POETENS SKARPA PENNSPETS

Skärpa.

Poeter lyckas fånga verkligheten i ord som talar.
Inte pratigt, inte slarvigt och inte mångordigt, utan nedkokat till en buljongtärning... som måste spädas ut med tid och eftertanke.

Här vill jag dela den poesi som lät sig höras i radio Sölvesborg, Andliga sånger, nu i midsommartid.
Jag bildsätter efter eget huvud och hjärta, och hoppas att mina foton skall tala tillsammans med texterna.

Om du inte hörde programmet, så lägger jag länken sist i inlägget.

Poeten ser mer.

Ibland säger vi att midsommartid är den svenska folksjälens egentliga nationaldag. Solen vill aldrig gå ned och natten blir liksom aldrig av...

Harry Martinsson skriver i samlingen Cikada, 1953:

   "NU GÅR SOLEN KNAPPAST NED
    BLÄNDAR BARA AV SITT SKEN.
    SKYMNINGSBÅRD BLIR GRYNINGSTIMME
    VARKEN TIDIG ELLER SEN.

    INSJÖN HÅLLER KVÄLLENS LJUS
    GLIDANDE PÅ VATTENSPEGELN
    ELLER VACKLANDE PÅ VÅGOR
    SOM LÅNGT INNAN DE HA MÖRKNAT
    SPEGLA MORGONSOLENS LÅGOR.

    JUNINATTEN BLIR ALDRIG AV
    LIKNAR MEST EN DAGGIG DAG.

    SLÖJLIKT LYFTER SIG DESS SKYMNING
    OCH BÄRS BORT PÅ LJUSA HAV."

Författarebygd, Jämshög. Juninatt blir aldrig av.

Listerlandets stora men alltför okända poet är Ove Johnsson. Många av hans dikter är tonsatta av den begåvade tonsättaren och trubaduren Johannes Holmquist - det som är riktigt, riktigt bra vill jag gärna ska ut riktigt långt!

O, DENNA JUNISOMMAR SOM BÄR MIN SJÄL TILL GUD
NÄR SKOGARNA DE BLOMMAR, DÅ SER JAG HERREN GUD.

I HEMMASKOGENS RÅGÅNG GER JAG MIN GUD MITT PRIS
NÄR NÄKTERGALENS SKÖNSÅNG BÄR BUD FRÅN PARADIS.

HÄR VILL JAG DRÖJA LÄNGE TY SKOGEN HEMMAVID
BLIR MIG ETT LYCKOFÄNGE BORTOM JORDISK STRID.

O, DENNA JUNISOMMAR ...
NÄR MARKERNA DE BLOMMA HANS KÄRLEK JAG FÖRSTÅR.

Hemmaskogen. Ännu inte borta.

Denne Ove Johnsson och jag är samma andas barn. Han var en generation äldre än jag och är nu kallad hem till vår himmelske Fader.
Men vi hade samma glöd, samma intensitet, samma rättvisepatos och Gudshängivenhet.

En broder i Kristus.

Många gånger har hans texter tröstat mig och berört mig djupt - som den här:

Kyrkan i gränden.

                       VISION I ST NICOLAI

DET HAR HÄNT MIG ATT KRISTUS STIGIT NED FRÅN KORSTRÄDSSTAM
NÄR JAG SUTTIT ENSAM I TEMPLET I KORET LÄNGST DÄR FRAM.

DET HAR HÄNT MIG I HELGEDOMEN MÅNGEN FÖRKLARINGSSTUND
ATT FRÄLSAREN BAR ÖVER DJUPEN MIN SJÄL MOT FASTA GRUND.

I HALVDUNKLET HÖR JAG KORALER INTE FRÅN JORDENS LAND
MEN VÄL FRÅN DET LOVADE RIKET LÅNGT BORTOM ÖKNENS SAND.

DET BÄSTA MED KYRKAN VID GRÄNDEN ÄR STUNDEN I ENSAMHET
EN KORSTRÄDSKUNG SOM ALLENA MIN IRRANDE VANDRING VET.

JAG TÄNKT MIG ATT SÅ SKALL DET VARA EN GÅNG VID HIMLENS PORT
ATT JAG SITTER DÄR LUGNT OCH VÄNTAR PÅ DET SOM HÄR  BLEV SÅ STORT.

DET HÄNDER MIG GANSKA SÅ OFTA I STANS GAMLA TEMPELSAL
KRISTUS TAR HEM MIG I FÖRVÄG TILL HIMMELENS KATEDRAL!

Kommunicerar.

Johannes Holmquists melodi är också oändligt vacker - varifrån kommer alla toner? Den som är öppen kan bara liksom "hämta ned dem" - färdiga...

Jag har också suttit i Sankt Nicolai kyrka i Sölvesborg, på samma bänk som Ove, och umgåtts med Kristus. Han hänger där så självutgivande på korset och sträcker sina armar ut över församlingen.
Jag försvinner i tid och rum.

