Detta inlägg är del II av boken "En Glimt av Evigheten".
Läs först del I "Kubmaneten som dödade" innan du läser detta.
Ljus över skärgården.
LJUSET KOM TILL VÄRLDEN OCH MÄNNISKORNA ÄLSKADE MÖRKRET MER ÄN LJUSET, EFTERSOM DERAS GÄRNINGAR VAR ONDA.
Johannes evangelium 3:19
Ian McCormack blev dödligt bränd av kubmaneter när han dök i korallreven vid Mauritius kust.
Han daterar sin upplevelse till 1980.
Motgiftet på armésjukhuset räckte inte. Han har just dött... och berättar vidare:
"Jag visste att jag hade förflyttats någonstans.
Under 20 minuter på sjukhuset hade jag haft känslan av att jag höll på att glida ifrån.
Jag hade kämpat allt jag kunde för att hålla mig kvar i kroppen, men när jag slöt ögonen, var jag borta...
Bibeln säger i Ordspråksboken att när en människa dör, vänder hennes ande tillbaka till Gud, som gav anden. Sedan vänder kroppen tillbaka till stoft, som den kom ifrån.
Jag visste att min ande hade lämnat kroppen, men jag visste inte att jag var död."
Var är jag?
"Det såg ut som om jag kommit till en stor och vid plats med innehållslöst becksvart mörker."
Ian beskriver det som om han vaknat upp i en ond dröm, i någon annans hus, och undrade vart alla hade tagit vägen.
"Jag lyfte handen för att kontrollera hur mycket jag kunde se, men den gick rakt igenom där ansiktet borde ha varit!
Det kändes som om jag hade en kropp, men jag hade inget fysiskt att vidröra.
Jag var verkligt levande och fullt medveten om att jag hade armar och ben, men kunde inte längre vidröra dem.
Gud är Ande, en osynlig andlig varelse, och vi är skapade till hans avbild."
Avbild.
"När jag stod där i mörkret kände jag hur en otrolig kyla och fruktan kom över mig.
Mörkret var inte bara fysiskt, det var andligt också.
Någon iakttog mig.
En kall, inkräktande ondska trängde på i luften omkring mig..
Långsamt blev jag medveten om att det fanns andra människor som rörde sig i samma tillstånd som jag.
Även om jag inte talade högt, svarade de på mina frågor.
Röster ropade:
- Var tyst! Du förtjänar att vara här!
Jag tänkte:
- Jag är i helvetet, det är är verkligt, men hur hamnade jag här?"
Ian berättar att han trott att helvetet var en festplats med njutning, där man kunde göra allt som man inte förväntades göra på jorden.
Det är fullständigt nonsens.
"Platsen jag befann mig på var det mest skrämmande jag upplevt.
Människorna kunde inte göra någonting som deras onda hjärta önskade.
Där fanns ingen stolthet. Vem skulle du skryta för där nere?
- Ja, jag har våldtagit, mördat, plundrat och skövlat! Yippee...
Det finns inget att tala om där nere. Alla vet att domen kommer."
Silhuetter?
"Det finns inte heller någon tidsuppfattning.
Ingen kan säga om de varit där i tio minuter eller i tusen år.
Bibeln säger att det finns två kungariken; mörkrets som styrs av satan, och ljusets som styrs av Gud.
Judas bok beskriver hur mörkrets plats skapades för änglar som varit upproriska mot Gud, inte för människor! Aldrig!
Detta var den mest fasansfulla plats jag varit på.
Hur tar man sig någonsin ut ur helvetet???
Jag hade ju bett innan jag dog, bett Gud förlåta mina synder. Jag ropade till Gud:
- Varför är jag här? Jag har ju bett om förlåtelse! Jag har vänt mitt hjärta till dig, varför är jag här???"
Finns det nå´t mer?
Jag, Helene, har många gånger mötts av hån och förakt av både ateister och troende som förnekar mörkrets och helvetets existens.
