Sankt CHRISTOPHER bär

St Kristoffer.

Det var så tungt. Bördan tyngde och balansen sviktade.
Fötterna var för länge sedan blöta och skorna helt fyllda med vatten.

Vadstället, som brukade vara lätt att gå över, hotade nu både bärare och barnet på ryggen.
Vad är det som händer här?!

Kryss framför, steg åt sidan, på stället gung, kryss framför igen...

Mina fötter dansar lätt över golvet i cirkelns dans.
"The Moon and St Christopher" strömmar ut ur högtalarna och Mary Black sjunger mjukt om dramatiken kring detta helgon.

Detta inlägg handlar om en namnsdag och en stark man.

Mina rosa dansskor.

Den 15 mars har Kristoffer namnsdag. Det är ett av de vackraste namn jag vet!
Dels för att jag var tonårskär i grannkillen som hette så... dels för dess vackra betydelse:

CHRISTO-PHOROS = Kristus-bärare.

Men vi tar det från början. Och jag bildsätter med foton från Korpnabben i Karlskronas skärgård, nere vid Skärva Gård.
Följ nu med till vattnet...

Flod-sko.

Enligt legenden var Kristoffer en jättelik man som bar pilgrimer över ett vadställe.
En dag fick han ett litet barn att bära - inga problem!

Men det märkliga var att barnet blev tyngre och tyngre... och till sist övermäktigt för honom.
Det allt stridare vattnet höll på att orsaka en olycka, trots hans stora kroppskrafter.
Men Kristoffer gav inte upp, utan lyckades så småningom att bära barnet över till andra sidan floden.

Vem var då detta barn?
Jo, det visade sig vara ingen mindre än Kristus själv, på vilken all världens synd och skuld vilade.

Från den dagen blev han Sankt Kristoffer - Kristusbärare.

Bär över vattnet.

Vår almanackas namnsdagar är ju en helgonkalender, som berättar om våra kristna förmödrar och förfäder, som offrat sitt liv för tron på Jesus Kristus. Hellre det än att avsäga sig denna underbara gemenskap...

Alf Henriksson försöker komma ett steg djupare ned i de historiska skikten och skriver:

- I katolska helgonregister har Christopher sin minnesdag den 1 juli. Kanhända det är en kristnad Herkules?
För övrigt berättas det att denne man led martyrdöden någon gång i den första kristna tiden, men allt det där är både vagt och förvirrat.

Tycker Alf Henriksson, som kanske öser ur usla källor?
Han fortsätter:

- Före Kristoffers tid var den 15 mars ett än mera ryktbart datum. I den romerska antiken hette dagen "Idus Martiae", och år 44 f. Kr mördades Julius Caesar, denna dag.

Dock inte för sin tro på den levande Guden... Han ansåg ju sig själv vara gud... och det gick inte så bra.

Dansar Kristoffer.

Tillbaka till dansgolvet.

Många danser berättar händelser och legender genom sina stegrörelser.

I cirkeldansens kretsar minns vi fortfarande St Christopher och hur han vadade över floden, med vägfarare på ryggen.

Min danslärare Pia Lamberth skriver:

- St Kristoffer är ett av världens mest populära helgon. Hans dag i nutida katolska kyrkan är den 25/7 och i ortodoxa traditionen den 9/5.
Han har blivit skyddshelgon för sjöfarare, barn, pilgrimer, vadställen, ja alla som behöver bli burna.

Vem behöver inte bli buren ibland !?

I vår evangeliska och lutherska kyrka talar vi sällan om helgon.

Vi vill inte att något eller någon skall ta fokus bort från Kristus själv. Vi har så lätt för att hemfalla åt avgudadyrkan, amuletter, idoler och andra identifikationsobjekt.

Men förebilder behöver vi ju alla!

Så, på vilket sätt kan jag vara en bärare över livets strida vatten?
Har jag förresten någon bärkraft över huvud taget?

Under lång tid har det snarare känts som om jag själv är den som behöver bli buren över mina mörka vatten... Och det har jag! Tack alla.

Blöta fötter vid Korpanabben.

Om vi skulle predika över denna namnsdag, så skulle jag kunna tänka mig att lyfta fram vikten av att bära Kristus i sitt hjärta.

Jag vill bära honom över floden, till andra sidan, där det står folk och väntar.
Och jag kan inte låta bli att då göra en koppling till kyrkans språkcafé.

En av de nyvunna vännerna från Syrien frågade:

- Hur kommer det sig att ni i Sverige vill hjälpa oss? Det skulle inte vi ha gjort.
Och hur kan ni ta emot oss här i kyrkan? Jag är ju muslim! Om jag hade gått in i en kyrka i hemlandet (syrisk ortodox) så skulle de tittat på mig med arga ögon...

Språkcaféet.

Jag tänkte efter, och svarade:

- Även om inte många bekänner sig som kristna i Sverige, så lever den kristna mänskosynen kvar.
Generation efter generation har hört orden vid nattvardsbordet:

"För dig utgiven, för dig utgjutet"...

... och det sitter djupt i vår själ, utan att vi tänker på det.

I överförd bemärkelse blir det:
- För dig skola, för dig sjukvård...

Var är Kristoffer?

Han blev alldeles tyst. Lika tyst som den på våren väntande bokskogen utanför.

- Och Svenska kyrkan runt om i landet ser att många odöpta och icke-kristna söker sig till kyrkan.
Många till och  med deltager i nattvardsfirandet. Det var helt uteslutet för bara några decennier sedan.
Men vi vill välkomna nya människor, och när Gud söker, då vill inte vi hindra med vår teologi...

Flera av dem kommer nämligen till våra nattvardsgudstjänster.
Nyckeln till förståelse är de två tomma händerna... som får ta emot vad Gud har gjort för oss.

Muslimen möter här sin motsats. Och längtan börjar sakta uppfyllas av den Levande Gudens närvaro.
Det är stort. Mycket stort!

Korsets kraft.

Det är nymåne ute, snart halvmåne, islams kännetecken.

Månen är också jungfru Marias tecken.
Det är den farkost hon färdas med genom natten, som nattens ljus, i den kristna konsten.

Sången vi dansar till, "The Moon and St Christopher", sjunger om hur månen får allt vatten i världen att dansa.
Det är den eviga rörelsen av närmande och fjärmande.

Månen, som orsakar ebb och flod, ansvarar för världshavens andning, ut och in, upp på stranden och tillbaka igen.

- I dansen dansar vi både med månskäran och tidvattnet, mot soluppgången, skriver Pia Lambert.

Maria bär Kristus, åker på månen över himlavalvet.

Så, grattis alla ni som heter Kristoffer!
Även ni som har namn som kan härledas därifrån: t ex Kristina och det tyska smeknamnet Christel.

Men det har inget med det svenska ordet "offer" att göra.

Min tonårsförälskelse sammanföll med konfirmationstiden, och då tänkte jag att det handlade om att "offra Jesus" - eller att Jesus offrade sig för oss på korset, jodå, det stämde ju med vad jag hade börjat lära mig.

Men det var alltså fel.

Det grekiska verbet "poréuo" (substantivet PHOROS) betyder som sagt "att bära" / "bli buren" / "att resa" / "passera över" och "korsa".

Det sista är ju symboliskt sett otroligt vackert.

Kristoffer korsar den flod som håller på att dränka oss, med Kristus på ryggen vars liv var korsmärkt.

Gud gör en plankorsning... där han sätter Jesus som en brygga över det stora synda-slukgapet.

Och Maria var ju också en Kristoffer! Som Guds moder en Kristus-bärerska till oss alla.

Korsmärkt krokus.

Det jag lär mig av detta är att jag inte skall bära mina egna bördor själv.
Särskilt inte de dödstunga skam- och skuldbördorna!

Jag har försökt, men det gick inte så bra...

Ingen av oss kan sona alla våra fel och misstag. Vi hinner liksom inte i kapp.

BÄR EJ DIN BÖRDA ENSAM, TALA MED GUD OM ALLT!

Så sjöng vi på sommarkyrkan i Ängelholm på 1980-talet. Så sjunger jag fortfarande.

Jag vill avsluta med några rader ur en psalm i passionstid, ord som burit mig igenom många svåra stunder, en kärlekssång till Jesus - och en kapitulation inför min egen brist:

BAR DU MIN BÖRDA, LED DU MIN NÖD
   GICK DU FÖR MIG I DEN BITTRASTE DÖD.

HERRE, VEM ÄR JAG OM JAG FÖRSMÅR
   VILLIGT ATT FÖLJA DEN STIG DÄR DU GÅR,

VILLIGT ATT FÖLJA DEN STIG DÄR DU GÅR. Sv Psalm 282.

Låt honom bära dig.

Allt detta är skrivet den 17 mars, alltså på St Patrick's Day. Hej alla irländare!

Men vänta nu, varför står det Gertrud i almanackan??
Vem är det som går in och petar och ändrar i den stora helgonkalendern!? Hon ska väl inte dyka upp förrän den 16 november?

Ur led är tiden. Namnen flyter bort med tidens ström.

Välsignade namnsdagshälsningar till er alla från en som är buren,

Marie Helene Stureoffer Kristusfelt,

- som tänker på att Vadstena betyder Vad-ställe... och som måste skriva nåt om Patrik imorgon, och;

- som korsbefruktade bilderna med varandra; titta här så fint tulpanen Maria böjer sig i dansen för de tre värmeljusen, som för mig symboliserar Fadern, Sonen och den Helige Ande!

Maria dansar.