NELSON MANDELAS TRO

Berget "Snäckan" i Marbella.

Det känns alldeles nödvändigt att uppmärksamma Nelson Mandela, inte bara för att han dog i fredags, 95 år ung, utan för att hans tro skapade en sådan enastående förändring i Sydafrika.

Jag tänker och funderar, läser Expressen och Världen Idag, lyssnar och samlar ihop mig.

Fotomaterialet är hämtat från en spansk restaurant i Marbella.
Där är det +18 grader...
Här hemma lyser nymånen över vinterns första frostsnö med - 4 grader ute.
Och jag har fortfarande sommardäcken på...

På väg till restauranten.

Nelson Mandela är/var en av världens mest godhjärtade politiker.


Han framställs ofta som en harmlös symbol för tolerans och kärlek, men i själva verket var han ingen späd pacifist utan en hårdhudad realist och motståndsledare.

Nu ska inte detta handlar om politik, utan jag vill dra mot det existentiella djupet och längtan efter en Gudstro, som bär.

Varifrån fick Nelson Mandela sitt försonande sinnelag?
Varför är det så få som vågar lyfta fram den kristna livstolkning som var hans plattform?
Och kan även du och jag få ett så rent och modigt sinne som han hade?

- Om det är någon mänsklig person som är lik Jesus, så är det Mandela, sa en av de många sörjande.

Paradislikt.

Men det har inte alltid varit så.
Han höll på att bli offer för det hat han ville motverka, och sa en gång:

- När jag bannlystes första gången följde jag mina förföljares regler, men nu har jag utvecklat ett förakt för dessa restriktioner.
Att tillåta att min egen verksamhet skulle begränsas av mina motståndare, var ett slags nederlag. Så jag bestämde mig för att inte bli min egen fångvaktare…

Känner du igen det?
Det man vill bekämpa kommer tillbaka över en, om man hanterar det med förakt.
Problem ska älskas bort!

Älska, inte hata.

När jag i min tro söker efter redskap att hantera tillvaron, har jag fått två nycklar som hjälper mig se vad som är på gång:

- kärlek som gör mig öppen och tillitsfull,
- rädsla som förkrymper mig själv, knäcker självkänslan och som föder förakt.

Eller som Mandela sa:

- Ingen föds till att hata en annan person p g a dennes hudfärd, bakgrund eller religion. Människor måste lära sig hata. Men om de kan lära sig hata, kan de också lära sig att älska.
Kärleken kommer mera naturligt till det mänskliga hjärtat, än dess motsats.

Rädslan förkrymper oss.

Men varifrån fick han den försonande kärleken?

Det är typiskt svenskt att inte våga tala om religion, och i synnerhet inte kristendom…

Mandela gick i missionsskola som barn - och jag tänker på vilket oerhörd nytta våra söndagsskolor gjorde en gång med Jesus i centrum.

Jag läser vad Lennart Sacrédeus skriver i Världen Idag:

Påsken 1994, strax efter det att han tagit emot Nobels fredspris, var Mandela inbjuden att tala på en konferens för Zionist Christian Church i staden Moria, ett tal som blev allt mer en predikan och som förtydligade hans livsinställning som ”kristen och demokrat”:

– Att tappa tilltron till sina medmänniskor är, som ärkebiskopen Desmund Tutu skulle påpeka, att förlora tron på Gud och därmed syftet med livet självt.

Tappad tilltro.

När han berörde påsken och påskfirandet beskrev han det som "en glädjens högtid":

– De goda nyheterna burna och framfödda av vår uppståndne Messias, som inte valde en viss ras, ett utvalt land, ett särskilt språk, en specifik stam, är att han vände sig till hela mänskligheten, förkunnade Mandela och fortsatte:

– Varje påsk markerar pånyttfödelsen av vår tro. Den markerar segern för vår uppståndne Frälsare, över korsets tortyr och över graven.

Över hela världen tv-sändes den 11 februari 1990 det historiska ögonblicket när Nelson Mandela vandrade ut ur fängelset, äntligen som en fri man, för första gången på 27 år, värav 18 av dem på den beryktade fängelseön Robben Island utanför Kapstaden.

Det vi alla då kunde se var en obruten person och personlighet, såväl fysiskt som andligt och själsligt, med rak rygg och imponerande stämma, sin 71-åriga ålder och långa internering till trots.

Rakryggad.

Fram trädde inte en förnedrad, bitter och hatisk förlorare, fylld av hämndbegär, utan ett ansikte och en gestalt, mer präglad av en segrare som bär på försoning, medkänsla och kärlek till sitt land och folk – inklusive det svåraste av allt, även till sina förtryckare, alltså de som förorsakat hans lidande, företrädarna för den vita rasåtskillnadsregimen med apartheid som människofientlig överideologi.

Detta imponerande framträdande satte hela tonen för Sydafrikas väg till demokrati.

