"Så fick partierna makten i Svenska kyrkan".
Jag är trött på att de är där över huvud taget, eftersom deras argument inte håller - demokrati kan vara en representation av helt andra grupper än de partipolitiska.
Därför har jag till min glädje kommit över en god artikel i tidningen Dagen, 19 sept 2025, där deras reporter, Johannes Ottestig, har läst tre kyrkohistorikers böcker. Jag citerar ur hans sammanfattande artikel, där hans frågor är mina frågor.
"Svenska kyrkans valsystem är unikt i kristenheten. Ingen annan kyrka har ett sådant partipolitiskt system som Sverige.
Det slår kyrkohistorikern och den tidigare biskopen Sven Thidevall fast.
Men hur gick det egentligen till när de politiska partierna fick makten i kyrkan?
Tack Johannes Ottestig och Sven Thidevall.
Vi är ju många som tänker att "i och med socialdemokratins långa maktinnehav, så har de fått bära skott för partipolitiseringen av kyrkan. Men det var en högerregering som lade fram förslaget - och alla partier var för det".
Detta visste inte jag.
Men jag visste att det var de utbrytande frikyrkogrupperna som drev på demokratins framväxt vid 1800-talets senare hälft, då det inom de första baptistförsamlingarna hade kvinnor med i styrelsen - vilket var banbrytande på den tiden.
"1862 fattade riksdagen två avgörande beslut för svenska kyrkans fortsatta utveckling.
Dels inrättades ett allmänt kyrkomöte, dels beslutades att de existerande kyrksocknarna runt om i landet skulle ersättas av två sorters kommuner:
- en civil (borgerlig)
- en kyrklig.
Svenska kyrkans flagga.
Sven Thidevall betonar vilken avgörande förändring detta blev.
- Den lokala nivån var för första gången inte längre enbart kyrklig.
Ännu en stor förändring kom då riksdagen 1862 beslutade att inrätta ett allmänt kyrkomöte där "läroståndets och församlingarnas gemensamma tanke skulle komma till uttryck".
Oloph Bexell skriver i Sveriges kyrkohistoria del 7 att "de kyrkliga frågorna vid den tidpunkten uppfattades som 'icke-politiska vilket innebar att varje ombud skulle agera och rösta efter personlig övertygelse.'
Drygt 60 år senare är bilden en annan.
- Vad jag funnit är att det i kyrkomötet 1929 fanns aktiva högermän, men inga socialdemokrater, inga frisinnade bondeförbundare och inte heller några liberaler, säger förre biskopen Sven Thidevall.
Förklaringen till detta är enkel:
- Övriga partiers företrädare engagerade sig inte i valet till kyrkomötet.
Kyrkomötet lånar riksdagens lokaler, 1989.
1930 fattade riksdagen ett nytt beslut som fick avgörande betydelse för Svenska kyrkan; då antogs en lag som reglerade den kyrkliga kommunens organisation och styrelse.
Framför allt innebar det att kyrkofullmäktige infördes i de större församlingarna.
Jag är inte särskilt intresserad av organisationsstrukturer, men jag vet att det är viktigt. Så jag försöker förstå lite till... och fortsätter citera ur Dagen:
"Det som hände 1930 var att en kommunal valordning infördes i kyrkan, vilket medförde att det blev partierna som kom att sätta upp listor till valet.
Dessförinnan var partierna inte en del av kyrkopolitiken."
Jag tror att jag hänger med. Gör du?
St Petri kyrka, Malmö.
Biskoparna ville ha det på annat sätt. De skissade på ett reformprogram för kyrkan, där en av punkterna handlade om att få in folkkyrkorörelserna i den kyrkliga strukturen.
De skickade in denna gemensamma motion till kyrkomötet 1929.
Här har vi den springande punkten som jag sökt.
De kristna styresmännen sökte demokratin i folkrörelserna - inte inom partipolitiken! Det är ju detta många av oss efterlyser i vår tid!
Varför gick inte denna motion igenom?
