Klipp-dykning.
Ian McCormack dök med sina vänner längs Mauritius kust.
Han var 24 år gammal och uppvuxen på Nya Zeeland, med föräldrar som älskade honom.
Denna dag skulle komma att förändras hans liv, för alltid.
"Jag hyrde ett hus och surfade och dök. Mina kreolska vänner bad mig att följa med på en nattdykning.
Ett oväder låg ute över havet, men det var inget att oroa sig över, sa vännerna.
Vi hoppade i vattnet, men kom ifrån varann. Jag letade efter krabbor när jag upptäckte ett ovanligt djur, som liknade en bläckfisk men såg ut som en genomskinlig manet.
Jag hade en kortärmad våtdräkt på mig när jag kände hur något brände till på underarmarna.
Det kändes som en elektrisk stöt och var en fruktansvärd chockupplevelse."
Målade maneter.
- "Jag skall fånga min krabba, sedan återvända till grabbarna och fråga vad detta var, tänkte jag.
Jag lyste med undervattenslampan och såg de märkliga maneterna pulsera emot mig.
Igen kände jag samma elektriska stöt gå genom min arm..."
Fem gånger blev Ian bränd av kubmaneterna. Hans arm svullnade upp med såriga brännande blåsor.
Nu var det bråttom att komma upp ur vattnet, hitta vännerna, ta sig i land i nattmörkret och få tag i en taxi till sjukhuset...
Han visste att döden lurade på honom.
Kubmaneterna är dödligt giftiga.
Svensk skärgårdsö.
"Jag tänkte:
- Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Just då fick jag en minnesbild över mina synder. Jag visste plötsligt alla fel jag gjort. Det fanns massor som gjorde att jag ´förtjänade detta´.
Jag kände hur giftet for genom blodådrorna och ett lymfkärl hade attackerats. Min högra lunga var angripen och det blev allt svårare att andas.
Inte få panik..."
NÄR MIN ANDE TYNAR BORT I MIG, ÄR DU DEN SOM KÄNNER MIN STIG.
PÅ DEN VÄG JAG SKALL GÅ, HAR DE LAGT UT SNAROR FÖR MIG.
SE, PÅ MIN HÖGRA SIDA FINNS INGEN SOM KÄNNS VID MIG.
INGEN TILLFLYKT FINNS MER FÖR MIG, INGEN FRÅGAR EFTER MIN SJÄL.
Psaltaren 142:4-5
Ingen tillflykt.
"Jag skulle precis blunda och somna när jag hörde en tydlig röst:
- Ian, om du sluter dina ögon kommer du aldrig att vakna igen.
Jag befann mig på en väg och såg några bilar vid en restaurant. Tröttheten överväldigade mig.
Ingen tycktes bry sig om mig.
Jag betedde mig som jag var på fyllan.
Det tog en evighet innan jag fick hjälp. Jag såg mitt liv passera som en videofilm.
Varför följde jag med för att dyka?
Vad händer när man dör?
Jag kunde knappt höra mitt hjärta slå och jag tänkte på vad som händer efter döden.
Vart hamnar jag då?"
Efter döden?
"Vi var halvvägs mot sjukhuset. Bilen kämpade uppför en sluttning och giftet närmade sig hjärnan.
Plötsligt såg jag min mor i en syn.
- Ian, det har ingen betydelse hur långt borta du är från Gud, om du med ditt hjärta ropar till Gud, hör han dig och förlåter dig.
Tror jag på Gud? Jag hade nästan blivit en from ateist.
Samma stund visade Gud en syn för min mor på Nya Zeeland, och hon såg mina blodsprängda ögon.
- Bed för din son.
Men hennes böner kunde inte frälsa min själ, hon kunde inte få mig till himlen.
Jag visste att jag måste be själv, men visste inte hur.... och tiden var nästan ute.
Ett svagt minne av Herrens bön fanns i mitt minne. "Fader vår som..."
Giftet stoppade nästan min tankeförmåga. Jag hade alltid litat till mitt intellekt och nu höll allt på att dö bort ifrån mig.
