KYRKOVALET och JESUS

Ledljuset i kyrkan?

Den 17 september är det åter dags för val till Svenska kyrkans demokratiska styrelse.
Budgeten för denna jätteapparat är en kostnad på cirka 160 miljoner kronor.
Det skall täcka personal, information, lokalkostnader och röstkort.

Det är mycket pengar. Det är väldigt, väldigt mycket pengar... i en administration som känns mer än överdimensionerad.

Denna söndag, den 9:e i Trefaldighetstiden, är rubriken Goda Förvaltare.

Jag frågar mig då genast om hur gott det är att använda alla dessa miljoner kronor till ett röstförfarande som allt fler ifrågasätter.

Inte framkomligt.

Den kristna församlingen liknas vid en kropp, där de olika lemmarna tjänar varandra med sina olika förmågor.

Men vem är kroppens huvud? Ordföranden? Kyrkoherden?
Nej, naturligtvis är det Jesus Kristus. Åtminstone på pappret. Åtminstone i Bibeln... som inte så många läser längre.

Jag skriver inte för att klaga. Jag skriver för att försöka hitta tillbaka till ursprunget.

NI HAR LÄRT KÄNNA KRISTUS - SÅVIDA NI NU HAR HÖRT OM HONOM OCH UNDERVISATS OM HONOM, EFTER DEN SANNING SOM FINNS HOS JESUS.
Efesierbrevet 4:20.

Rykande aktuella ord från veckans episteltext.

Många blivande förtroendevalda bävar inför uppdraget, eftersom nomineringen ibland blir så att man tvingas ställa upp, i brist på bättre lämpade.

I bästa fall finns en kristen tro som drivkraft, i sämsta bara ett allmänt intresse för kyrkan som traditionsbärare. Detta bäddar för slitningar innan arbetet ens har börjat.

Gammalt!

Många har debatterat detta förut, men jag vill påminna om hur fel det blir att kvarhålla partipolitiska listor i ett kyrkoval som har Jesus som centrum.

Det gynnar inte demokratin alls, det visar bara att vi klamrar oss fast vid statskyrkosystemet utan att våga lita på att vi är en fri kyrka.
Det är alltför riskabelt att välkomna okunskapen in i vilken styrelse som helst.

Statsvetaren Magnus Hagevi ger tre exempel på andra demokratiska system i våra systerkyrkor. Jag saxar ur Kyrkans Tidning, nr 31/32, 2017:

1. Medlemmarna röstar på personer, inte på nomineringsgrupper.

2. Indirekta val, där man röstar på lokal nivå och sedan utser representanter högre upp utifrån den lokala nivån.

3. Föreningsdemokrati, där man med direkt deltagande i kyrkan röstar fram sina representanter, som i sin tur röstar fram sina representanter till nästa nivå.
Detta blir oerhört mycket billigare, menar Magnus Hagvi.

Hm, jag såg ingen större skillnad mellan dessa... men poängen är att vi behöver komma ned på golvet igen. Och in mot altaret.

Snarare plats för TRO!

Ibland måste stora organisationer nollställa sig. Man lever på gamla lagrar och systemet stämmer inte längre med verkligheten.

12,8 % röstar i kyrkovalet. Vi predikar enkelhet och diakonal medkänsla. Men vi tillåter vår administration sluka 160 miljoner kronor!!

Hur många präster skulle man kunna anställa för den summan, liksom diakoner, musiker, missionärer... ??
Hur många medmänniskor skulle vi inte kunna nå istället?


Poliskåren är i kris. Man omorganiserar och gör allt större. Kyrkan är i kris. Även vi omorganiserar och gör stora enheter, i hopp om att vi "gör något".

Men vad vi gör är att vi missar målet. Lokalkännedom och teambildning görs bäst i mindre skala.
Jesus samlade tolv lärjungar, inte 12.000... Han tog det lugnt, utbildade dem och rustade dem med helig Ande.

I flera församlingar finns det goda exempel där förtroendevalda får en snabbkurs i vad det innebär att vara kyrka. Det är mycket bra.
Men det räcker inte.

Ständigt, ständigt...

Just nu har jag fått en bok i min hand som tydliggör detta. Den heter VI BEHÖVER EN NY REFORMATION, av Lennart Magnerot, där han lyfter tillbaka kyrkans ledarskap till begynnelsen.
Vad säger Guds ord? Vilken plats har Jesus Kristus?

Jesus är inte vem som helst, han är inte reducerad till "en kort andakt" på musikstunderna, han är inte en vishetslärare bland andra. Nej!

ALLT LADE GUD UNDER HANS FÖTTER, 
OCH HONOM SOM ÄR HUVUD ÖVER ALLTING 
GJORDE HAN HAN TILL HUVUD FÖR KYRKAN, SOM ÄR HANS KROPP, FULLHETEN AV HONOM, SOM UPPFYLLER ALLT.
Efesierbrevet 1:23 

När spricker bubblan?

Lennart Magnerot, pastor och lärare, och riktar sig främst till "frikyrkan", men där är ju även vi.

Kyrkan förlorar sin identitet när vi inte längre står för Bibelns sanningar, menar han. Förstås!
När Guds Ord är så dåligt prioriterat och läst, kan kyrkans verksamhet inte bli annat än uttunnat.

Bönen är den kristna människans andning. Men när den inte finns i daglig gemenskap i kyrkan, då kommer andnöden. Sammanträden, timslånga diskussioner och egna idéer tar plats istället för att lyssna in Guds röst.

- Bönen är det livsrum som församlingen måste agera utifrån. Utan bön sjunker snabbt den andliga medvetenheten till farligt låga nivåer, skriver Lennart M.

Tänk om vi istället kunde ropa till Gud och lägga fram våra tankar inför Honom, i innerlig hängivenhet, där Guds Ande enar oss till beslut.

Proklamera, bed, lovprisa.

När kyrkoherden/ pastorn/ ordföranden/ församlings-föreståndaren gör sig själv för stor som ledare för "sin församling", då begås flera fel.

För det första tillhör församlingen Herren, inte någon namngiven präst.

Själva ordet "kyrka" kommer ju ifrån det grekiska ordet Kyrios, som betyder Herre, alltså "den som tillhör Herren! Det är mycket fint!
Inte den som tillhör den socialdemokratiska nominerings-gruppen... och så vidare.

Det som händer när ledarskapet inte är förankrat i "Kristus huvudet" är att kroppens olika ben börjar gå åt olika håll. Det finns ingen samordning. Förvirringen sprider sig.

Vem är församlingens huvud?

Fler och fler lemmar börjar ta order direkt från Jesus och sätter igång egna projekt för att få utlopp för sin andliga överskottsenergi.

Lennart Magnerot beskriver det så här (sid 87):

* Någon startar en kristen sajt på nätet. Här är jag!
* En annan startar kanske en bibelskola med karismatisk frihet och profetiskt tilltal.
* En tredje reser runt och håller kampanjer.
* En fjärde skriver en bok.
* En femte öppnar behandlingshem med likasinnade.
* En sjätte intresserar sig för Israel.
* En sjunde tar med sig ett kompisgäng ut på stadens gator för att vittna och hjälpa utsatta.

Jag känner mig träffad på flera punkter, och fler med mig!
Att fastna i administration och en överdimensionerad organisation, som äter upp våra pengar, gör en förtvivlad!

Vi har inte råd med detta.

Människors nöd och längtan efter frälsning från tomhet och falskhet ropar på oss.

Tänk om allt detta istället kunde få ske inom församlingens ramar. Vilket stöd det skulle vara! Vilken genomslagskraft det får, istället för enskilda projekt i väntan på att organisationen ska sluta sina sammanträden...

Gör det i gemenskapen.

När människor upplever att det blir tagna i bruk efter sina gåvor, då kommer kraften och glädjen.

Att härma världen har alltid varit en frestelse för kyrkan. Men det blir inte bra.
Paulus fortsätter förmana i Efesierbrevet:

NI VAR DÖDA GENOM ERA ÖVERTRÄDELSER OCH SYNDER...
... NÄR NI LEVDE PÅ DENNA TIDENS OCH VÄRLDENS VIS, 

OCH LÄT ER LEDAS AV FURSTEN ÖVER LUFTENS RIKE, 
ÖVER DEN ANDEMAKT SOM NU ÄR VERKSAM I OLYDNADENS MÄNNISKOR. Ef. 2:1-2.

Två exempel vill jag ge, för att bli konkret.

Sankta Clara i Stockholm var mycket nära att säljas ut och byggas om till badhus... Men så kom en kvinna på besök och frågade:
- När är det tid för bön?
- På söndag, blev svaret.
- Men det är måndag idag... Det går inte! Vi ska be NU. Och sedan i eftermiddag också!

Ni som har träffat Carl-Erik Sahlberg vet vilket revolution bönen fick för församlingen.
De samlades till bön, 2 timmar varje dag - i lovprisning, i proklamation av Guds härlighet, i kvidande bön för de utslagna, i rop, i tacksamhet för vad de trots allt hade.

Vi har inte råd att vara utan detta.

Precis lika lite som de älskade har råd att låta bli att kyssa varandra.

Sta Clara, Stockholm.

Det andra exemplet är Vadstena Klosterkyrka.

Där fungerar tidegärdsbönerna varje dag, med mässa kl 08, laudes kl 09, middagsbön kl 12, vesper kl 15 och completorium kl 20.

Alla går naturligtvis inte på allt, men hela tiden finns det församlingsbor som bär upp bönen och lovsången.

Dessutom är det bibelsamtal varje dag kl 09.30 om veckans texter, en halvtimme.


Så här vill jag att en kristen församling ska fungera, både i Svenska kyrkan och i alla systerförsamlingar.

Så här vill jag arbeta. Här finns flödande välsignelser att hämta, av näring till både kropp, själ och ande!

Klosterkyrkan i Vadstena.

Min förhoppning är att det är sista gången vi ser partipolitiska valmanifest, där de slår in öppna dörrar, typ:

- Vi vill verka för en öppen folkkyrka.
Jaha... Är den stängd någonstans, menar ni?

- Vi värnar kompetensutveckling för personalen.
Så bra. Och ni själva? Kan vi fördjupa oss tillsammans?

Jag hoppas även att vi kan förvalta medlemmarnas avgifter på ett betydligt bättre sätt än att sprätta iväg 160 miljoner kronor på något som ger så lite tillbaka.

Församling utan huvud? 

Barmhärtige Gud,
Du som anförtror ditt rike åt svaga människor,
ge oss nåd att vilja det Du vill,
och älska Dig över allt på jorden,
så att vi tjänar Dig av hela vårt hjärta.

Genom din Son, Jesus Kristus, som är huvudet för församlingen och vår Herre, amen!

Hälsningar i förtroende,

Helene F Sturefelt, som höjer sin röst... i bön att Jesus Kristus åter skall bli huvudet i alla våra relationer!

Kyrko-herden!!