Godermorgon båd´ herre och fur! Fru.
Livet är fullt av så många grå dagar. Det gäller att hålla liv i traditionerna!
I år var det Gråbellas tur att sätta kronan på huvudet - utan batterier och med slitna plastkransar runt de släckta ljusen.
- Natten går tunga fjutt...
- Fjutt på dig själv du!
Håll i traditionerna.
Sedan en skön skogspromenad i mossan.
Konstigt.
De få människor hon mötte gick med snabba steg och stel blick.
Det kallas visst "stavgång".
Hm, kan nutidsmänskorna stava till naturvård och biologisk mångfald?
Med ett så totalt ointresse för den natur de stressar runt i, blir det ingen vård alls!
Det är bara den egna kroppen som är intressant.
Men i själen växer det mossa.
Mossa på rätt plats.
Fast man ska inte nedvärdera mossan!
Mossan är mjuk och förlåtande. Den döljer hårda kanter och skavanker.
Mossan håller fukten och är boplats för varelser vi inte vet finns...
Och den moderna miljörörelsen börjar äntligen få till stånd att belägga tak i städerna just med mossa, för att de suger upp stora mängder regn och jämnar ut temperaturskillnader.
Kostar gratis.
Gud bjuder.
För att inte tala om hur mjukt det är att ha i gräsmattan!
Ofta istället för gräs... av sig själv, liksom.
Takbeläggning.
- TIDEN ÄR INNE, GUDS RIKE ÄR NÄRA.
OMVÄND ER OCH TRO PÅ BUDSKAPET.
Markus kap 1:14-15
Det är tråkigt att budbäraren, "visslaren", måste bli fängslad innan allmänheten är redo att ta emot budskapet.
Är det en andlig lag?
Och vem är jag? Vem är du?
Är jag en budbärare som gjort mitt och nu ska sättas på undantag?
Vägen är beredd för Jesus.
Han är både vägen OCH målet. I hans närhet vill jag vara.
Vem ska jag vara med...? Hjärnarp.
Tiden är inne.
Även Gud måste underordna sig den tröga tidsfaktor han har skapat genom alltings rotation.
Nu var alla pusselbitar på plats. Nu var det dags.
Jesus lämnar sin anonymitet och kommer fram i rampljuset.
Johannes Döparen lämnade över stafettpinnen, från fängelset, utan rättegång.
Jag tänker på Nelson Mandela. Denna text måste ha tröstat honom många gånger när han satt fängslad för sin befrielsekamp.
Nu är han död.
Undrar om han får träffa den fromme karmeliterbrodern Wilfrid Stinissen, som också dog nyss.
De har säkert mycket att prata om!
Fast utan tolk... Det blir bara rörigt...
(Döv-tolken vid Mandelas TV-sända avskedsceremoni gjorde ju bort sig då han fick en black out och bara stod och viftade med händerna... utan någon mening... Dock bad han om ursäkt, bra).
I love löv och lav.
Inte så att det "nästan" är här. Det har verkligen börjat sin ankomst i oss.
Den som har "överlåtit sig åt Herren" vet att livet får en helt ny riktining!
Tillsammans med Jesus Kristus dras vi djupare in i den verklighet vi ofta blundar för.
Men Jesus är inget bedövningspiller som ska hjälpa oss glömma tillvarons grymhet.
Konsumismen är det.
Men inte den levande relationen med Jesus.
Levande uppvaktning.
Gick tillbaka till affären för att köpa saffran, som jag glömde igår.
Aha! Där sitter en hemlös man på bänk!
Jag känner igen honom från en annan del av stan. Nu ska jag vara modig och gå fram... och vara snäll...
- Hej, ska jag köpa nåt till dig att äta? frågade jag frimodigt.
- Nä vet du, mumlade han i skägget, jag går in här sen och äter. Det gör jag alltid.
- Jaha... Är det inte kallt ute?
- Nä, det är ju plusgrader och snön har vi inte sett...
Strax insåg jag att det var fel man.
Han som jag brukade se värma sig i en annan del av stan, var visserligen också skäggig men det var som sagt en annan person...
Så pinsamt!
Fast det var en välsignad pinsamhet. Jag tassade vidare i mossan. På asfalten.
Och där stod Frälsningsarméns soldat med inskramlingsbössa.
Visst. Nu chans att vara generös. Igår blev det bara några mynt. Idag visste jag att det låg en 50-lapp bland kvittona i plånboken.
- Gud välsigne dig.
- Samma.
Vände sig om för fort.
Vänd er om.