Tala om total mental nollställning."
Maneterna anfaller.
"När jag låg där kom jag ihåg att min mor sagt att man inte ber från huvudet, utan från hjärtat, så jag sa:
- Gud, jag vet inte var denna bön finns, men jag vill be den. Hjälp mig!
Nu kom bönen av sig själv från mitt inre. Kubmaneternas gift hade inte nått dit.
Jag bad:
- FÖRLÅT OSS VÅRA SYNDER... jag har gjord så mycket fel, mitt samvete plågar mig. Jag har ingen uppfattning om hur du Gud kan förlåta dem, men var snäll och gör det.
Jag menade vart enda ord.
Jag ville få hela registret tömt, få börja om på nytt. Gud, förlåt mig."
När jag bett detta, kom fortsättningen:
- SÅSOM OCK VI FÖRLÅTA DEM OSS SKYLDIGA ÄRO...
Skulle jag förlåta dem som sårat mig?
Det finns människor som varit våldsamma mot mig, behandlat mig illa och sagt hemska saker om mig... men jag förlåter dem.
Gud talade i mitt inre:
- Förlåter du indiern som knuffade ut dig ur bilen, och kinesen som vägrade ta dig till sjukhuset?
- Hm... om du Gud kan förlåta dem, så förlåter jag dem."
- Gud, om jag klarar mig igenom det här, då vet jag inte vad din vilja är... men jag ska ta reda på din vilja och vill att den ska ske med mitt liv...
Jag förstod det inte då, men bönen jag bett var för min frälsning.
En obeskrivlig frid kom in i mitt hjärta.
Fruktan lämnade mig. Jag var fortfarande döende, men jag var inte rädd.
Det var första gången jag vidrört Gud och nu visste jag att jag verkligen tillhörde honom.
Ingen annan kunde ha gett mig orden till Herrens bön i det tillstånd jag befann mig."
Bed för din frälsning.
GÅ IN GENOM DEN TRÅNGA PORTEN.
TY DEN PORT ÄR VID OCH DEN VÄG ÄR BRED SOM LEDER TILL FÖRDÄRVET...
Matteus 7:13
"Ambulansföraren lyfte över mig till en rullstol och sprang iväg med mig.
Det var ett armésjukhus från andra världskriget, som britterna övergett och lämnat till kreolfolket.
Sjuksköterskan slog på blodtrycksmätaren som knappt gav utslag.
- Det är mitt hjärta som inte pumpar tillräckligt... jag måste ha motgift...
Det tog en evighet innan en läkare kom in och beordrade fram en stor injektionsspruta.
Motgiftet fyllde venen som en ballong, venen bara rullade under hennes fingrar.
Hjärtat orkade inte... snart skulle jag hamna i koma.
Normalt dör en människa efter en kvart när man blivit bränd av en kubmanet.
På Darwins stränder sätter man upp varningsskyltar med döskallar för att folk inte ska simma där.
Jag hade blivit bränd fem gånger i natt..."
"Doktorn kämpade. Alla kämpade.
- Jag måste hålla ögonen öppna.
Men jag orkade inte hålla emot.
Helt plötsligt suckade jag till. Det var som en lättnadens suck.
Då visste jag att något hände.
Kampen att hålla mig vid liv var över.
Ingen talade dock om för mig 'du har just dött'. Det kände jag inte till.
Jag visste att jag hade förflyttats någonstans. Men vart?"
Porten till... ?
Jag, Helene, måste vila lite nu för att orka skriva fortsättningen...
Under tiden, ta fram din Bibel och läs inledning i Johannes evangelium, om kampen mellan mörker och ljus.
Hälsningar med Frid från Helene F Sturefelt,
- som bildsatte detta inlägg med egna foton från ön Kobebus i Karlskrona skärgård, samt en "manet-tavla" som vi systrar målat tillsammans.
Vi hörs igen.
Inte Monet. Sturefelts manet-tavla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar