GLÄDJE, TROTS FIENDEN

Glädjen växer.

Går det att välja glädjen när man är ledsen?
Är det möjligt att hitta en grundton av glädje, trots att livet innehåller bekymmer, sjukdom, sorg och död?

Ja, det måste gå!
Annars låter vi ju fienden vinna...

Blotta tanken väcker mitt trots.
Skulle jag låta den lede Fule få ta den lilla energi jag har och lägga den på eländesgnäll?

Nej, precis som varje dag har sitt mått av tårar och förtvivlan, så finns det även ett mått av glädje och tacksamhet som också ska ha sin plats.

Den nyckeln är alltid borta...

Jag går längs havskanten in till staun.
Det är ute i naturen glädjen finns.

Plötsligt får jag sällskap av en massa barn när jag går över torget. Vart är alla dessa grupper på väg?

Mot kyrkan?!
Åh! Det är ju skolavslutningsdag!

Vilken glädjedag! Eller...?

Skolan har ju glömt varifrån den kommer - framvuxen ur kyrkans katekesundervisning - och vill hugga av den gren den själv sitter på...
Historielöst.

Men det rapporteras att skolbarnen sjöng alla de Jesus-sånger som kyrkan inte får föreslå i form av psalmer...
Prästen pratar om Emil i Lönneberga men skolbarnen sjunger om "Ett litet barn av Davids hus".

Nog finns det en grundton av glädje mitt i all skolavslutningshysteri.
Och nu växer en ny modell fram, att föräldrarna går med sina barn över till kyrkan efter den formella avslutningen i skol-lokalen.

Skolklasser bakom grönkålen.

Jag tänker på julevangeliet som blir läst på många sätt dessa dagar.
Lukas börjar ju med GLÄDJEN:

SE, JAG BÄR BUD OM EN STOR GLÄDJE!

Ja, själva ordet euanggelion (ev-angelos) betyder glatt budskap.

Varje människas födelse är i Guds ögon en glad händelse.
Och i detta fallet ännu mycket djupare, eftersom barnet som föds är Världens Frälsare.
Gud kommer till oss, på våra villkor.

Från början, längst ned, bland de fattigaste.

Längst ned. Utan skor.

En kort tid senare är Josef och Maria tillbaka i Jerusalem och bär fram barnet inför Herren, för att han skall "helgas". Lukas 2:22.
Den gamle Symeon är i templet, han har väntat på detta ögonblick i hela sitt liv.

Han utbrister:

NU LÅTER DU DIN TJÄNARE GÅ HEM I FRID,
TY MINA ÖGON HAR SKÅDAT FRÄLSNIGNEN.

Tänk att få lämna livet med en så stor glädje i hjärtat!

GÅ IN I DIN HERRES GLÄDJE.

Basunängel i Steninge kyrka.

Men alla de där grå vardagarna som är däremellan då?
Med allt slit, all oro... var är glädjen då?

När jag tog tillbaka förmågan att se "fienden", då förstod jag tillvaron på ett helt nytt sätt.
Det onda härjar i våra liv som en prövning, men också som ett allvar från Fiendens sida att dra oss bort från Gud.

Jag måste välja glädjen. Även när jag inte skrattar.

Och jag tänker på min älskade skog:
Även de döda träden behövs för att baggar och andra insekter ska ha en boning.

Liv ur död. Död som livets tjänare.

Om vi kan se det så, då är Kristus mycket nära...

Ännu närmre.

En gång var du också ett träd i skogen...

Kyrkan själv har i vissa tider haft svartrockar som dödat den glädje Gud har skapat.
1 Mosebok är en enda glädjehyllning till skaparen:

OCH SE, DET VAR MYCKET GOTT.

- Men ni är fallna i synd! Och födda i synd! Och usch och fy och hujeda mig!

Svartrockspredikanterna har glömt att allt från början är glädje...
Hur kan man glömma det? Lurade av...

Wilfrid Stinissen, saligen insomnad innan vi hann tända 1 Adventsljuset i år, skriver:

- Glöm aldrig den glada, ljusa början på livet. Glädjen är grundtonen i den symfoni ditt liv är menat att vara.
Det bästa kriteriet på att du lever rätt är nog just att glädjen är grunden du står på, även i mörka stunder. Och glädjen vill alltid dela med sig.

Pilgrims-delande.

Många skolklasser har spelat upp evangeliet som julspel idag.

Och jag tänker på hur Jesu liv har en enorm spännvid mellan vaggan till graven.
Krubban och korset.
Och uppståndelsen förstås.

Honom vill jag följa.
Det betyder att hela mitt liv med råge får plats i hans liv!

Min hjärnstress, min förtvivlan över att huvudet är flera nummer för litet och mitt känsliga, lättgråtna sinne - allt ryms i honom!
Om hela livet skulle vara svart, så är det ändå gula guldkanter i början och i slutet.

Himlen predikar.

Eller som Stinissen skriver den 17 dec i andaktsboken "Idag är Guds idag":

- Det kristna livet är inget stillastående liv. Det värsta som kan hända oss är att vi slår oss till ro, och blir stående på samma plats.

Ett evangeliskt liv är att med GLÄDJEN som utgångspunkt ständigt gå vidare.
Det är att ständigt börja om, i vissheten om den glädje som ingen kan ta ifrån oss i Gud - början och slutet på allt.
 

Fri att välja Glädjen. Trots allt.

Vackert.
Trons glädje ligger där som en bottenplatta.

Men uppe på ytan bubblar galghumorn med pessimistens halsbrytande galenskap.

NU ÄR DET HJUL IGEN, NU ÄR DET HJUL IGEN,
MEN DET VAR INTE SANT
FÖR DÄREMELLAN KOMMER FÄLJARNA...

Nån som vill köpa mina dubbdäck? 

Eller mina foton i den nyöppnade butiken på Menyou:
http://menyou.com/helene.sturefelt

Steninge kyrka.

Regngråa hälsningar från
Helene Sture Gladfelt,

- som fotograferade i pilgrimsträdgården i Steninge, Halland.