KRISTINA LUGNS KÄNSLOR

Vad känner du?

Vad tänkte Kristina Lugn? Vilka känslor rörde sig inom denna originella poet?
Jag lånar hennes ord en stund.

"Inte alls dåligt" blev hennes sista diktsamling, utgiven postumt. Hennes språk är alldeles galet, som om hon klippt ihop rubriker som inte alls hör ihop. Och ändå gör de det...

Bildsättningen är min egen.

Jag citerar:

SÅ FORT NÅGON SER PÅ MIG

TAPPAR JAG ANSIKTET.

SÅ FORT JAG ÖPPNAR MUNNEN

BLIR DET DÅLIGT VÄDER.

SNART SKA ÄNNU EN MINNESBILD TÄNDAS.

DEN VINDPINADE BULLERRIDÅN I DET LILLA HUSET VID SMÄRTGRÄNSEN.

ENSTAKA SOLGLIMTAR.

RESKLÄDDA ÅLDRINGAR.

MOLLSTÄMDA BARN.

MOR HÄNGER LAKANEN PÅ TORK I FUR OCH SKOG.

FAR ÄR PÅ VINTERBETE.

JAG TROR ATT GUD HAR SLAGIT SIG PÅ KORSSTYGNEN.

(sid 55).

Treenigheten i melonen.

Det är inte "Det lilla huset på prärien", det är huset vid smärtgränsen, den jag känner i min egen kropp.

Bullret är för högt och ingen når längre igenom det massiva bruset på internetet.

"Så fort jag öppnar munnen blir det dåligt väder".

Så är det för alla profeter som säger sanningar.

Och ingen förstår längre det kristna språkbruket, utan delar in oss i antingen "extremvänster" eller "konservativhöger". 

Allt blir falskt och jag känner inte igen mig. Journalisterna har verkligen låtit Gud sticka sig på korsstygnen.

Smärtornas man.

Kristina Lugn skriver:

STRUMPORNA KLIBBAR FAST VID MINA FÖTTER.

SOFFAN KLIBBAR FAST VID MIN KROPP.

HÅRET KLIBBAR FAST VID SVÅLEN.

TANKARNA KLIBBAR FAST VID TANKEBANORNA.

KÄNSLOLIVET ÄR VATTENSKADAT.

MEN DET KONSTIGA ÄR ATT JAG ÄR SÅ UTBILDAD.

VAR SMÄRTAN SÅ STARK ATT INGENTING KUNDE TRÄNGA IGENOM DEN?

JAG HAR UNNAT MIG EN DAG UTAN KONTAKT MED TVÅL OCH VATTEN.

DET ÄR SÅ JOBBIGT ATT BLI BLÖT.

Rosornas smärta.

DET FINNS INGET SOM TYDER PÅ ATT JAG SKALL GÖRA NÅGOT SEXUELLT FÖRE JUL.

MIN KROPP ÄR EN IDIOT.

KROPPEN LYSTRAR TILL MITT NAMN.

OM JAG SKULLE KOMMA IN I RUMMET SOM EN STORM, SOM EN STORMVARNING

SÅ SKULLE KROPPEN VÄCKA MITT JAG.

DET VORE SOM ATT SNUBBLA PÅ EN HINK OCH SLÅ IHJÄL SIG HEMMA I VARDAGSRUMMET

NÄR MAN BARA HADE TÄNKT STÄDA.

(sid 56).

Ja, allting klibbar fast. Dåtiden är som klibbigt klister och framtiden fastnar i för mycket tänkande.

Känslor är som vatten. Blir det för mycket så blir själen vattenskadad.

Kristina Lugn lider då rakt inte av "känslofobi" som jag skrev om i förra inlägget!

Och snubblar på hinkar gör man hela tiden...

Hink full av vissna rosor.

Fortsatt citat:

KROPPEN SPRICKER I SÖMMARNA.

DEN HÅLLER INTE IHOP MIG.

JAG ÄR KANSKE BARA EN PROMENAD

SOM NÅGON TAR I EN TRASIG KLÄNNING.

DEN ÄR KANSKE EN OBEMANNAD KROPPSHYDDA.

DET KANSKE ÄR EN SMÄRTA SOM BEHÖVER MOTION.

MÅSTE JAG VERKLIGEN GÅ?

DE NERVÖSA BARNEN BEKYMRAR MIG SÅ.

SKA MIN KROPP AV VETEBRÖD SAKNA MIG NÄR JAG ÄR DÖD?

DET ÄR JAG SOM ÄR HUSTOMTEN.

JAG HÅLLER HUVUDET PÅ SKAFT.

JAG ÄR ALLTID GRAVID PÅ DET ENA ELLER ANDRA SÄTTET.

(sid 58).

Innehållet är tomt. 

Vi ber i vår bön Fader Vår att inte utsättas för prövning, att slippa frestelser som får oss att falla.

Ändå drabbas vi hela tiden av ojämna plågor som får kroppen att spricka. Tankarna far åt alla håll och slåss med moralister och hedningar.

Man måste acceptera sitt öde.

Jaha. Vem har sagt det?

Min smärta behöver också motion. Barnen bekymrar mig, de älskade barnen, som inte längre är särskilt uppfostrade och inte kan äta med kniv och gaffel. De skriker och gapar och kräver... och är inte alls gulliga längre.

Och jag är ständigt havande med nya idéer som tar mig långt in i framtiden och tillbaka igen - bara för att finna att tiden inte fanns till att skriva allt jag ville.

Havande - med mig själv?

Sista citatet ur Kristina Lugns efterlämnade dikter:

JAG KASTADE GLÅPORD PÅ MIG SJÄLV

FÖR ATT FÅ DEL AV GEMENSKAPEN.

MEDKÄNSLANS SPARV STRÖK MED PÅ HEMKUNSKAPSLEKTIONEN.

SEDAN VAR UNIVERSUM ALDRIG MERA MIN PLATS I EXISTENSEN.

VEM SOM HELST HAR RÄTT ATT BESKRIVA MIG FEL.

MEN INTE SÅ SÄRSKILT MÅNGA KÄNNER BEHOVET ATT SÄGA NÅGOT ALLS.

ALLRA MINST TACK.

DET VAR VAD JAG TILLFÖRDE ERA LIV.

DET VAR INTE MYCKET ATT TACKA FÖR.

OM JAG HADE BRERÄTTAT ATT JAG ÄR LEDSEN 

SKULLE NI HAR FÖRSÖKT ETT ELLER ANNAT.

"JAG TROR DU ÄR SÅ UTSATT".

ENSAMHETEN SKRÄMMER MIG FORTFARANDE.

DET SVÅRA ÄR INTE ATT RESA

UTAN ATT STÅ SIG SJÄLV NÄRMAST

OCH LOKALISERA DÖDEN

OCH STANNA KVAR. 

(sid 61).

Utsatt för andras ihåliga åsikter.

Hur gör de som lyckas undgå att bli utsatta för livets omständigheter? 

Det är inte mycket vi väljer. Det mesta händer av sig själv, och det enda vi kan göra är att tacka ja eller nej.

Poeten skriver om rädslan att hamna utanför, att inte komma in i gemenskapen.

En gång kritiserade jag ett sammanhang som missbrukade sina befogenheter. Jag hade rätt men de portade mig. Jag var inte välkommen längre.

Det var ogudliga korsstygn i ryggen.

Ömsesidigt sårande.

Vad tillför vi i varandras liv? Lagom doser av uppmuntran och förmaning, tröst och varning, som Paulus skulle ha sagt.

Hedningen menar att Ödesgudinnan hjälper oss att lokalisera döden, och ger oss en föraning innan dess. Något om att ta in tvätten... Jag vet inte. 

Men jag vet att det är onödigt svårt att tvingas stå sig själv närmast när vi är skapade för att vara tillsammans.

Skapade för att vara tillsammans.

Tack, Kristina Lugn, för dina ocensurerade sanningar som hjälper mig att se klart.

Du var nog också högkänslig. Eller?

Djärv var du!

Lugna hälsningar, 

Helene Sture Känslofelt.

Inte alls dåligt.