KOLLEKTIV BEKYMMERSLÖSHET - Tomma händer

Många rutor tillsammans.

"Gör er inga bekymmer" - de orden kan vara ett slag i ansiktet för den som ingenting har... och är utlämnad till sin ensamhet.

Kom och sätt dig bredvid mig i kyrkbänken så lyssnar vi tillsammans. Vi sitter här med tomma händer.  Gemenskapen kan öppna Bergspredikans ord. Kanske hör vi mer då. Våra nutida glasögon gör bibeltexterna förvirrande ibland.

Så här sade Jesus:

BEKYMRA ER INTE FÖR MAT OCH DRYCK ATT LEVA AV

ELLER KLÄDER ATT SÄTTA PÅ KROPPEN.

ÄR INTE LIVET MER ÄN FÖDAN

OCH KROPPEN MER ÄN KLÄDERNA?

Matteus kapitel 6:25.

Klarnar Guds ord för dig?

Vem säger Jesus detta till? Inte de fattiga, i alla fall! Nej, han tittade på vanligt folk och undervisade dem om gemenskapens betydelse.

I Guds rike råder inte individualismen i betydelse att var och en får klara sig själv.

Vi vet ju att 2/3 av jordens befolkning har det fattigt. Dessa ord av bekymmerslöshet kan väl inte gälla dem, att sitta där och frysa och hungra att Gud skall gripa in?

Händerna är tomma, och skakar.

ER HIMMELSKE FADER VET ATT NI BEHÖVER ALLT DETTA.

Matt 6:32.

De fattigas altare.

Allt gott hjälparbete och all kristen mission går ut på att avhjälpa den nöd man finner i landet.

Det borras brunnar, byggs skolor och sjukhus och kunskap ges kring bättre jordbruksmetoder.

Om en medlem i mänsklighetens kollektiv lider, då lider alla.

Det är den bibliska mänskosynen.

Den välmående behöver inte bekymra sig över mat och dryck. Affärerna är ännu fyllda av varor och i garderoben hänger ett överflöd av kläder.

GÖR ER DÄRFÖR INGA BEKYMMER, FRÅGA INTE:

- VAD SKALL VI ÄTA?

- VAD SKALL VI DRICKA?

- VAD SKALL VI TA PÅ OSS?

ALLT SÅDANT JAGAR HEDNINGARNA EFTER.

Matt 6:31

Rika skördar.

Pilgrimspräst Elizabeth Knox-Seith vände på begreppen där vi satt i Nyords kyrka.

Våra bekymmer kan istället rikta sig till dig, till medmänniskan. Så här:

- Har du något att ta på dig idag så du inte fryser? Har du något att äta? Något att dricka?

Här får du av mig! Ta min tröja. Ta min macka, jag har två. Här är en flaska vatten, ta den.

Dina händer är tomma, mina är överfulla. 

Vi delar.

När jag skriver detta så har det gått precis ett halvår sedan Ryssland invaderade Ukraina.

Idag, den 24 augusti, är det Ukrainas självständighetsdag, som utropades 1991 då Sovjetunionen föll samman.

Jag visste inte att Ukraina är Europas stora kornbod, vilket även Danmark är. Det ryska invasionskriget stoppar deras export av nödvändigt spannmål till andra länder, som har det sämre ställt.

Även vi känner av detta med högre mat- och energipriser.

Kornbod?

När den egoistiska individen inte känner av kollektivet, då går mänskligheten sönder.

I Sverige har vi nu raderat ut kristendomens mänskosyn så pass att inte mycket av värdegrund finns kvar längre. Guds kärlek har i alla tider drivit bort egoismen.

Men den typ av individualism som är omgiven endast av sig själv och sin egen förmåga att klara sig, har tappat bort något grundläggande.

Oberoende hyllas som ett mantra.

Mänskligheten som en enda kropp har gått förlorad.

Men varken barnuppfostran, skola eller hälsovård fungerar utan den större gemenskapen.

Ensam är ensam, inte stark.

Det här börjar likna en politisk pamflett nu när valet närmar sig, det är inte meningen, men vi måste vända tillbaka till varandra.

Numren hänger kvar under veckan.

Vi satt där i den åttakantiga kyrkan på de hårda träbänkarna och tog fram psalmboken. En underbar sång letade sig in i mitt hjärta. 

Folmars starka stämma var full av liv. Tillsammans sjöng vi nummer 367 i den danske salmebog:

"Vi raekker vore haender frem"

   VI RÄCKER VÅRA HÄNDER FRAM

   SOM TOMMA SKÅLAR

   KOM TILL OSS, GUD OCH GE OSS LIV

   FRÅN KÄLLOR UTANFÖR OSS SJÄLV'.

   ALLT GOTT, TILL VÅRT OCH ANDRAS VÄL

   ÄR DINA GÅVOR

   I SVAGHET FRÄMJAR DU DITT VERK

   DÄR NÅGON KVIST SKALL SÄTTA KNOPP.

   VI LYFTER VÅRA HÄNDER OPP

   I BÖN FÖR VÄRLDEN

   LÅT DEM SOM LIDER FINNA VÄRN

   MOT KALLA HJÄRTANS IS OCH SNÖ.

   LÅT VÅRA HÄNDERS SLITNA TRÄ

   FÅ BLOMST OCH BLADER

   LÅT VÅR LIV HÄR BÄRA FRUKT

   TILL LÄKEDOM FÖR ANDRAS SÅR.

   VI VÄNTAR EFTER SMÄRTANS VÅR

   DIN NÅDES SOMMAR

   OCH SORG OCH GLÄDJE BLIR TILL VÄXT

   MED FRUKT VI ICKE SJÄLV KAN SE.

   DIN NÅDES SKAPARVERK SKALL SKE

   I TOMMA HÄNDER

   O GUD, ALL GODHETS GIVARE: KOM!

   TAG BONING I VÅR FATTIGDOM!.

Musik: Peter Balslev-Clausen, 1993.

Dansk text: Svein Ellingsen, 1975.

Svensk text: Helene F Sturefelt, 2022.

Så här låter den: Hoppas att tekniken kan få dig att öppna ljudfilen.

            

            SALME 367

Käre himmelske Fader,

Hjälp oss att förstå att vi behöver ösa ur källor utanför oss själva.

Jesus Kristus, vi kommer med tomma händer, även vi som är rika men andligt fattiga.

Fyll våra händers skålar med givmildhet och varmt hjärta till den utarmade.

Helig Ande, idag ber jag särskilt för Ukraina, att kriget skall upphöra!

Vänd om hårda hjärtan, fräls Putte från hans galenskap.

Befria folken från hårda regimer som ingenting vet om mänsklighetens längtan efter helhet och samhörighet.

Amen.

Styrkta inför dagens vandring.

Kom, nu går vi ut och möter dagen!

Vi sträcker på benen och rätar upp ryggen.

Individen har funnit sin plats i gemenskapen.

Med händerna fulla av bön och bokstäver,

Helene F Sturefelt,

- Fred vare med er!

- pilgrimsvandrare i vardagen och ibland i Danmark.

Nyords kirke. Fred vare med er.

KULTURMÖTE i VATTNET - Pilgrimsvandring på Nyord

Pilgrimsvandring på Nyord.

Detta är en fortsättning på de andra inläggen om vår pilgrimsresa till Danmark. 

Nu ska vi till Nyord. 

- Vaba'? Vad menas? Vart ska vi?

Jag konstaterar att vår danska börjar bli riktigt bra! Vi förstår det mesta, men jag visste inte säkert hur den danska pilgrimsledaren menade - att vi skulle vandra till nyår...? 

Nej, till den lilla ön Nyord! Som uttalas med en mängd vokaler som låter som "nyår"...

Denna tredje vandringsdag var lika varm som de andra. Vecka 33 borde utgå ur almanackan - det är för varmt!

Det skulle visa sig att både danska och franska skulle följa oss, liksom vin och vatten; sött och salt.

Bron mellan Ulvsund och Stege sund.

Min man och jag bad vår egen morgonbön vid frukosten, med danska smörrebröd och svart te.

Vi läste och bad andakten längst bak i psalmboken, onsdagen i andra veckan:

- Herre Kristus, jag ber till Dig genom vilken allting är skapat, också för alla de människor jag skall möta idag.

Hjälp mig se var och en av dem som en ny möjlighet att lära känna dig, även dem jag känt länge, även dem dem jag inte vill känna alls

- Herre, Du vars kärlek uthärdar allt, uthärda Du också mig.

Gör så att jag orkar ge andra något av allt det som de väntar sig av mig, och hjälp mig med glädje ta emot det som Du ger mig, genom dem.

Amen.

Vårt boende.

Så körde vi från byn Stege på Mön, över en låg bro över Ulvsund, till halvön där Nyord låg.

Vi parkerade bilarna på angiven plats. Ingen får köra in i denna lilla by, det var för trångt och friden skulle dessutom störas.

Pilgrimspräst Elizabeth Knox-Seith ledde morgonandakten i den lilla åtta-kantiga kyrkan, med enkla bänkar och en vit gips-altartavla.

Jag hade mitt moll-munspel i ryggsäcken och spelade en judisk bön. Tonerna klingade klart i kyrkorummet.

Kyrkan i Nyord.

Pilgrimens nyckelord var med, och idag var temat Bekymmerslöshet och Långsamhet.

Skulle det bli så?

Nyckelorden har fått var sin färg i detta pilgrimsarmband. Pilgrimsdiakon Ewa Lund i Vadstena förklarade varför den gula pärlan får symbolisera långsamheten

- Det är inte så konstigt att långsamhetens pärla är gul - när man går under den tryckande solvärmen kan man inte gå så fort... 

Men det skulle visa sig att de kunde danskarna visst! 

Jag kom ohjälpligt efter igen.

                

                        Gul såsom solen - Långsamhetens pärla.

Pilgrimshunden Buster med sin husse Folmar gick framför mig. 

Buster har fått ett vackert pilgrimskors som hängdes på hans koppel. Han låg tyst i gräset och tittade på oss. Det kändes som om han bad en bön, på sitt hundspråk...

Sedan reste han sig upp och viftade med svansen.

Landskapet öppnade sig och vi kom ut på ett vidsträckt fält. En gräsklippt stig visade var vi kunde gå.

Högst upp låg ett pyttelitet hus.

Buster med Folmar.

Detta lilla hus var ordentligt byggt av tegel. Det är Danmarks minsta museum... endast två kvadratmeter stort. 

Där berättades det om sjöfarten i sundet, om båtar som ibland gick på grund. Då tävlade mänskorna på, båda sidor, om att få bärga farkosten, för att tjäna pengar.

Jag gick inte in - stora, svarta imse-vimsar vävde nät värre än internet... Hellre studerade jag grödorna som växte så rikligt.

Danmarks minsta museum.

- Vad är detta?

- Raps, tror jag. Nej, det borde vara skördat för länge sedan.

- Nej, det är senap! sa Folmar och gnuggade sönder några skidbaljor och bjöd oss smaka. 

- Åh! Det smakar senap!

- Ja... det gör det, liksom.

Senapsfält.

Ett senapsfält. Ett fält med senap. Genast tänkte jag på liknelsen som Jesus gjorde just vid ett senapsfält:

JESUS SADE:

- VAD SKALL VI LIKNA GUDS RIKE VID? 

VAD SKALL VI ANVÄNDA FÖR BILD?

DET ÄR SOM ETT SENAPSKORN, SOM ÄR DET MINSTA AV ALLA FRÖN HÄR PÅ JORDEN NÄR MAN SÅR DET, 

MEN NÄR DET HAR SÅTTS, SKJUTER DET UPP OCH BLIR STÖRRE ÄN ALLA ÖRTER 

OCH FÅR SÅ STORA GRENAR ATT HIMLENS FÅGLAR KAN BYGGA BO I DESS SKUGGA.

Markus kapitel 4:30-34.

Guds rike är redan här när människor hjälper varann och lever med Guds vilja i sin vardag. Men Guds rike kommer att komma i ännu större styrka när Jesus kommer tillbaka. Vilken dag det skall bli! 

Då skall jag ge Honom en burk stark, dansk senap och önska honom välkommen tillbaka...

- Vi har saknat dig, Jesus...

 Överblick. Spanar. Blickar ut.

Danmark är mycket bördigt med stora arealer uppodlad mark. Mycket riktigt var varje senapsbuske nästan lika höga som vi. Om man skulle gå in i fälten, skulle man försvinna.

Det kan ju vara bra om man måste returnera allt det vatten man hunnit dricka... men det mesta svettades vi bort under dagen.

Sött och salt.

Senapsfältsvandring.

Jag som är så värmekänslig, och tyvärr fått flera värmeslag denna sommar, rekommenderades att inte fortsätta vandringen i brännande sol genom fältet.

- Gå ned till hamnen och bada istället, föreslog vandringsledaren.

Det var redan 27 grader.

Vi vände om tillbaka in i skuggan. Några överhängande grenar med plommon gav energi, liksom en glass på det lokala caféet.

Café i Nyords by.

Luften stod stilla. Inte en vindpust, inte en krusning på vattnet. Soldiset fick horisontlinjen att nästan gå ihop, hav och himmel hade knappt någon gräns.

Det var så otroligt skönt att låta kroppen glida ut i det svala vattnet! Fråga mig inte hur många grader det var i vattnet - det är inte intressant - fråga bara om det gav svalka; man badar nämligen inte för att bli varm.... eller hur!

Jag skrattade och plaskade av lycka att ha undkommit ännu ett panikångestanfall. Här i vattnet kan jag stanna resten av dagen!

Luften stod still.

Några fransktalande turister simmade också vid bryggan. Skulle jag våga mig på att öva lite skolfranska? Det gjorde jag och de svarade glatt. Jag förstod precis vad de sa, men fick inte ett ord över läpparna... Danska glosor blockerade den lilla franska jag förvärvat...

Istället prövade jag att sjunga:

      Sur le pont d'AVINON

      l'on y danse, l'on y danse ://

      tout en ronde.

      Les beau messieurs font comme ca (bockar)

      et les madame font comme ca (niger).

      Vid Avinons brygga, där man dansar

      alla runt och runt.

      De fina herrarna gör så här (bockar)

      De fina damerna gör så här (niger).

Strandskugga.

Döm om min förvåning när den franska damen i vattnet genast började sjunga med!

Där stod vi - hon på bottnen och jag på bryggan - och sjöng, bockade och neg!!

Vilket kulturmöte!

- Le pont est a la meme qualitet comme this one, sa pappan och blandade språken.

Bron vid Avinon är en öppen, oavslutad bro liksom denna.

Bro = alltså brygga. Danskarna säger också "bro" när de menar "brygga."

- It's the first time we take a bath at the Baltic Sea... We come from Normandie...

- Yes, we are the same people, vikings from the north... sa jag.

- We have the same kind of buildings in Normandie, with straw on the roof...

- Welcome home, sa jag.

      

Detta var smak av Guds rike när människor möts tvärs över vattnet...

- God bless you!

Danmark, Skåne och Normandie!

Här kunde dagen varit slut, men vi körde en kort bit till en hedmark - Ulvshale hed.

Lila ljung och vita svanar långt bort gjorde platsen vacker i sin karghet.

Jag längtade efter tystnad och att komma in i vandringslunken, men avstånden är korta här och strax stannade vi igen.

En märklig sten var rest vid kanten, med en stor uppborrad rundel.

- Detta är klangstenen. Stick in huvudet och pröva att prata lite... så svarar klangstenen med sitt eko!

                 

Klangstenen på Ulvshale hed.

Vi lät skuggan leda oss in i lövskogen.

Enorma ormbunkar gav en känsla av nordisk djungel.

- Vi siger "bräken" på dansk.

Inte heller här var vandringstempot lugnt. Jag orkar verkligen inte gå så fort, även om myggen jagar oss!

Förtvivlans tårar trängde sig fram igen. Då fick jag en idé och sträckte fram mitt "sol-paraply" till min man. Han tog tag i det och liksom bogserade mig fram resten av vägen.

Bogsering.

Det är fint att avsluta pilgrimsvandringen med att göra ett enkelt delande i cirkel, där var och en får säga några ord om vad de upplevt under dagen.

- Langsamhet är hurtighet här, sa jag... Det höga tempot har gett mig bekymringar. Det har inte alls varit de nyckelord vi talade om på morgonandakten.

Jag böjde ned huvudet och svalde min gråt.

Försvinner in i grönskan.

Inte heller kunde jag sjunga med i den irländska välsignelsebönen:

MÅ DIN VÄG GÅ DIG TILL MÖTES

OCH MÅ VINDEN VARA DIN VÄN

OCH MÅ SOLEN VÄRMA DIN KIND (nej!)

OCH MÅ REGNET VATTNA SJÄLENS JORD (ja!)

OCH TILLS VI MÖTS IGEN

MÅ GUD HÅLLA, HÅLLA DIG I SIN HAND.

Ulvshale strandbad.

- Gud, håll mig i din hand! 

Ulvshale sandstrand återställde humöret, med ännu en svalt dopp i havet.

Sött vatten i vattenflaskan, salt vatten att bada i, kallt vatten över huvud och nacke och ett stort glas rosévin när vi kom hem...

Generösa medvandrare!

Vi blev inbjudna till en av medvandrarna som bodde strax intill Stege kirke. Vilket flott hus! Så smakfullt och stilrent. Fina glas ställdes fram i skuggan och fukten pärlade sig på den kalla vinflaskan.

Så lyxigt!

Nu var vi långt bort från senapsfälten och hettan på Nyord.

- Detta är luxus-pilgrimsliv!

- Precis som "Glamping" = glamorös camping med alla bekvämligheter.

Till detta hittar jag inget bra bibelord...

På natten kom åskan.

Vid Stege kirke.

Pax et bonum. Frid och allt gott.

Helene F Sturefelt,

- med tack till Jörgen, Birgitte och Elizabeth, med flera.

Nyords kyrkas altare.

SJU NYCKELORD i Andliga sånger, 27.

Höjerup gamla kyrka hänger snart i luften...

Här kommer en repris på Andliga sånger, avsnitt 27, med ord och musik om pilgrimens sju nyckelord.

En sällsynt inspelning från vandringen i Höjerups gamla kyrka vid Stevns Klint 2019 samt en dansk pilgrimssång bjuds du på här:

Sturellas Fotoblogg: ANDLIGA SÅNGER Pilgrimens nyckelord (helenesturefelt.blogspot.com)

Härifrån Höjerup är inspelningen gjord.

Låt det sjunga under dina skosulor.

Var välsignad!

Vandringshälsningar från programkreatören

Helene F Sturefelt.

Havet äter upp klinten där Höjerups kyrka är byggd.

BOGÖ PILGRIMSVANDRING Emmaus-bild

Församlingsgården vid Bogö kyrka.

Detta är en fortsättning på inlägget med psalmer från morgonandakten i Bogö kyrka.

Vi befinner oss på pilgrimsvandring på Mön i Danmark.

De har upprättat en mycket vacker vandringsled som de kallar för "Camönon" - en ordlek med den spanska vandringsleden "Caminon" som leder ned till Santiago De Compostella.

Men man behöver inte ta sig så långt söderut för att uppleva pilgrimsvandringens kvaliteter. Det räcker att ta sig en bit söderut, ned mot södra Själland, förbi Köge och över en litet sund till ön Mön.

Möns bro i bördigt landskap.

Egentligen var det Emmaus Högskola i Haslev som inbjöd till en veckas pilgrimsvandringar, men det blev för få anmälda. Tack och lov kunde pilgrimspräst Elizabeth Knox-Seith, stationerad på Mön i byn Stege, erbjuda fyra dagars vandringar - tack!

Första dagen gick vi på Möns norra Klint.

Denna andra dag fick fötterna vila på slätt, gräsbeklädd mark.

De inledande orden i Bogö kyrka handlade om Emmausvandrarna i Lukas evangelium, kapitel 24:13-35.

Vi tog bil till Bogö kyrka.

De två ledsna lärjungarna samtalade med varann om nederlaget i Jerusalem, då Jesus gett sitt liv på korset - och sedan var det slut. Trodde de.

Någon slog följe med dem och bad dem berätta vad som hänt. Den okände mannen började sedan förklara skrifterna för dem, och sakta började de förstå sammanhangen.

När de var framme i den lilla byn Emmaus - som alltså gett namn till den nutida danska högskolan i Haslev - upptäckte de vem han var när han bröt brödet vid kvällsmåltiden.

Jesus!

Uppstånden!!

Och sedan försvann han ur deras åsyn.

Kännetecken.

Vi skulle inte vandra så långt denna dag, ca 8 km, men det var varmt...

Poängen var att vi skulle samtala med varandra, precis som Bibelns vandrare gjorde.

Vi fick en mycket speciell bild att reflektera över, en modern målning av det som en gång skedde utanför Jerusalem.

Titta noga på den här målningen:

- hur många personer ser du?

- vilka kan de vara?

- titta sedan på alla händerna... Vad händer?

          

                          Modern Emmausmålning.

- jag ser sju personer runt bordet, fullhetens tal. 

Men de är åtta - Jesu händer räcks fram och vi ser situationen från hans håll! Det är en mycket ovanlig vinkel i konsten...

- Jag ser Kleopas och hans hustru, en böjd kvinna i blå mantel (Maria?), en präst i dansk prästkrage, en modern man med glasögon, en ung tjej och en afrikansk man med höger arm i bandage - vem är det?

Är den etiopiske hovmannen?

Är det en spetälsk som förlorat sina fingrar (dock är lillfingret kvar) i denna hemska sjukdom?

Konstnären har samlat alla viktiga personer i sin förunderliga målning.

- Händer... händer! Så många! Jag räknar och räknar... och får det till tolv, eller tretton händer...

Vad säger du?

Händer, men det finns fler...

Vi gick ut ur kyrkan, men bilden dröjde sig kvar länge i min uppmärksamhet.

Efter att ha spolat nacke och huvud med kallt vatten, gav vi oss av på vår vandring.

HERRE, VISA OSS DIN VÄG

OCH GÖR OSS VILLIGA ATT VANDRA DEN.

Tack och lov kom vi in i en sval och skuggande lövskog. Där låg en urgammal gånggrift bevarad i marken från stenålderstiden, nu omgiven av kraftiga bokar.

Var det någon som vågade titta in i öppningen?

Elizabeth Knox-Seith visar gånggriften.

Jag tänkte direkt på Petrus och Johannes som hade fått bud av kvinnorna att Jesus var uppstånden.

De hade sprungit fort bort till klippgraven i trädgården, tittat in, men inte funnit någon kropp där...

För några år sedan var vi pilgrimsturister i Israel och fick själva besöka trädgårdsgraven i Jerusalem. Det var oerhört mäktigt, med en lång kö ringlande dit.

Vad förväntade vi oss se?

Stora tankar for genom kroppen.

Graven var ju tom, förstås, men vi såg med egna ögon stenbänken där Jesu döda kropp en gång blivit lagd...

Och nu stod vi framför en gånggrift på Mön, där förfäder och förmödrar vilar. 

Tyvärr var denna grav plundrad sedan länge, men platsen ägde ändå sin respekt.

Uppenbarelsen ristar sig in i väggen...

Titta på bilden ovan igen.

Vad föreställer inristningarna i väggen?

Till vänster ser jag en Jesusfigur i sittande ställning, på väg ut ur bilden.

Till höger, ovanför Kleopas huvud, blir jag inte klok på mönstret... Kan du se? Är det en åsna, eller vad?

Vi kom förbi ännu en plats med markeringar från gammal tid. Det såg ut som en liten tingsplats med sju stenar och den åttonde i mitten...

Men... det påminner ju om bilden vi fick!!

Sju stenar med en stor i mitten.

Det var goda energier i marken - jag är känslig för sådant - här hade jag velat stanna länge och bara lyssna och känna. Men långsamheten fanns inte med på denna vandring.

Och jag vill egentligen inte prata när vi går, men det var inte påbjudet. Därför var det ett störande babbel av danskt tjatter hela tiden... 

F'låt, jag är mycket förtjust i att själv försöka prata danska, men inte hela tiden!!

Var är pilgrimens nyckelord TYSTNAD?

Jag är den ledsna och nedböjda kvinnan i bilden... bredvid den danska prästen och de moderna människorna.

Olikheter.

Vi kom ut i solen igen och gick på en gångbana genom högt gräs, kantat av stora björnbärssnår med saftiga "brum-baer", och mogna wresrosnypon som också går att äta - skalen alltså, inte de kliande fröna.

Vi pausade vid en rönn med vita bär... Hm, det har jag aldrig sett förut.

Jag såg mig omkring, men blev strängt förmanad att komma tillbaka:

- Vi har ingen allemansrätt som ni! Vi får inte gå på annans mark utan tillåtelse...

Det var mycket som var annorlunda.

Ätmogna vresrosnypon.

Fält med böljande säd syns överallt i det danska landskapet. Det formar människan.

Danskens egensinne är mycket större än vårt svenska. Gårdarnas makt över sina marker gör att den kollektiva känslan är mindre än vår, vi som har släppt taget om vårt jordbruk med en förödande negativ politik.

Imponerande är att Danmark producerar 1.25% av den säd de själva behöver, resten exporteras.

Jämfört med Finland som producerar 0,80% och Sverige som producerar endast 50%...

Mina pilgrimsfötter gick i bön för vårt land som så lättvindigt säljer ut åkermark till försäljning och bebyggelse... För mig är det en viktig valfråga i det kommande valet nu i september, men det gamla "Bondepartiet" finns ju inte längre...

Albino-rönnbär?!

När vi pilgrimsvandrar i Sverige stannar vi ju med jämna mellanrum och får ett bibelord och någon tanke på vägen, med det slarvar man med här, och går när man vill.

Sedan bryter vi ju cirkeln alltid med heliga Birgittas bön, men det bryr man sig inte heller om - det räcker en gång vid vandringens start...

Jaha...

Därför blev den här dagen mer och mer av en "promenad i naturen". Det är också fint! Men det var inte det jag hoppats på. Jag ville mer.

För en del var detta fullt tillräckligt vad gäller andlighet. Vi är olika och min måttstock gäller bara mig.

Tack och lov för en god medvandrare som gav mig viktiga perspektiv på våra olika kulturer.

       Medvandrare.

Vi kom ut på en öppen plats där en väderkvarn stod ståtligt vakande.

Frivilliga krafter har rustat upp den, bit för bit. Men ännu saknas pengar till att renovera vingarna.

Just det, tänkte jag. Denna mölla kan vara en sinnebild för kyrkan; det ständiga behovet av renovering, men också de frivilliga krafternas styrka.

Dock blir det värre när jag tänker på avsaknaden av vingar. En kyrka utan tro, utan vingar, kan inte fånga in Andens kraft.

Då kan kvarnstenarna inte mala kornet, Guds ord, och allt förblir stillastående. Ett museum. En byggnad utan liv.

Bogö fint renoverade mölla.

Den välplanerade vandringsleden har en symbol som är mycket sympatisk; en rund sittplats där man inåtvänd kan samtala med varann, och utåtvänd ger varandra möjlighet till tystnad, i gemenskap.

Camönon är inte lika omfattande och krävande som den spanska Caminon, men pauser är viktiga oavsett var vi befinner oss.

Bogö mölla påminde mycket om den väderkvarn som finns utanför Nyhamnsläge, nära Krapperup vid Kullaberg. Det är liksom samma landskap och har ju hört ihop en gång... Brödrafolk.

En vacker pausplats.

Den tryckande värmen gjorde humöret allt lägre.

- Gud, kom till min räddning!

En glad överraskning var en sommarstuga med stor veranda, där det var uppdukat kaffe och kaka för oss varma vandrare - tack! 

Vilken räddning för kroppen och humöret. Och allt räckte till alla, och lite till.

Fikapaus!

Jag tänkte på Emmausbilden igen.

Där fanns fem glas och fem bröd, men de var ju åtta?

Strålglansen från Kristus lyser upp hela bordet, hans närvaro färgar av sig i deras ansikten - men de rör inte en min i bilden.

Framför den danske prästen, likblek i ansiktet, står en vas med en röd ros - är det månne målaren själv?

Rosens placering, är det tecken på att hans tro får liv igen när han möter Jesus Kristus levande?!

Så är det för oss alla. På något sätt har vi ju blivit berörda av Jesus... Han har blivit levande genom Bibelns ord, i en predikan eller i bönen och psalmsångerna i kyrkan. 

Andens vingeslag har blåst liv i tron så att själens mölla lever.

Pilgrimsstav och vaktpasspall.

När vi kom hem till byn Stege gick vi ned till strandpromenaden och tog ett svalkande dopp.

Så skönt!

Sen behövde vi äta ordentligt, gick in till Slaktar-Stig och köpte en vildsvinskotlett...

Men det tänker jag inte berätta om!

Här kan du istället läsa mer om gånggriften från stenåldern på en sliten skylt:

Stenåldersgrav i österskogen Hulehöj i Bogö.

Trötta men tacksamma hälsningar,

Pax et Bonum. Frid och allt gott.

Helene F Sturefelt.