann Gud och sann människa, en person i två naturer. Den gudomliga är av samma väsen som Fadern, den mänskliga är av samma väsen som vi. Dessa är förenade i honom, utan åtskillnad, utan sammanblandning och utan förändring. (sid 59).

"Om Jesus är mötesplatsen för Gud och människa, då innebär det att vi aldrig kan finna det mänskliga genom att vända Gud ryggen, eller finna Gud genom att vända ryggen åt det mänskliga.

Vägen till Gud OCH vägen till människan möts i Jesus Kristus!!

Att följa honom är att öppna sitt liv för Gud OCH för allt mänskligt, och inte rygga (!) för någotdera. Att bli kristen är att bli MER himmelsk och MER jordisk."

Detta är så bra att jag var tvungen att läsa innantill.

Meteorsten. Himmelssten.

Tillämpat på våra känslor så lyfter Magnus Malm fram två diken; åtskillnad och sammanblandning:

- Här handlar det om att misstro sina känslor, att stänga dem ute från gudsrelationen. Känslorna är bara en störning som måste avvisas.

Denna träning i att inte lyssna till sina känslor är grunden för all hjärntvätt och manipulering, politisk eller religiös.

Till slut blir känslolivet så stumt att människan kan ledas utan motstånd dit makthavaren vill (sid 61).

- I det andra fallet blandas känslorna samman med Guds närvaro.

Vi förväxlar frid och välmående med Guds närvaro, och känslan av tomhet och tristess med Guds frånvaro.

Gud blir en projektion av vårt svajiga känsloliv. Dessutom blir jakten på "andliga känslor" förödande för såväl gudstjänstliv som vårt personliga liv, skriver M Malm. Det leder oss bort mot den religiösa overklighet där vi till slut blir okontaktbara både för Gud, oss själva och andra människor (sid 62).

Smaken av sockerbetan och dessa skarpa ord skall jag för all tid bära med mig!

HERRE VISA MIG DIN VÄG

OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN.

Åtskillnad och sammanblandning?

Plötsligt försvann stigfinnaren bakom några buskar. Vart tog Sara vägen?

Oj, där gömde sig en igenvuxen räls för gamla smalspåriga tågset. Sakta och taktfast gick vi på de slitna sliprarna, i eftertanke.

Det kommer väl inga tåg här längre?

Lite längre fram var reparationsarbete på gång med att förnya banan. Under turistsäsongen har dessa tågentusiaster fått igång de gamla tågen, men bara för en kort sträcka.

Vi stannade vid den nybyggda perrongen vid Quissbergs allé.

Rälsgång.

Linnea berättade:

- Försoningen börjar inte på korset utan redan i krubban, vid inkarnationen.

Gud vänder sitt ansikte till oss. Men om jag skäms för den jag är, då vägar jag inte möta hans blick. Då döljer jag mitt ansikte.

För att försonas med Gud behöver jag också försonas med mig själv. Jag gör fel, men jag ÄR inte fel. Jag är skapad övermåttan underbart till Guds avbild.

"Först den dag jag kan stå naken inför en spegel och säga till mig själv och Gud 'helt okej' börjar jag smaka vad försoning är."

- Vi kan väl vända våra ansikten till varandra och lysa lite...!