KONFIRMANDTRÄFFEN

 Att leva är inte nog...

Vilket fint möte det blev!

43 st sommarglada konfirmander träffades idag i församlingshemmet för att samtala med några av oss äldre om vad konfirmationstiden kan betyda.

19 st av oss, som brukar gå i kyrkan, tyckte det var roligt att ställa upp och få lyssna till deras frågor.

Nåja, som pedagogen hade skrivit...

- Vem är du? Tror du på Gud? Hur var det att vara ung på din tid?
- Brukar du be? Vad händer efter döden?
Ge oss ett gott råd på vägen...

Ett gott råd.

Jag ska försöka återge hur jag upplevde den här förmiddagen. Psalmen 794 blir mellanspel.

VI ÄR INTE HÄR FÖRGÄVES, VI KOM INTE UTAN SKÄL.
DEN SOM SÖKER FINNER VÄGEN,
    VÄGEN FÖR EN VILSEN SJÄL.

Det som slog mig var alla ungdomars lätthet till att samtala.
Deras frimodighet i att även berätta inför andra var avundsvärd.

När jag var ung var det bara pinsamt att få frågan... och ingen ville utmärka sig och göra sin röst hörd.
Men så är det inte längre, tack och lov.

Bra samspel.

Jag berättade hur viktigt det är för mig att den kristna tron uttrycks med Kraft.
Det handlar inte bara att sitta stilla och vara lugn...

... för då somnar man ju! sa en av tjejerna.

Och det kan inte vara meningen!

För mig måste tron uttryckas med den energi vi har. Redan på morgonen.
Det är först på kvällen som lugnet behöver infinna sig.

Det betyder också att musiken i kyrkan behöver vara kraftfull, för min del.
Är den alltför intetsägande, eller medhårs, eller gammaldags, då talar den inte till mig, särskilt inte när jag själv var tonåring.

Jag behöver musik som berättar om Jesus, med puls!

Kraftfull!

För Jesus är hårdrock.... Korset är hårdrock.
Det är inget vi kan ta lätt på, eller tona ned. Hos honom finns kraften.

Eller som en av mina systrar brukar påminna mig om, när jag har det svårt:
- Jesus hade det inte heller så lätt på korset...

Hm.

Jag kan aldrig bära korset som ett "smycke" - det innehåller så mycket mer!
Det ska bäras med respekt, eller ännu hellre: korset skall bära mig...

Jesus, bär mig.

VI ÄR INTE HÄR FÖRGÄVES, ENSAMMA HAR VI EJ GÅTT.
FÖRE OSS HAR MÅNGA VANDRAT,
    SAMMA VÄG I TRO OCH HOPP.

Idag lär man sig inga psalmverser utantill, men alla texter som man kan själv, är till stor hjälp många gånger.
Psalm 794 är en ny, fin psalm som beskriver vad man kan känna.

Jag tänker på aftonbönen som vi bad hemma som barn. Tänk att "Gud som haver" kan ha så rikt innehåll att den leder till att tron på Gud blir levande.

Och jag minns att det var bra att ha mamma, då jag själv var konfirmand i Vikens kyrka, och få förklarat för sig vad som var upp och ned på psalmboken...

Som jag förstår det på dagens ungdomar, vet de hur viktigt det är att ha en bra vuxenkontakt.
På 70-talet var inställningen mer att "barnen klarar sig alltid".

Så enkelt var det inte. Kunskapen i psykologi är bättre nu.
Och tack pappa för att du ändå tog dig tid att lyssna när jag var ledsen.

Lyssnar.

Sölvesborgs församling har varit på Södra Hoka på ett tredagars-läger med sina konfirmander.
Lyckliga er!
Det är en fantastisk gård, där potatiskällaren är inredd till ett mysigt andaktsrum, och där många har kommit till tro.

Jag delade ett minne från mitt konfirmandläger i Dalsland, Kyrkans gård på Dal, som det hette.

Varje kväll var det aftonbön med gitarr och ljuständning i den lilla kyrkan i Skållerud.

Men en kväll råkade jag trampa på något vasst och blev sittande i vägkanten, utan att kunna gå.
Då kom prästen, stannade till, och lyfte sedan upp mig över sina axlar!

Han bar mig som ett lamm tillbaka till lägergården, och där satte vi oss på hans expedition. Han tog bort taggen och sedan bad vi aftonbön där.

Allt tal om Gud såsom den gode herden har sedan den stunden blivit en verklighet för mig!
Tack Bengt-Vilgot Johansson för din medmänskliga omsorg.
Du gjorde tron levande.

Den gode herden, på riktigt.

Att tro på Gud har alltid varit en självklarhet för mig.
Därför förvånade det mig att så många av de inbjudna vuxna inte tyckte det...

Flera av de äldre erkände att de inte trodde på Gud.
Ändå går många av dem till morgonmässan på onsdagarna.
Det är något jag inte förstår...

Jag hade så gärna pratat mycket mer med dessa tre fina tjejer, som satt vid mitt bord. Jag hade velat fråga dem vad de själva trodde, hur de såg på Gud.

Förståndet kan aldrig omfatta Guds existens.
Men i hjärtat kan vi ta emot honom, som i en kärleksfull relation.

Som att ta emot bollen!

VI ÄR INTE HÄR FÖRGÄVES, HÄR TAR INTE VÄGEN SLUT.
GUD BÄR DEN SOM  STÄNDIGT FALLER,
    DEN VARS KRAFT HAR SINAT UT.

Vad händer efter döden då?

Ja, nu hade vi behövt flera timmar på oss för att våga säga något om det.

Mitt enkla svar fick handla om att vi får ta konsekvenserna av vårt liv - både här och nu, men också efter döden.
Förlåtelsen är ett viktigt ord, där fel och misstag kan lösas ur sin "karma-förbannelse".

Gud känner oss alla. Han kan inte döma någon felaktigt. Det är en stor trygghet.

Och återigen, det Jesus har gjort för oss på korset gör att vi får ta med oss den försoningen, även efter döden!

Det är den kristna människans frihet.

Grattis. Till oss alla.

Kyrkoherde Marie Carlsson ledde det sammanfattande samtalet efteråt, där vi bland annat fick höra alla goda råd som konfirmanderna fick med sig.

Mitt råd är:

1. Tacka Gud för det du har. Din tacksamhet gör dig glad.
2. Ropa på Jesus om du kommer i svårigheter. Hans namn är det starkaste, både i den andliga världen och i den mänskliga.

Och så frågade jag vid vårt bord om jag fick be för dem nu under deras vecka fram till konfirmationen.

Det fick jag! Och säkert längre än så.
Precis som min farmor och min fadder en gång bad för mig.

Så, finaste Alma, Klara och Tilde, nu ber jag att ni skall vara omslutna av Guds kärlek, att Guds goda Ande skall leda er på rätta vägar, och att ni ska få lära känna Jesus Kristus som er bäste vän!

Med eller utan tagg i foten...

Skadad tass...

Nu väntar en skön stund på balkongen i min korggungstol.
Sedan laddar jag inför en spelning på äldreboendet med Ukulele-gruppen!

VI ÄR INTE HÄR FÖRGÄVES, TRÄGEN VINNER LEVNADSLUST.
JESUS VANDRAR MITT IBLAND OSS,
     GER OSS MOD OCH GER OSS TRÖST.


Varmaste midsommarhälsningar, med jordgubbssmak,

Helene F Sturefelt,

- hårdrockskristen, gungande tacksam och rullande glad.

Heja Sölvesborg.