TÄLTMÖTE o KONFIRMATION

Tältet öppnar. Guds ljus!

Fyra bugg och en coca-cola. Eller tre tältmöteskvällar och två konfirmationer.
Utan ansvar dock, men som deltagare.
Det krävdes mycket "tomrum" och "ingenting" som förberedelse, för att orka vara med på så mycket under en helg.

Jag borde vara glad. Men jag är ledsen.
Här kommer min reflexion, som bara speglar min upplevelse, ingen annans, förstås, om förkunnarens ansvar.

Festligt. Folkligt.

Konfirmationer är mycket olika. Det beror helt på vilken framtoning prästen släpper fram.
Tältmöten och också mycket olika.

Om något är bra eller inte, beror på vad man förväntar sig:
- Folklighet,
- Delaktighet,
- Humor,
- Allvar,
- Helighet.

Jag menar allt bör ingå i en gudstjänst, fattas någon del, haltar "tillställningen".
Svårast har TV-generationen för heligheten och stillheten.

Sångarglädje.

I en fullsatt kyrka fick konfirmanderna fritt spelrum att gestalta Jesu liv som en show med Idol...
Applåderna dånade, ungdomarna hyllades, det var humor och glam.
Detta var säkert välgörande för släktingar som upplevt motsatsen.

Men det är inte konfirmanderna som är i centrum, det är Guds kärlek.
Förlåt denna petiga detalj, men vi i kyrkan riskerar att ego-boosta dem på ett sätt som är missriktat.

Jesus är brödet. Inte pålägget!



Ofta upplever jag att det finns ett sug efter att få höra Guds ord. Människor har en andlig längtan som är påtaglig!
Men hur förvaltar vi denna hunger?
Jag blir förtvivlad när prästen träder tillbaka och inte tar sitt ansvar!!

Predika!!
Eller kan du inte? Vill jag inte? Har du inget att säga? Var det inte viktigare än så här?
Jag tycker mig läsa pratbubblor ovanför folks huvuden, och en del fick jag bekräftat efteråt, när jag frågade...

Vi är så rädda att hamna tillbaka i det prästcentrerade församlingslivet.
Men nu är risken uppenbar åt andra hållet!

Vart tog prästen vägen?

Wilfrid Stinissen skriver:

EN PRÄST, OCH VARJE KRISTEN SOM TAR FÖRKUNNELSENS UPPDRAG PÅ ALLVAR, FÅR OFTA VARA EN RÖST SOM ROPAR UT I EN TOM ÖKEN.
MÅNGA VILL INTE LYSSNA TILL BUDSKAPET OM GUDS KÄRLEK.

DETTA INNEBÄR ATT FÖRKUNNAREN FÅR ERFARA NÅGOT AV GUDS EGEN SMÄRTA, DEN OFÖRSTÅDDA OCH FÖRSMÅDDA KÄRLEKENS SMÄRTA.
                                      Ur "Idag är Guds dag" 8 juli.

Tältemöte i trädgården.

Det var tvärtom i det fina lilla tältet.
Stora ambitioner med fint "program" togs bara emot av femton personer...

Fokus på Jesus var absolut central. Det var både folkligt, delaktigt, humor, allvar och helighet.

Men inte många hade hittat dit.

Dock blev kvällarnas innehåll både meningsfulla och med ett Guds tilltal, i bön och glädjetårar.
Men paradoxen denna helg blev nästa för mycket för mig...

Fyra bugg och en coca-cola, tack. Utan bubblor.

Rakt på sak. För rakt?

På tal om "mat".
Jag är mycket tveksam till hur vi hanterar nattvarden vid så här stora gudstjänster.
Det är så många som inte vet vad nattvarden står för.

Vi präster måste vara bättre pedagoger, och för varje gång motivera och förklara varför vi gör som vi gör.
- Ska vi äta ett chips?
- Ja, ungefär...

De viskande tafatta kommentarerna i bänken kan vi skratta åt. Eller gråta...
Släkt och vänner gör så gott de kan för att förklara...

Hur går det till?

Och jag fick berättat för mig från en annan kyrka tidigare i sommar, att då "underhållningen" var slut - alltså konfirmandernas redovisning - och det var dags för nattvard, då steg sorlet så högt att det heliga sakramentet drunknade i finklädda människors ointresse...

Nu gråter jag snart på riktigt. Och konverterar!

Man satt och snackade högt:
- Vad gjorde ni på midsommar?
- Jag drack för mycket som vanligt...

- För dig utgiven... för dig utgjutet...

Hur är det möjligt att vi som präster tillåter detta???
Är det inte vi som ska stå för ordning och frid i Guds hus?
Vilken tafatthet!
Jag skäms. Å evangeliets vägnar.

MEN PRÄSTEN OCH FÖRKUNNAREN FÅR ÄVEN ERFARA EN ANNAN SMÄRTA.

ATT VARA UTVALD, ATT SÅ I GUDS TJÄNST, ÄR EN FÖRKROSSANDE UPPGIFT.
HUR ÄR DET MÖJLIGT ATT GUD VILL ANVÄNDA EN SVAG, SYNDIG MÄNNISKA SOM SITT INSTRUMENT?

På konfirmationsmässan talades ingenting alls om våra tillkortakommanden som Guds kärlek kan förlösa.
På tältmötet talades det nästa bara om hur oerhört syndiga vi är men att Jesus frälst oss.
Halleluja.

Jag orkar inte med ytterligheter.
Det blir oärligt och falskt.

Sångarglädje 2.

EN PRÄST MÅSTE STÄNDIGT LEVA I NÅGOT SOM ÄR FÖR STORT FÖR HONOM, NÅGOT HON INTE HAR EGEN KAPACITET TILL.

MEN DET SAMMA GÄLLER EGENTLIGEN VARJE KRISTEN.
ALLT SOM HAR MED EVANGELIET ÄR FÖR STORT FÖR OSS...

VI KAN INTE FATTA ATT DENNE STORE GUD KOMMER OSS SÅ NÄRA.

Fin gemenskap.

Tänk om vi hade bytt plats på konfirmandteamet och tältmötesspelarna?

Då hade vi fått en fantastiskt väckelsemöte i de stora kyrkorna och lite rolig underhållning av konfirmanderna i tältet...!

Käre himmelske Far, nu ber jag Dig välsigna allt som har skett i våra kyrkor och tältmöten.
Låt våra tillkortakommanden inte vara ett hinder från att Du, trots allt, berör människors hjärtan.
Tack för att Evangeliet är en kraft till befrielse! Hjälp oss att inte skämmas för Dig.
Amen.

Vem bryr sig? hälsar Jesus...

Nej, nu vill jag ha något att äta.
Någon som har ett tuggummi?

Bistra hälsningar i sommarvärmen,
Helene F Sturefelt, som ska gå ut och rädda en skog på Kolonivägen... och som riktar mina egna ord först mot mig själv...