JUDAS PRIEST och JERUSALEM

Solsken i svart.

Hårdrockare är som mörk, bitter choklad - med ljus och mjuk fyllning...

Vid första anblicken av denna festival kan man bli skräckslagen om man inte förstår vad man ser.

Scenerna är enorma. Musiken är stenhård. Och publiken ser livsfarlig ut...
Jag lånar ord från Jonathan Lundberg, som recenserar SRF i Sydöstran idag:

- Om Sweden Rock vore en choklad så skulle den ha ett lite avskräckande yttre och ett mjukt inre, och kanske med lite nötter i... eftersom vi alla tillåter oss att släppa allt vett och sunt förnuft några dagar.

Du har så rätt, Jonathan!

Och jag älskar denna godbit!

Jerusalem på G.

Hur är det nu med prästerskapet på Sweden Rock?

De två som var utklädda till munkar hade somnat i gräset...
Street Church höll till vid vägkorset som vanligt och delade ut Biblar till dem som ville ha.

Karlshamns pingstvänner brukar vara vid campingen - var ni det?
Och resten av oss var anonyma...

Men White Metal höll ställningarna som vanligt på marknadsområdet.
Hoppas ni fick sålt lite go' musik, till Guds ära!

Harmony - kristen hårdrock när den är som bäst.

Det var sista festivaldagen.
Jag inledde med att lyssna det kristna hårdrocksbandet Jerusalem - från Göteborg - och avslutande med Judas Priest, från andra sidan havet.

Kristus contra förrädaren Judas...

Min tro ger mig styrka och glädje, men i detta fall blev det tyvärr just platt fall.
Jerusalem var så efterlängtade, men de levde inte alls upp till förväntningarna.

Konserten var ojämn och oengagerad.

Och det är en mycket trist början att skrika ut:
- Sweden are Sodom!

Jag hade lust att resa mig upp ur den bekväma vilstolen och gå.
Och läsa min Metalbibel istället.

Hälsning från himlen.

Det blev inte bättre av det håglösa mellansnacket.
Några håglösa ord om att "vi religiösa visst kan rocka..." Dåligt!!

Dessutom är vi inte"religiösa..." i betydelsen ett tomt beteende... eller vad det det jag bevittnade på Sweden Stage?

Om det är lika illa ställt i Sverige som i Sodom och Gomorra, ja då skulle det vara totalt moraliskt förfall.
Men så är inte fallet.

Det finns massor av goda, välvilligt inställda människor som gör livet gott för andra.
Både inom och utanför kyrkan!!

Nej, det blir bakläxa för Jerusalem.
Ni förvaltade inte ert arv såsom jag hoppats.
Nästa gång får ni ösa över oss Guds kärlek, nåd och förlåtelse - för det är så jag upplever andan på hela festivalen!


En intressant parentes: de flesta festivalbesökare är förmodligen döpta... och tillhör i så fall det allmänna prästadömet, med rätt att vara en del i Guds rike!

Halvbra. Eller halvdåligt.

Farmar-rockarna TORSSON gav välbehövlig motvikt på Rockklassiker Stage till det tunga artilleriet.

RIOT V öste på över publiken på Rock Stage, som sedan gav plats åt de fantastiska amerikanarna i MOTHER'S FINEST.

Av publikreaktionerna att döma var detta en av de bästa konserterna.

Deras frontkvinna - med blonderat afrohår - utstrålade pondus och säkerhet, de var samspelta och energin hög - allt sådant man vill ha av en konsert!

- God bless you!

Upphöjd ramp för rullstolsfolket. Helbra!

Bakom huvudentrén sågs månen sakta gå upp, och bakom den stora Festival Stage lyste nu kvällens första stjärna - Venus, kärlekens planet...

Jag var "färdigstädad" och skulle äntligen få njuta den sista konserten. Eller snarare; jag fick avbryta mitt städpass på grund av en värkande höft... och linkade av området.

En stund senare satt jag åter igen i den bekväma vilstolen, nu utan ölstinkande kläder, men med sönderbrända läppar och trötta ben.

Jag har betalat med min kropp... och priset var lite för högt. Denna spontana arbetsprövning talar sitt tydliga språk.

Och det gjorde JUDAS PRIEST också!

Ser du stjärnan? Stjärnorna?

Det är mäktigt att få se dem man annars bara kan lyssna på.
Och det känns som man är med och skriver rockens historia medan den pågår. Man vet ju aldrig hur länge de orkar hålla på.

- Det är femtio procents risk att någon av oss dör innan turnén är klar, lär sångaren Rob Halford ha sagt under presskonferensen.