Det kanske räcker att snurra ett halvt varv för att man ska få syn på rätt saker.
Inte det högtidligt överspända "omvändelse"-ordet utan en vanlig joggingterm, att bara vända sig om när man trott sig nå målet i skogen.
Nytt perspektiv.
Tillbaka till mossan.
Den är kännetecken på en levande skog, som fått vara ifred från förstörande skogsmaskiner.
- Men det har aldrig funnits så mycket skog som nu! hävdar skogsbolagen.
Rätt. Fast fel. Industriskogen står så tät att det inte kommer in något ljus och växternas mångfald reduceras.
Till enfald.
Liksom de kortsiktiga intressena. De är sannerligen enfaldiga!!
Rovdriften på svensk skog har lämnat så djupa sår i naturen att det kommer ta flera generationer för skogen att läka det.
Omvänd er!
Lär känna raggbocken, nornan, blåkråkan och den rödlistade läderbaggen.
Eller var ska du själv gå på skogspromenad när du kört sönder de urgamla skogsstigarna?
Råddjuren gör inga nya till dig.
De bryter benen i skogsmaskinernas djupa gropar.
Gör nya stigar?
Jag läser i Naturskyddsföreningsens bok "Mossa, massa, människa" om eko-skogen i Hornsö:
* Skogsdiken proppas igen så att glömda översvämningsskogar återuppstår, med livgivande våtmarker.
* Regelbundna skogsbränder anläggs under kontroll, så att ljus kommer in och döda trädstammar kan bli boningar åt mängder av krypande varelser.
* Betesdjur släpps in som bearbetar marken och håller sly borta.
Det var bättre förr...
Det vore väl ett "Fresh Expression" att samla några naturvårdare och göra en grön församling i skogen!
Att be innan man gallrar.
Sjunga lovsång innan man sågar. Döpa i heliga källor...
Och tacka Gud, både före och efter, för det liv vi fått!
Tro på budskapet, sa Jesus.
Han själv är budskapet. Det är en samhörighet.
Vårda skapelsen lika mycket som kroppen och själen.
Annars anfaller naturen.
Mitt bästa foto.
Bokens redaktör Mikael Karlsson får sista ordet:
"Vi känner oss hemma i naturen och i gammelmossans skog.
Människan börjar och slutar i livets gröna väv, som oupphörligt förbinder allt levande, från tid till annan.
I den väven spinner artrikedomen sina hemligheter.
Det kan få oss att häpna över tillvaron, men också att känna mening och respekt.
Den som karvar hårt i mossans mångfald gör därför inte bara våld på naturen, utan även på en del av folksjälen.
Vi måste hjälpa varandra att sluta med det.
Vi behöver gemensamma synvändor...
Där är jag säker på att vi kan fortsätta göra pappersmassa, men på mossans och människans villkor".
Vems villkor?
Önskar dig en fortsatt välsignad Luciadag, med ett bidrag till vår ljusa sångskatt:
Tänd ljus. Sjung med!
Men du behöver inte hålla takten. Den är taktlös...
NATTEN GÅR TYSTA FJÄT, NU UT I MOSSAN.
IKLÄDD EN ENKEL SÄRK, AVSTÅR FRÅN FROSSAN.
DÅ I VÅR MÖRKA SKOG, STIGER HELT UTAN KNOG
SANKTA STURELLA, GE MIG NUTELLA.
NATTEN VAR STOR OCH STUM, DÖVAD AV MOSSA
I ALLA TYSTA RUM, IN KOM EN KOSSA.
SE PÅ VÅR TRÖSKEL STÅR, VITKLÄDD MED MOTORSÅG
SANKTE PEEER, OCH STORMEN GUDRUN!
MÖRKRET SKALL FLYKTA SNART, UR SKOGENS DALAR
SÅ HON ETT HYGGES-VRÅL, HÖGT MÅSTE TALA(R)
SKOGEN SKALL ÅTER NY, STIGA UR ROSIG SKY
OMVÄND DIG UR DIN MOSSA, SLÄPP ALL DIN FROSSA.
Uppvaktande häst var det.
Jaja, allt kan inte rimma.
Jag vände mig kanske om för många varv?
De grönaste mjukishälsningar från Sturellas fotoblogg,
alias Fru Helene Sture Furfelt,
- som hellre sitter på en stock, än på en stubbe, om du förstår.
Stubbarna står glest.
På stocken sitter man tillsammans.
Med alla baggar.
Här en fin reflektion av Eva Cronsjö om Omvändelse:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar