SWEDEN ROCK - HELL

Sweden Rock - äntligen!

Äntligen!
33.000 hårdrockare har väntat i 1 år på att Sweden Rock ska dundra igång.

Och det gjorde det, med besked.

Helvetet brakade lös - inte bara i form av kastvindar på 20 meter i sekunden - utan också med vrål från Hell, från United Kingdom.

- Hello Sweden! skrek David Bower. Welcome to the church of Hell!

Helvetes kyrka. Kyrk-helvete. Eller Helvetets kyrka...

Det var fullt av "tillbedjande församlingsmedlemmar" framför Sweden Stage.
Skådespelet kunde börja.
Den mörka teatern starta.

Jag stod i en uppförsbacke...

Dra ned mössan, längre!

Om jag hade kommit några timmar tidigare denna start-onsdag, hade jag fått uppleva coverbandet Hazy/ Dizzy från Emmaboda.

Deras AC/ DC imitationer är nästan lika bra som originalet.

Men nu stod jag här, i skuggan av avgrunden.

Kiss-fan diggar Hell. Suck...

Jag gick närmare scenen och såg en Kristus-figur stå där...

Sångaren hade en metall-törnekrona runt huvudet, och bar överkropp med rödrandiga blodstrimmor.
I handen en piska, som han låtsades piska sig själv med.

Texten hörde jag inte, men attityden var tillräcklig för att ge mig en mycket dålig smak i sinnet.

Min avsky för att driva med Kristus är lika stor som deras avsky för organiserad religion...
Vi har inget att säga varann.

Redo med piskan.

Jo, kanske lite ändå.

De gör en indirekt reklam för Jesus Kristus, som tog våra slag på sig.
Det finns ofta en underton av biblisk historia inom hårdrocken.

Utan Bibeln skulle många band sakna något att vända upp och ned på...

Jag lämnade årets första konsert med en bön om deras frälsning.
Till den levande Guden, bortom dogmer och förakt.

Driv inte med den som gett sitt liv för dig.

Jag var hungrig, till både kropp och själ.

Det fanns mycket att välja på. Pulled pork. Vildsvinskebab och Franssons Fisk.

Matutbudet hade utvecklats. Eller totalt brutit samman:

Langosburgare... ??

Marknadsståndens presenningar var fastsurrade ordentligt för att inte flyga iväg.

Thai Wok, Kycklingspett, ekologisk Morotssoppa och Strutsburgare... Va' ?

- Kan jag få bara en kopp kaffe, tack... Hårdrocksrostat.

Flyg iväg.

En nyhet var det stora tältet där scenen Rockklassiker Stage rymdes.
Skönt med tak över huvudet, både mot vind, regn och sol.
Allt på en gång.

Göteborgsbandet The Order of Israfel trummade igång publiken, som såg ut att trivas.

Trummisen hade långa, gråa flätor och såg ut som en bror till druiden i Asterix.

Men basgången var ointressant och det hjälpte inte att gitarristerna slängde med det pudelkrulliga långhåret.

Banderollen såg handtextad ut, utan finess, och det jag trodde var en felstavning - Israfel - visade sig vara korrekt.

Inte heller här tändes glöden.
Men jag gav dem ingen chans.

The Order of Israfel.

Bäst var att stanna till vid marknadsståndet hos Henrik och Johannes vid White Metal.

Där fanns kärlek och välsignelse - och kristna hårdrockplattor med respektfulla texter.

Uppförsbacken planade ut.

Solen lyste nådigt över festivalområdet i den lilla byn Norje i Blekinge.
Även om starten var svag för min del, kan det bara bli bättre!

Vi har ju klarat av helvetet... och de vitsminkade engelsmännen kan dra sig tillbaka till sin destruktiva kyrka.
Det blev inget Hardrock-halleluja där inte!

Mat, halleluja.

Jag lyfter blicken mot morgondagens "running order" och ser fram emot finska Steve 'N' Seagulls, Fish, Slash, Toto och Hammerfall!

Och många, många fler.

Frågan är om mössan och långkalsongerna ska stanna hemma, vågar man lita på att sol och värme kommer över oss?

Jo, vi måste tro på värmen!

Värme-klädsel?

Tack Gud för att Du är med alla som vandrar i dödsskuggans dal.
Det finns ingen plats, eller något tillstånd, som Du inte kan nå.
Din kärlekshand släpper oss aldrig!

Hjälp oss att ständig vara vända mot Dig, även i motgångar och uppförsbackar.
Amen.

Hell-ene Sture Swedefelt,

- som försöker återkomma med fler ögonblicksbilder från världens bästa festival, SRF!