1 ADVENT i MJÄLLBY

Mjällby välkomnar.

Fotbollsplanen var tom och tyst. Men i Mjällby kyrka var det desto mer folk!

Det är 1 advent och vi firar en av kyrkoårets största högtidsdagar, då även "vanligt folk" går till kyrkan. Ca 10 % jämfört med en vanligt söndag då det är 1% av Sveriges befolkning som kommer.
Men det är likväl fler än vad som går på fotbollsmatcher... Eller?

"Bered en väg för Herran", "Hosianna Davids son" och "Gå Sion din konung att möta" är fortfarande de sånger som håller ihop våra traditioner.

Desperata julmixrecovers på radion kommer och går, men de gamla psalmerna består.
Eller är det jag som börjar bli gammal?
Nej, jag är bara så trött på ytlighet och längtar så efter djup och allvar.

Håller ihop.

 

Spelar det någon roll att vi år efter år läser evangeliet om hur Jesus rider in i Jerusalem på en åsna?
Är det viktigt att få höra orden:

HERREN BEHÖVER DEM...

... om en mamma som var en åsna och hennes föl? Om Gud behöver dessa lastdjur, hur mycket mer behöver Han då inte dig och mig?!

Kan det kvitta om vi ännu en gång får höra den Gud sänder till oss är ödmjuk, och inte som de andra ledarna?

SE, DIN KONUNG KOMMER TILL DIG, ÖDMJUK OCH RIDANDE PÅ EN ÅSNA, PÅ ETT LASTDJURS FÖL.

Kommer han nu igen?
Läste ni inte samma text förra advent? Har ni inga andra berättelser?

Samma... om igen.

Presidenter kommer och går. Diktatorer tar makten, men blir avsatta. Militärledare mutar sig till makt men försvinner, med blod. Profeter säger sig tala å Guds vägnar men tystar dem som är emot honom.

Männen talar högt, syns och hörs, men försvinner sedan in i historiens dimma. För att aldrig mer komma tillbaka, utom i historieböckerna där de kanske blir en notis.

Men med Jesus är det annorlunda.

Han tog inte makten. Den var honom given. Av Gud själv.

Han mutade inte sig fram. Tvärt om så var hans motståndare mutade för att sprida falska rykten om honom.

Han tystade inte dem som hade annan uppfattning - han argumenterade som den mest lysande retoriker vi känner. Eller så gick han sin väg.

Han red inte in på någon vit häst, han kom inte i en lång limousin. Nej, det var en åsna som bar honom fram...

Jesus förkortade ingens liv. Tvärt om, han gav sitt eget liv.
Han tog ingen människas blod. Tvärt om, han gav sitt eget blod som insegel på det nya förbundet som Gud nu upprättade.

Tystar ingen.

Och - Jesus är den ende som kommer tillbaka! Gång på gång!
Inte i historieböckerna eller i vår tideräkning.

Jesus kommer tillbaka till oss i våra hjärtan.

För det är det evangeliet gör med oss! Den upprepande berättelsen påminner varje åhörare att det är så Gud gör med oss - kommer tillbaka, när vi har glömt honom.

Eller tappat bort vår själ.

Jesus kommer tillbaka!

 

På barnens dansshow i lördags sa presentatören "Benjamin Syrsa":

- Känner ni också att julstressen får en att tappa "musten"...? Tomten kommer inte heller i år, han har "säckat" ihop... våra krav tog "knäcken" på honom.

Leendet satt snett i mungipan.

Det yttre får så mycket uppmärksamhet att tomheten blir total när allt pynt är på plats.
Nu kan det hända... vad det nu är som ska hända...

Händ nu! Kom nu!

Step By Step 2017.

En som verkligen blev överraskad av Jesus var den danska journalisten Charlotte Rördt.
Hon var en vanlig "kulturkristen" som lät döpa sina barn men inte brydde sig särskilt mycket om själva kristendomen.
Till en dag då hon var på resa i Spanien:

"Hon var på en guidad tur i ett femhundra år gammalt kapell. Där inne i sakristian kände hon plötsligt hur hennes fötter blev som fastgjutna i stenplattorna.

- Efter några minuter kom jag till sans, men tillbaka hemma i Danmark såg jag en dag en ljusstråle i pannan och kände att det hade med Gud att göra.
Flera nätter vaknade jag av en dröm där en stämma kallade på mig från kapellet. Jag kände att jag var tvungen att åka tillbaka."

Några månader senare var Charlotte Rördt åter på plats i Ubeda i Spanien, och då visade sig Jesus  framför henne, i naturlig storlek.