Det får vi inte hoppas!
Men bakgrundsbilderna på äckliga döingar hade ni kunnat besparat oss, tänker jag.
De förstärker inte musiken, det blir bara fånigt.

Borta är den tid då leken med döden gav adrenalinkickar.
Hårdrocken börjar bli seriös.

Inte seriöst.

Glatt överraskad blev jag då JUDAS PRIEST tackade artigt för att de återigen blivit inbjudna till Sweden Rock.
- We know that there have been a lot of great band here before us! sa Rob.

Den ödmjukheten var högst oväntad från några som säger sig tillhöra prästerskapet runt Judas, som förrådde Frälsaren.

Fast vi vet ju att det mesta är maskerad... hårdsminkade chokladbitar med smågrus utanpå... men med mänskovänlig nougat inuti!

2011 års skylt.

I en av låtarna - Love Bites - hörs ljud som av dova kyrkklockor.
Det är häftigt.

Min blick har förlorat sig långt i fjärran.
Jag sitter tänker; hur kommer det sig att när kristendomens förnekare använder sig av domedagsklang, då är det "häftigt", men när de riktiga kyrkklockorna klämtar till väckelse, då lyssnar man inte?!

Vi används som ett tuggummi - när man sugit ut det gottaste, då spottar man ut...
Rannsakan.
Och självrannsakan.

Vad betyder du?

Känner du till Pastor Bob?

Heavy metal-pastorn Bob Beeman i USA är mångas själavårdare på internet.
Stor och tjock och med tatuerade armar undervisar han om satan:

- När du förstår Guds kärlek till dig och hans sanning, då kan du börja se satans lögner.

Satan is the father of all lies. If you believe him, he has cathed you!

Pastor Bob berättar med trovärdig värme om hur vi har all auktoritet i Jesus Kristus över satan.

- Jesus accomplished all this fight on the cross, with forgivness.

Åter igen, som döpta tillhör vi Guds rike, även på Sweden Rock hur tuffa vi än verkar vara, men ondskans makt är besegrad och kan inte ta dig mer.

- This is really good news!

Som kristen är du fri. Priset är redan betalt. Men det kanske Rob Halford redan vet.
Jag vet det!
Därför går jag omkring och ler, och tar emot den vänlighet som strömmar tillbaka.

Min hårdrocks-Jesus.

Starkaste mötet idag var nog när jag stod på knä... och öste slängda ölflaskor i sopsäckar.
En kille kom fram och frågade om han fick hjälpa mig.

- Gärna!

Så fick jag syn på hans vänsterarm... Den saknade hand...

Med sin armstump plockade han skräp och underlättade mitt liv lite, medan jag handfallen (förlåt) tittade på...

Vackert!
En Kristus-figur... värd namnet!

Jag orkar inte mer...

Det som återstod av festivalen var DARKNESS och BEHEMOTH från Polen .

De sistnämnda har rört om ordentligt i "den katolska grytan" som journalisterna Melker Becker och Mattias Lindeblad skriver i sin bok "Mer Hårdrock".

Namnet Behemoth lär betyda monster eller just satan, eller att det bara är extra maffigt fett-fett på amerikansk slang.

Hur som helst, sångaren Nergal, ett namn från mesopotansk mytologi - du måste veta detta! - blev intervjuad av dessa båda en gång, på sin födelsedag...

De undrade stilla om de vågade sjunga "Ja, må han leva" för en satanist..
Historien förtäljer att Nergal såg både förvånad och lite rörd ut, eller nåt...

När de drog igång den avslutande konserten satt jag redan på bussen hem.
Den kaosartade ljudmattan med välsynkroniserat headbangande behövde jag inte uppleva.
Inte heller deras uppträdande som "en enda ondskefull organism".

Ibland övergår den mörka chokladen till att bara vara bitter, på riktigt.

Må Gud bevara oss alla från det.

Kvällsmat!

Kolla nu in pastor Bob Beemans hemsida!
Lyssna på hans fina små berättelser om vår käre himmelske Fader, som söker oss alla, oavsett var vi befinner oss.

https://www.youtube.com/watch?v=qWj5OfEwS5g


Till sist.
HARDCORE SUPERSTAR lämnade en låttitel hängande i luften som jag också måste slå en retur på:

- Last Call for Alcohol, och We don't Celebrate Sunday...

Jo, vi firar söndagen!
Utan alkohol. Med kallelse till liv, inte död, till uppståndelse, inte förintelse.

Med dessa ord avrundas detta inlägg, med en kopp varm choklad...

... med lite lite lite pyttelite Jamaica Rum i...
Men säg inget till prästerskapet.

Just det.

Godnattkram från en i prästerskapet kring Jesus Kristus,
Helene F Sturefelt,

- chokladälskare.