Han valde att basera denna framtidsvandring på den kristna försoningstanken, i Kristi efterföljd.

Frihetskämpens utstrålning och budskap gjorde att den anglikanske ärkebiskopen i Sydafrika, Desmund Tutu, kommit att beskriva Mandela som "Guds gåva till Sydafrika".

Afrika i Marbella.

Det hade kunnat bli helt annorlunda – och så mycket sämre. I det norra grannlandet Zimbabwe gjorde Robert Mugabe ett annat vägval när det vita minoritetsstyret störtades 1980 efter ett väpnat svart uppror.

Här kom hämndlystnad, maktbegär, egensinnighet, oförmåga till förlåtelse och försoning att sätta en helt annan, och negativ, ton.
Självhävdelsebegär, diktatoriska drag och behov av total kontroll har därför präglat Mugabes ledarstil – och fört Zimbabwe till randen av ekonomiskt sammanbrott och inbördeskrig.

En ful fisk. Fast god.

I ärkebiskop Desmund Tutus ögon genomgick Mandela en andlig utveckling under de 18 svåra åren i fångenskap – från att ha varit "påstridig och stridslysten" till att "mjukna", inte utifrån att vara slagen och besegrad utan baserat på insikten, att ett verkligt djupt motiverat mostånd mot ondska och förtryck hämtas i just andlig styrka och uthållighet, i Mandelas fall den kristna tron på Gud.

Utifrån detta växte fram Mandelas unika förmåga att förmedla det nödvändiga, men svåra, budskapet om rättfärdighet, försoning, återhållsamhet och nationell enighet över alla rasgränser för ett nytt och bättre Sydafrika, där alla räknas och ges plats.

Med Desmund Tutus ord kom Mandela att på så sätt bli en Kristuslik gestalt "med kapacitet att plocka fram det bästa hos andra".

Skratta, dansa!

Tillbaka till det som formade sig till en predikan av frihetskämpen Nelson Mandela i Zionist Christian Chuch 1994:

– Vi böjer vår huvuden i tillbedjan denna dag och vill visa den Allsmäktige tacksamhet för allt det rika han förlänat oss under det gångna året. Vi höjer våra röster, i helig glädje, när vi firar den uppståndne Kristus och hans seger över dödens fruktansvärda krafter.

Med de orden i sitt inre, i det hoppet och i den förtröstan, uttalade för knappt 20 år sedan av en nyutnämnd fredspristagare utifrån sin kristna tro och gudstillit, ges vi alla möjlighet att sluta vårt jordeliv, som han så kraftfullt formulerade det.

(Lennart Sacredeus i Världen Idag.)

Enastående. Hibiscus-häck.

Så, kära vänner, tänk om vi skulle våga ta Jesus på allvar så här i adventstid?
Göra som Nelson och låta hans försoning gå hela vägen in.
Vågar vi låta honom födas i våra hjärtan också, och inte bara i det julaftonspyntade stallet i Betlehem?

- Men jag är inget helgon, sa Mandela och oroade sig över den falska bild av honom som spreds, jag är bara en syndare som försöker bättra sig, ja jag är er ödmjuke tjänare.

Så kan bara den säga som har mött Honom, som är Kärleken personifierad.

Jag ser hans skugga.

Jag avrundar med en hyllning till Jesus Kristus, och läser ur Filipperbrevet kap 2. Tänk dig att du har ett dörrhandtag på ditt hjärta, på insidan, och nu sakta öppnar det, för Honom:

JESUS ÄGDE GUDS GESTALT MEN VAKADE INTE ÖVER SIN JÄMLIKHET MED GUD, UTAN AVSTOD FRÅN ALLT, OCH ANTOG EN TJÄNARES GESTALT DÅ HAN BLEV SÅSOM EN AV OSS.

NÄR JESUS TILL DET YTTRE HADE BLIVIT MÄNNISKA, GJORDE HAN SIG ÖDMJUK OCH VAR LYDIG, ÄNDA TILL DÖDEN, DÖDEN PÅ ETT KORS.

DÄRFÖR HAR GUD UPPHÖJT HONOM ÖVER ALLT ANNAT OCH GETT HONOM DET NAMN SOM STÅR ÖVER ALLA ANDRA NAMN, FÖR ATT ALLA KNÄN SKALL BÖJAS FÖR JESU NAMN, I HIMLEN, PÅ JORDEN OCH UNDER JORDEN,

OCH ALLT TUNGOR BEKÄNNA ATT JESUS KRISTUS ÄR HERRE, GUD FADERN TILL ÄRA.

Firar!

Ikväll firar jag hans livsgärning med den godaste O´boy jag smakat, med känsla från Afrikas jord i småländsk mjölk. Fairtrade och ekologisk.
Nej, det blev inte så kladdigt som det låter.

Nu ska jag älska ihjäl mina problem.
Jag har mycket att göra...  

Jesus hjälp mig.

Södervarma hälsningar från Helene F Sturefelt.