Jesus i Mjällby.

 

- Det är starkare än en förälskelse. Helt omskakande. Hela mitt sätt att vara förändrades. Nu vet jag att Gud existerar, det är ingen tro, det är ett vetande. Jag lever med en absolut sanning och det påverkar hur jag ser på andra människor.

Tidningen Dagen berättar vidare om Charlotte hur hon försökte förstå vad hon hade varit med om.
Hon sökte i vetenskapen, hos präster och i det hinduiska kundalini.
Men där fanns inga svar.

- Efter mötet med Jesus hade jag många fysiska reaktioner. Jag tappade 20 kilo på två månader, hade skakningar i hela kroppen och såg hur ljusstrålar kom ut från mina händer.

- Jag var rädd att bli tokig och ville ta reda på vad som hände, men i nordisk, protestantisk tradition har vi ingen teologi för sådant här, säger journalisten Charlotte Rördt, och efterlyser samtal kring hur vi får ihop fysiskt andliga upplevelser med vår verklighet.

Läs hennes bok "Jag mötte Jesus" !

Samtala!

Det här är en underbar 1 Advents-berättelse! Precis så är det. Jesus kommer till oss.
Visserligen är det mycket ovanligt att det sker så fysiskt påtagligt, men Helig Ande rör vid oss alla då vi läser Bibelordet.

Kännetecknet är att vi blir berörda. En förändring sker.

Ingen av oss kan "hitta på" en varaktig sinnesstämning som förändrar hela livet. När glittret är nedplockat då ligger det där i lådan.

Men blicken från Jesus kvarstår. Hans ödmjukhet. Hans ständiga återkomst.

Ständig återkomst.

Så när vi tänder det första adventsljuset, då blir det som en landningsbana för Jesus, ljuset, att stanna kvar hos oss.

Men det gäller att ta tillvara på dagarna - i år förlorar vi en adventssöndag eftersom 4 Advent infaller på själva julafton.
Så skönt för kyrkans präster! Det är mycket nog att göra under storhelgerna.

Kanske frigörs tid för mer av själavård, i fall någon skulle ringa och säga att det kommer ljusstrålar ur händerna...

Vem av landets stora skara av prästkragar skulle kunna ta sig an ett sådant samtal?
Förlåt mig, men vi har ju så fullt upp av att diskutera ordvändningarna i kyrkohandboken, genus-analysera våra arbetsplatser och HBTQ-certifiera alla anställda så det är lätt att missa någon som har mött Jesus mitt i allt det här...

Landningsbana.

 

Men episteltexten tar oss i så fall i örat:

NI VET VAD TIDER LIDER; DET ÄR DAGS FÖR ER ATT VAKNA.
TY NU ÄR VÅR RÄDDNING NÄRMARE ÄN NÄR VI KOM TILL TRO.

NATTEN GÅR MOT SITT SLUT OCH DAGEN ÄR NÄRA.
LÅT OSS DÅ LÄGGA AV OSS MÖRKRETS GÄRNINGAR OCH TA PÅ LJUSETS RUSTNING... Romarbrevet kap 13:11

Är du vaken?
Eller sitter du kvar på fotbollsläktaren i Mjällby och undrar när matchen börjar?

I kyrkan är vi redan igång, i alla fall i Mjällby, där detta inlägg inspirerades av den duktiga och omtyckta komministern.

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande!

För övrigt fick jag frågan själv vid kyrkkaffet:
- Är du en religiös präst? Det verkar så. Alltså... att du tror på vad du läser.

Ja. Det är jag. Om det betyder att jag är troende. Men frågan gav mig obehag... För vad är motsatsen?

- Varför frågar du?
- Jo, för de andra verkar inte vara det... så mycket... tycker jag.

Har Rolf rätt?

Nu tänker jag tända ett ljus till. Jag firar nämligen 8 år som bloggare idag.
Åtta år i den digitala bloggosfären, men tappra försök att förklara en smula vad Bibeln kan betyda i vardagen i vår tid, för mig.

Jag har fått ros, ris, mer rosor och ett par omgångar ordentligt med styrk, men sedan ännu mer ros.
Och då var det inte åsnan som trampade på mig (eller var det det?) utan bruna kängor och uppviglande ateister.

Guds frid till er alla.

Ett nytt kyrkoår är inringt, med NÅD.

Helene Sture Åsnefelt,

- enveten bloggare och bibeltuggare,
- med tack till församlingen i Mjällby på slättlandet i Lister, som för övrigt har kvar den gamla gudstjänstordningen med de välkända liturgiska sångerna : )

... och tjäna Herren med glädje!