Ibland när kyrkan är tom, spelas tidegärdens liturgi från en CD lågmält, och det låter som himlamusik. Eller är det riktiga änglar som sjunger?

Jag vilar helt i Kristus blick, och är för en stund redan inför Guds himlatron, lovsjungande Herren tillsammans med hela den himmelska härskaran, och alla som gått före oss, och med Ove Johnsson...

Nästan hemma.

I radioprogrammet lyfte jag fram det stora mysteriet med Treenigheten, som egentligen inte är särskilt komplicerat, för mig.

Även vi har tre sätt att uppenbara oss på:
- Som en brevhälsning (sms...), som ett röstmeddelande eller rent fysiskt. Ögon, öron och hjärta.

Fader, Son och helig Ande.

Eller Skapare, Försonare och Livgivaren (nej, jag använder inte den feminina böjningen).

Men det bekymrar mig när denna triangel börjar halta, då vi betonar en del på bekostnad av en annan. Det är ju så vi splittrar upp oss i olika samfund.

Naturen talar.

Utan Fadern, Skaparen:
- då är det risk för över-fromhet, där kroppens behov förkrymps och förnekas.

Utan Sonen, Försonaren:
- risk för enbart miljötänkande, och utan redskap (korset) att hantera livets svårigheter och lidande.

Utan helig Ande, Livgivaren:
- risk för en dogmatisk åsikts-tro, utan liv och glöd. Kulturen hotar att ta över och andligheten kvävs.

Det här får var och en fundera på.
Hur möts vi? Var möts vi?

Passionsfruktens tre-oenighet...

Nästa poet som fick plats i Andliga sånger var Gabriel Jönsson.
Han kallade sig själv för agnostiker - icke vetande - men med uppfattningen att det goda människan gjort finns kvar, även om hon vissnar som blomstret vid livets slut.
Det existentiella djupet är där.

Flera av hans dikter har ett midsommartema; Den ljusa natten 1 och 2, i boken "Kustland" från 1941, "Sommarvers från Småland".
De är tillkomna under djup kris, berättar Johannes, Gabriel Jönsson var svårt sjuk. Läget var allvarligt och han fick läggas in på sanatorium.

Gabriel Jönsson beskriver det sköra livet som drömskt. Dagens ljus försvinner inte och natten är inte fullständig.

- När livet ställs på sin spets, dikten balanseras också dikten på pennans vässade udd, sammanfattar Johannes Holmquist, och menar att just denna dikt är som en ofullbordad psalm:

Poetens skarpa pennspets.

NU  SLUTER NÄCKROSEN SIN SKÅL OCH BÅTEN DRIVER UTAN MÅL I VIDA VATTENRINGAR
DE STORA TRÄDEN STÅR PÅ STUP I BLANKA LUGNORS SOMMARDJUP
SOM LÄTTA ANDEVINGAR

EN FISK SLÅR TILL I VATTNETS BRYN MEN INTET RÖR SIG FÖR MIN SYN
DET FINNS EJ FLÄKT ATT SPÅRA,
MIN LÄNGTAN VILL MIG INGENTING
DEN VILAR I DEN VATTENRING SOM VIDGAS KRING MIN ÅRA

ALLT HAR SITT VACKRA VEMODSDRAG AV OSÖVD NATT AV OVÄCKT DAG
AV LJUS SOM EJ VILL VIKA
MIN SORG BLIR SÖVD
MIN GLÄDJE VÄCKT
DE BLI AV SAMMA LJUSA SLÄKT
LÄTTRÖRDA, ANDELIKA.

Holmsjö näckrossjö.

Johannes har fått tillstånd att dikta till en avslutande vers, för att fullborda dikten:

SÅ KOMMER ALLTING HEM TILL SIST
ALLT VAD JAG FANN ALLT VAD JAG MIST
DET KVITTAR TIDEN LIKA
TY BÅTEN DRIVER MOT DEN HAMN
SOM MINNS ÄNNU EN STUND MITT NAMN
I GLÖMSKANS LÄNDER RIKA.


Så lägger poeten pennan tillbaka. Ackorden från gitarren väver ihop allt till en helhet och båtens åror får vila.

Gabriel Jönssons ord "lugnor" får bli mitt ord nu. Vi behöver många platser där det är lugnt. Jag behöver vila vid "lugnorna" och låta själen komma till ro.

Det finns en rikedom i de stigar som är upptrampade och i de åkrar som plöjts. Förfädernas arbete är förutsättningen för dagens vardag, idag.
Vi är helt överens, Johannes, Ove, Gabriel och jag.

Hembygdsön. Lugnt.

Trubbiga hälsningar från

Helene Sture Pennfelt,

- skrivare och radiopratare, osynlig för dig, endast två-enig...

Här är länken till Midsommarprogrammet:

https://helenesturefelt.blogspot.com/2020/06/andliga-sanger-midsommar.html

Glad midsommar!