Man måste kanske uppleva det... men jag önskar att det räckte att ta varning av Bibelns ord.
Det är djupt allvarligt.
Och allt vi förnekar, får fritt spelrum att härja! Allt ifrån virus och ogräs, till förakt och djävulens hantlangare - som skrattar åt vår intellektuella högfärd i Sverige!
I en veckas tid har jag levt med Ian McCormacks märkliga lilla bok, gripen av hans erfarenhet, samtidigt som jag lever mitt eget liv, på gott och ont.
Men jag var inte beredd på det ljusfenomen jag själv skulle få se i vårt eget sovrum...
Ljushål i taket ??! Usch...
Nu får Ian fortsätta:
"När jag stod där, trängde ett starkt ljussken genom mörkret ovanifrån och lyste mig rakt i ansiket.
Ljuset omfamnade mig och jag kände en viktlöshet komma över mig.
Bibeln säger att ett stort ljus lyste i mörkret på dem som vandrade i dödsskuggan, och vägledde dem in på fridens och rättfärdighetens väg.
Jag kände hur jag lyftes från marken och började sväva upp och in i detta strålande vita ljus..."
Ljuset drar upp.
"Enda orsaken till att jag togs från helvetet är att jag hade ångrat mig och gjort bättring, innan jag dog.
Det är försent att ångra sig när man redan har dött och hamnat där nere.
Du kan inte be dig själv ut ur helvetet och ingen på jorden kan heller be dig ut därifrån.
Man måste själv ha bett."
Måste själv styra livets farkost.
Här pausar vi lite igen.
Om detta är sant, väcker detta naturligtvis ångest. Det måste det göra!
Jag, Helene, var nog bara 8-9 år när jag hörde om detta första gången. Risken att kunna hamna så fel, utanför all kärlek, gjorde mig nästan panikslagen.
Jag tänkte på hela min familj och gick igenom en efter en och undrade hur de hade det med Gud...
Ångesten är ett positivt symptom på något som är fel i grunden.
Ångesten skall inte dövas, utan åtgärdas, med tack att den hörde av sig...
På glid?
Att ha det gott ställt med alla sina relationer, är det viktigaste en människa har att "göra" i sitt liv - inte att bygga hus, koka sylt eller vinna på lotto.
DU SKALL ÄLSKA HERREN DIN GUD OCH DIN NÄSTA SÅSOM DIG SJÄLV.
Stolt prestige eller förtvivlat dålig självkänsla kan båda vara det som hindrar oss att ödmjuka oss inför Gud, och varandra...
Det är verkligen som Ian säger; det finns två kungariken - ett i mörker och ett i ljus.
Jag har sett båda på Sweden Rock, ja jag har det nära mig...
Innan vi fortsätter så vill jag be dig, kära läsare, att vara ödmjuk inför dig själv, inför dem du har i din närhet, OCH inför Gud...
Det här är inget religiöst semesterkåseri.
Välkomna Jesus Kristus på nytt, i ditt hjärta - - -
Efter förkrosselsen av egot, kommer den ljuvligaste Frid, som bara Gud kan ge.
Borgmästarefjärden i morgonljus.
Ljusfenomenet i mitt rum orsakades av en öppning mellan gardin och rullgardin. Det vet jag.
Men det spelar ingen roll "hur" - utan "varför" jag fick se detta ljus.
Du kan säkert bortförklara egna upplevelser och går därmed miste om de hälsningar Gud sänder.
Men det gäller att hejda sig och tänka:
- Vad vill detta säga mig?
Det dröjde ett tag innan jag begrep varför jag fick se det jag såg.
Och när insikten kom, kom också den stora gråten...
Fortsättning följer, hälsar Helene F Sturefelt,
- som bildsatt den citerade texten med egna foton från ett ljusförorenat Karlskrona i vintras, och som bjudit dig på känsliga upplevelser, som du antingen får bevara eller glömma - men inte kritisera.
Då går du miste om välsignelsen som finns i det som sker.
Del III kommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar