UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

torsdag 21 december 2017

NÄR VI LJUGER OM JULEN

Julen har sina egna fötter. Och rötter.


Lucia är en ljusfest, julen är barnens högtid och påsk en äggfest då vi välkomnar våren...
Det blir allt svårare att förklara våra högtider när vi utesluter den kristna bakgrunden.

Jag läser ledarsidan i Kyrkans Tidning som kom idag.
Vi måste kunna tala om religion i Sverige!

"Många förskollärare är osäkra på om de ö h t ska förmedla den religiösa bakgrunden till högtider under året."

Ledarskribenten Jonas Lindberg refererar till en undersökning som forskare i pedagogiskt arbete gjort i Linköping.

"Ett grundproblem är att läroplanen är otydlig genom att det talas om 'kulturarv', men inte om religion.
I praktiken blir det en sekulär norm som barnen får med sig."

Det blir yta utan djup, färg och form utan mening, mat och smak utan historia och sånger där man undviker de kristna orden.
Och hur var det nu med pepparkakorna? Får de lov att vara bruna i år...?

Vad blir då kvar av detta uttunnade "kulturarv" undrar jag. Kan man fortfarande kalla lucia, jul och påsk för ett kulturarv när man näst intill ljuger om vad dessa högtider faktiskt står för?

Det spirar en stjärna...


Jag är ett vetgirigt barn. Jag är en sanningssökande tonåring. Jag är en kunskapshungrig vuxen som ständigt är på jakt efter källorna till de företeelser som formar vårt sätt att tänka.

Det finns ingen "allmän mänskosyn" i Sverige.
Den är och förblir grundad i den kristna tron, där det nyfödda barnet i stallet blev genombrottet för att sluta sätta ut oönskade barn i skogen. Människovärdet är okränkbart.

Det finns ingen "allmän sjukvård" heller - från början var det de invandrade kristna munkarna som kom med stora kunskaper inom medicin, som sedan växte fram till sjukstugor, där omsorgen om den fattigaste blev en hederssak för den som ville kalla sig kristen.
Modellen var Jesus som läkte och helade. Lasaros gav namnet till "lasarett".

Det finns ingen anledning att ljuga om bakgrunden till det som är vår välfärd idag.
Bibelns berättelser om Jesus Kristus är utgångspunkten. Sedan har varje tid färgat av sig och vävt in nya uttryck.

Ofärgad och blek.


Kyrkans Tidnings ledarsida fortsätter berätta om hur undervisningen haltar vidare upp i skolsystemet, även om det finns lite större kunskapsinnehåll i låg- och mellanstadiet om religion.

Men "religion förknippas med förfluten tid och okunskap. För att undvika låsningar av känslan 'vi och de' behöver religionssamtalen i skolan gå via existentiella frågor som är allmänmänskliga".

Tack och lov för kyrkans medvetna satsning på att låta skolbarn komma just till kyrkan vid jul och påsk för att höra om Jesus, Maria och Josef - och vad som hände på korset med döden och uppståndelsen, tänker jag.

Vad handlar det om egentligen?


Skolan själv har ju vuxit fram ur kyrkans katekesundervisning om de Tio budorden.
Då ska väl skolan inte vara så historielös att den förnekar sin egen bakgrund?

Jag minns en skoldag på 60-talet då man även gick i skolan på lördagar. Vi övade inför julavslutningen och vår fröken ledde sången från sin tramporgel.
- Dooootter Siiioon, frööööjad diiiig...

Små barnaröster sjöng med klar stämma. Det var många konstiga ord i den psalmen så jag frågade:
- Vem är den där dottern som heter Sion?
Fröken svarade enkelt och rakt på sak:
- Det är Jerusalem.

Jag vet inte varför jag kommer ihåg den här händelsen, men den grep mig så djupt.
Vår lärare förklarade inte mer än så, och hon avkrävde ingen som helst trosbekännelse, men svaret var ärligt och sången så fylld av ande.

Jag var bara 9 år, men än i denna dag sitter händelsen kvar, som ett kärleksmöte med det stora okända, med en närvaro som pockade på uppmärksamhet.

Älskar julen.


Tänk om vår lärarinna den gången hade blivit rädd, oroat sig för vad Skolverket skulle säga om ett av barnen kom hem och berättade att de hade sjungit om Jerusalem, och blivit anmäld av upprörda föräldrar för indoktrinering... och istället svarat:

- Dotter Sion är bara ett gammalt namn...

Vad hade hänt med lilla Helene då?

Hade jag ändå uppfattat det religiösa budskapet i psalmen?
Eller hade jag anat att det där var inget att bry sig om, bara nåt som tillhörde förfluten tid och var ointressant för moderna människor på 60-talet?

Nutiden speglas i dåtiden.


När jag har undervisat konfirmander så har jag noga talat om de två nivåerna:

1. Ni måste kunna berätta sakligt vad kristen tro handlar om ifall ni är ute och reser och träffar på en indier som vill veta vad kristendomen innebär...

2. Och ni får själva fundera på det personliga planet vad det kan innebära för dig att Jesus är Guds son...

En fakta-ruta och en troende-ruta, där den sistnämnda hanterades varsamt.

Trons hjärta är ömtåligt.


Vi tar oss tillbaka till nutid och återkopplar till detta med mänskosyn i Sverige idag.
Två frågor:

- Vad är det för mänskosyn som välkomnar alla flyktingar till oss?
- Vad är det för mänskosyn som vill utvisa alla asylsökanden på oklara grunder?
- Vad är det för mänskosyn som inte vågar tillämpa sina egna lagar, och låter brottslighet, kriminalitet och våldtäkter stå utan konsekvenser?

Är det samma mänskosyn som halkar runt i vårt system, fast med så olika tillämpning?

Är det mod i första fallet?
Nervositet i andra fallet?
Och ren feghet i tredje fallet?

W.W.J.D? What Would Jesus Do? Vad skulle Jesus gjort?

Julen gömmer sig.


Nu när vi snart ska fira jul i våra kyrkor så är det ju så oerhört tacksamt med detta vackra lilla Jesusbarn som ligger där på strå. Men det dröjde ju inte länge förrän Josef och Maria fick fly till Egypten undan Herodes barnamord.

Jesus - en flykting som fick "tillfälligt uppehållstillstånd" tills familjen kunde återvända till sin hemstad.
Den händelsen är väl en god grund till att ta hand om alla som idag flyr för sitt liv?!

Vi vet inget om de egyptiska myndigheterna skickade tillbaka dem "på oklara grunder".
Vi vet bara att Herren uppenbarar sig tre gånger i nattliga drömmar och vägleder den heliga familjen tillbaka till Israel, i trygghet.

Att lyfta fram detta i juletid är oerhört intressant, menar jag. Det här väcker mitt intresse. Jag vill veta mer.
Evangeliets berättelser fyller på min vördnad inför vad julen verkligen handlar om, bortom glitter och julklappar. Att se nöden. Och ta emot glädjen som Gud ger.

Men det är betydligt värre med det tredje exemplet av mänskosyn - detta att vi har stiftat lagar som verkar nästan omöjliga att använda - och som får som konsekvens att så många förövare går fria, och att offren traumatiseras ytterligare.

Julbocken i Gävle har det tryggare än många kvinnor i Malmö, Göteborg och Stockholms förorter...

Säkra bockar.
 

Alla "har" jul. Men inte alla "firar" jul, och definitivt inte på samma sätt.
Jag har för länge sedan hoppat av shoppingkarusellen och matstressen. Jag tar det lugnt. Avstår presenter - men leker gärna "julklappsleken" med de vuxna!

Om jag är med...

En annan lögn med julen är det hemska uttrycket "nära och kära".
Det är långt ifrån alla som har så goda familjerelationer! Om man över huvud taget har några släktingar kvar... i närområdet...
(Även om jag själv är mycket lyckligt lottad!)

Åter till källorna.

Kyrkans gudstjänster med den julfirande församlingen är tänkt att vara "den kristna familjen", öppen för alla. Där har jag funnit mycken glädje!

Och fokus är på vad Gud ger, inte vad vi orkar med att ge bort i julklappar till dem som redan har allt.

Julklappsleken.


Radion spelar julmusik nonstop. Det känns nästan lite hysteriskt.
Och ju fler gånger jag tvingars höra "O Helga Natt" desto mindre hör jag vad den handlar om. För den passar inte i P3 eller P4. Inte ens på Sölvesborgs fina lilla närradio...

Den tillhör juldagens absoluta höjdpunkter på julottan, eller midnattsmässan.

Och ju fler gånger jag äter "julbord" innan julen, desto mindre smakar det när julen väl kommer.
Det blir ett antiklimax.
För att vi inte orkar vänta. För att vi snyltar på syltan redan i advent.

Det kanske blir spaghetti och köttfärssås istället för Dopp i grytan? Eller tacos istället för lutfisk?
Och Annandagspizza istället för julskinka med grönkål?

Odoppad julpasta.


Nä, det här med religion och jul verkar vara så svårt att det är bäst att avstå alltihop.
Kalle Anka och tjuren Ferdinand väcker inga heta känslor så vi håller oss till det.

Stackars svensken, som inte vågar närma sig de stora livsfrågorna utan att bli nervös.
Den religiösa analfabetismen måste få ett slut. Vi behöver uppmuntra varandra att se hur religionen tillhör nutiden lika mycket som dåtiden.

Det är inte tal om "vi och de". Även vi behöver ett språk för att kunna hantera de existentiella djupen i vårt inre.

Eller som Jonas Lindberg i Kyrkans Tidning avslutar sin ledare med:

- Det är slöseri att inte ta hjälp av de tusentals år av reflektion som religionerna tillsammans representerar. Vi behöver helt enkelt kunna tala om religion igen.

Hjälp.


Låt oss göra det.

Låt oss sluta snedda om vad julen handlar om. Låt oss vara ivriga att söka kunskap bakåt, som ger näring framåt.
Och låt oss vara tacksamma för den mänskosyn vi fått av evangeliet och inte skämmas för det.

Rätt ska vara rätt och fel får vara fel - med konsekvenser!

- Nu är det jul igen och nu är det jul igen och julen varar väl till den där ägghögtiden... men det var inte sant men det var inte sant för däremellan kommer... kommer semmelfrossan...

Gud Jol.

Eder bloggljugare Helene Sture Julfelt,

- som älskar dotter Sion och som ber för Israel - för Betlehem du lilla stad...
- och som använde sina suddigaste julfoton för att inte bli högfärdig.


God Jul!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar