Vad lider du av?
Alla dessa konstiga diagonser... Finns det människor i dem?
ADHD och ADD utan att vara Hyperaktiv.
Asberger utan känslor men med stort sinne för detaljer.
Och vi som är HSP - högsensitiva med känslolägen som du inte trodde fanns...
Jag gjorde misstaget att se TV-serien om HUBOTAR igår.
Dessa mänskliga "humana" robotar är förvillande lika riktiga människor, men är bara konstruerade maskiner.
Jag höll på att tappa livsmodet helt...
Karlskronas Lingonlinje till skogen.
Idag tog jag tåget upp till skogen för att få vara ensam och samla ihop alla tankar.
Med Bibeln i bakfickan och smörgås i ryggsäcken.
Följ med mig på utflykt!
Emmabodabanan är upprustad för hiskeliga en miljard kronor och invigdes i lördags.
Här i Blekinge får vi vara nöjda med avdammade pågatåg... som målats om till Krösatåg.
Nåja.
Jag har snubblat runt i ett kalhygge som fått sällskap med Stormen Svens fällda tallar.
Ständiga blockader och farliga rotvältor har varit mitt sällskap.
Hu! En dinosaur. Eller trädrobot?
BANA VÄG FÖR HERREN GENOM ÖKNEN.
GÖR EN JÄMN VÄG I ÖDEMARKEN FÖR VÅR GUD.
Och då gick tankarna så här, lite förenklat.
Jag tror att Gud har skapat varje människa så som vi är och skall vara.
De "fel och brister", som vi kallar för olika diagnoser och personlighetstyper, är inga störningar.
Det är gåvor till helheten.
När mänskligheten för länge sedan var en folkvandrande enhet, var våra ytterligheter nödvändiga för flockens överlevnad.
Längst bak gick de känsliga HSP-arna och varnade för faror och fällor.
De var ledarnas rådgivare och kände av hoten före alla andra.
De bångstyriga ADHD-gänget gick först, ramlade i gropar eller blev rovdjurens middag.
Tack vare det överlevde resten av flocken.
Farligt, sa Sven.
ALLA BERG OCH HÖJDER SÄNKAS.
Nu har vi byggt ett samhälle som är så överciviliserat att dessa ytterligheter inte behövs.
Vi får ta emot bokstavskombinationer för att passa in, men är inte lyckliga.
Samtidigt behöver flocken fortfarande dem som är "okänsliga" och kan utföra en viss typ av uthålligt arbete, tekniskt skickliga OCH de högsensitiva som känner av farorna och andra stämningslägen.
Skogsvård.
Men vad gör vi istället?
Jo, uppfinner robotar som gör "okänsliga" jobb eller som kan känna av olika situationer med hjälp av programmerade chip. I nacken.
Aningslösa tekniker klappar varann på ryggen och imponeras över vad de kan åstadkomma med sina ettor och nollor.
- Nu kan min robot känna igen enkla ansiktsuttryck!
- Och min robot är programmerad så att den kan söka nya svar på samma gamla frågor. Snart har den ett eget medvetande!
Sedan förkläder man robotarna med mänskligt skinn, så att vi ska tycka att de är som vi.
Tycker inte att du är en stol.
OLÄNDIG MARK SKALL JÄMNAS,
OCH BRANTER BLI TILL SLÄTT.
TV-serien om Hubotar är mycket bra.
Den väcker starka känslor och frågor om etik och mänskovärde.
I takt med att vi fortsätter skapa ett samhälle där våra ytterligheter inte får plats, lämnar vi ifrån oss vår mänsklighet.
Snart kan vi ingenting själva, allt finns i mobilen, appen, eller ska goooglas fram.
Men inte mycket i huvudet i form av utantillkunskap eller inlärd fakta.
Vi orkar inte längre. Har tappat motivationen.
Hur ska det gå för myrstacken?
Datorn gör allt. Kan allt. Blir allt mänskligare... medan vi inte kan telefonnumret till våra barn längre.
Samtidigt blir vi allt omänskligare... ?
Orkar inte känna in hur det är ställt, för det är så mycket som är felvridet. Bättre att inte känna alls.
Menar jag och känner ångestmörkret komma krypande.
Kom in...
EN RÖST SADE:
- FÖRKUNNA!
JAG FRÅGADE:
- VAD SKALL JAG FÖRKUNNA?
MÄNNISKAN ÄR SOM GRÄSET,
FÖRGÄNGLIG SOM BLOMMAN PÅ ÄNGEN...
Förgängligt på jorden.
De "bråkiga barnen" i skolan "ställer till det för andra" och gör en redan tuff skolsituation ännu värre... Känner du igen det?
Men det är inte barnen det är fel på. Det är miljön.
Som inte kan ta till vara på den annorlunda begåvning som finns.
Kärlek. Kärlek? Ja, Kärlek! Till alla barn. Och vuxna.
HERRENS HÄRLIGHET SKALL UPPENBARAS,
OCH ALLA MÄNNISKOR SKALL SE DET.
Res dig upp igen!
Mina tårar fyller på groparna på den sönderkörda skogsstigen.
Jag kramar den stormfällda jättetallen och känner barken mot min hud.
Här borde man inte gå... Jo, kanske mer än någonsin för att med egna ögon se...
Plötsligt slår de tekniska rotvältorna över oss. Det kommer en dag när vi har frånsagt oss allt ansvar och lämnat över det till datorerna.
Men en liten rest kommer att finnas kvar av de gammeldags mänskorna.
Det är de som ännu vet hur man gör upp eld, hur man odlar morötter och kan namnet på fåglar och blommor.
Hur ska lingonet och jag överleva?
Där finns ingen mening och inget hopp.
Allt är bara ett kretslopp av energi, utan mål.
JA, FOLKET ÄR GRÄS.
GRÄSET TORKAR, BLOMMAN VISSNAR
MEN VÅR GUDS ORD BESTÅR I EVIGHET.
Det är kört. Sönder.
Ja, jag är nära att ramla i den svarta förtvivlansgropen, men Guds kärlek räddar mig.
Rent konkret av en granne vid skogens kant, som bjöd in mig på fika.
Kärlek! Kram! Kaffe, bullar och böner.
Och hopp!
En hund som slickade min hand under bordet.
Med riktiga brunfuktiga ögon, fulla av känslor och en svans som slog av glädje.
Skratt och tårar. Känslor och tankar. Allt på riktigt.
På riktigt. I Guds natur.
När jag väntade på tåget tillbaka till staden kände jag hur det stack till i foten.
Aj! Ett granbarr...
Det behåller jag. Så jag inte glömmer att jag är en människa...
Tack Jesus Kristus att Du också har en bokstavskombination...
Tack för att Du är A och O, alfa och omega, början och slutet!
Tack för att Du just därför omsluter alla diagnoser och personlighetstyper.
Alla får plats hos Dig, Du som är kärleken själv.
Det är mitt hopp. Vårt evighetshopp. Även när vi har vissnat.
Amen.
Hellre diagnos än hubot.
Eller bara en alldeles ovanligt vanlig HSP.
Vänsterhänta hälsningar från Skogsmullan
Helene Hu-bot Tallefelt,
- som läste ur Jesajas profetbok kap 40:1-8, från 3 Advent.
Mänskligt tåg..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar