SÅNGEN PÅ ÄLDREBOENDET

Kära, älskade...

Jag cyklade över bron med ukulelen på ryggen. Svanarna simmade två och två i havsviken och i väskan låg notpärmen och och mina munspel.

Vi skulle samlas på äldreboendet och spela glada låtar från förr för "di gamle".

Det berör mig så djupt att se alla dessa äldre som sitter och vissnar på dessa nybyggda boenden. 

Hos vissa är ryggarna ännu raka och hos några kan benen ännu gå själva.

Men många är redan inne i demensdimman och jag tänker att gränsen mellan dem och oss är hårfin...

Sölvesborgsbron över till Ljungaviken.

En vacker dag, då löven faller, sitter man där själv. Jag fruktar den dagen. Men ännu är det inte min tur, så jag stämmer ukulelen och hälsar på mina vänner i orkestern.

JAG HAR BOTT VID EN LANDSVÄG I HELA MITT LIV

OCH SETT MÄNNISKOR KOMMA OCH GÅ.

JAG SETT SKÖRDARNA GRO PÅ MIN TORVA I RO

MEDAN STORKARNA REDDE SITT BO.

Vi sjunger den gamla skånska slagdängan på blekingedialekt, i swingtakt. Vi kan alla för vår inre blick så årens årstider swischa förbi.

JAG SETT VÅRARNA GRY, JAG HÖRT HÖSTSTORMAR GNY

JAG SETT VILDGÄSSENS STRÄCK UNDER KVÄLLANDE SKY.

Dimma längs landsvägen på Listerlandet.

 

Vi turas om att leda sången och sjunga solo. Våra röstlägen är olika och ackorden stämmer inte alltid till den egna förmågan.

Originaltexten till "Landsvägen" skrevs av Charles Henry och musiken av Alvar Kraft, och sjöngs på svenska av Edvard Persson 1939 i filmen om "Kalle på Spången".

I "sticket" kommer relationsorden:

DET ÄR MINNENAS KVÄLL, DET ÄR RO I ETT TJÄLL

BORTOM VÄGEN DET SKYMMER ALLTMER

EFTER ORO OCH STRID TVENNE MÄNSKOR FÅTT FRID

DET ÄR BARA VARANDRA DE SER.

Svanarna håller ihop. 

Jag fäste min blick på en äldre farbror och såg hur han såg, för sin inre blick, den relation han levt i, i hela sitt vuxna liv. Nu är hon borta, och saknaden efter frun är oändlig.

Kanske tänkte han på de gräl de utkämpat men kommit igenom.

Kanske sanningen fick prestigen att brista så kärleken kunde bryta igenom. 

Efter oro och strid tvenne mänskor fått frid.

Och bredvid honom satt damen i rummet intill, och log så varmt emot honom. 

Trots att det skymmer allt mer kan vänskap och kärlek spira även i det gamla trädet.

VEM SOM ÄN DRAR FÖRBI, ETT SKALL EVIGT FÖRBLI 

OCH DET ÄR KÄRLEKENS LIVSMELODI.

NÄR BÖJDA AV ÅR MOT DET OKÄNDA GÅR, 

FÖLJA KOMMANDE SLÄKTEN VÄL I VÅRA SPÅR.

Vi förbereder inför konserten.

G-dur ackord klingade ut i lokalen, med ett A7, D7, C-moll 6 och ett G-dur igen.

Att kunna spela tillsammans i en musikgrupp är också som ett slags äktenskap längs vägen.

Det gäller att vara överens för att hitta samspelet.

I bland blir det fel, fingrarna halkar på strängarna och man tappar bort sig. Men då fyller de andra i och man får försöka spela i kapp... eller pausa tills man hittar rätt igen.

Det blev en mycket fin förmiddag.

Publiken på äldreboendet klappade händerna och fick oss att spela bättre än vi kunde.

Flera rörde på läpparna då och då, och genom glömskans töcken blev minnet klart, och de gamla sångerna fick liv.

Tänk att få vara en del av en "liveakt"...

Vänliga ord utbyttes med varma handslag, och notställ och instrument packades ned.

Sakta gick jag över Sölvesborgsbron och hörde vildgässens sång under himmelen.

Det blåste kraftigt från sydväst, men septembersolen var ännu varm.

Baddräkten låg beredd i cykelkorgen och jag letade upp den lilla viken på Kaninholmen.

Trötta öronmaneter låg uppspolade i sanden och jag klev försiktigt ut i vattnet.

Efter oro och strid får allt liv åter frid.

Bortom vägen skymmer det, men en ny soluppgång väntar.

En dag äldre.

En ny soluppgång väntar.

Vänskapliga hälsningar från en i UKKEFELLOW'Z,

Helene Sture Äldrefelt,

- badare och spelbaddare.

Ukkefellow'z på Gerbogården.