Jag läser att kyrkomötet ställde sig bakom stora delar av biskoparnas motion.
"Men i slutändan spelade det ingen roll. Kyrkan var nämligen bakbunden av rådande lagstiftning som innebar att kyrkomötet inte kunde lämna egna förslag till regeringen".
Vad är detta?
Herrens väg blockerades.
Kyrkohistorikern Sven Thidevall svarar:
- Kyrkomötet kunde bara svara på sådant som kom från regeringen. Dock hade kyrkomötet vetorätt i frågor gällande kyrkolagstiftningen".
Ja, men då så. Eller?
Det är bara det att församlingarna var kyrkliga kommuner. Och då var det kommunallagstiftningen som gällde - inte kyrkolagstiftningen...! Alltså kunde de inte tillämpa sin vetorätt.
Det är 1930 det händer. Och den dåvarande ecklesiastikministern Claes Lindskog kom med det förslag som än idag ställer till det för oss - men alla var med på det:
Ministerns plan var inte kyrkans plan...
Ecklesiastikministern representerade högern i riksdagens andra kammare, något som är "jätteviktigt att komma ihåg" säger biskop emeritus Thidevall:
- I och med socialdemokratins långa maktinnehav i svensk politik så har de (S) fått bära skott för partipolitiseringen av kyrkan, vilket är fruktansvärt orättvist.
- Det var en högerregering som lade fram förslaget, och alla partier var med på det, utom kommunisterna.
Riksdagspolitikerna var medvetna om kyrkomötets negativa inställning. Samtidigt fanns det alltså en bred politisk enighet om att de föreslagna förändringarna skulle kunna innebära en risk att "kyrkliga angelägenheter i högre grad än tidigare skulle behandlas efter partipolitiska grunder".
Förslaget kom från - höger.
Fanns det verkligen inte några andra intressegrupper som kunde ha fyllt den plats som partierna började ta?
Tjugo år senare, under kyrkomötet 1948, uttalade sig Bo Giertz (senare biskop i Göteborg) att det i så fall skulle kunna vara EFS eller BV - Bibeltrogna Vänner, alltså kristna grupper inom kyrkan.
Tyvärr blev det inte så.
Vi kliver 50 år framåt i tiden. Nu blir det ännu värre. Prästplatser började försvinna.
1982 kom ett riksdagsbeslut att kyrkomötet utökades till 251 ledamöter, samtidigt som den fasta representationen av präster och biskopar togs bort.
Detta är mycket allvarligt.
Kyrkans högsta ledare får inte deltaga i kyrkans egen riksdag, där beslut fattas om dess lära och innehåll!!
Det är som att bagaren inte får vara med och bestämma bullreceptets innehåll, dirigenten får inte välja noter eller flygtrafiken sköts inte längre av piloter...
Konsekvensen blir att de politiska partierna på allvar fick makten på nationell nivå i kyrkan.
Kyrkomötet behöver sina präster och biskopar.
Så, där står vi nu.
Det hjälpte inte att staten skilde sig från kyrkan - de politiska partierna biter sig fast i alla fall.
Och jag avslutar som jag inledde:
- Det finns ingen annan kristen kyrka i världen som har ett så politiserat system för kyrkan som Sverige.
Då är det inte konstigt att kyrkans inre tro har så svårt att få plats. Sekulariseringen är cementerad i systemet.
Endast den kyrka som läser Bibeln är levande.
Endast den kyrka som är missionerande är på riktigt, och växer.
Låt oss göra det.
Kyrkomötet 1979, ÄB Olof Sundby i mitten.
Opolitiska hälsningar, med tack till reportern Johannes Ottestig för en mycket god överblick i denna krångliga historik, som till och med jag sakta börjar förstå...
Helene F Sturefelt, röstare.
P.S. Valdeltagandet i landet blev 19%, en svag uppgång.
I Blekinge är (S) störst liksom ett antal lokala icke-politiska grupperingar (tack och lov!).
Käre, älskade Jesus,
- hjälp oss. Amen.
Jesus, varken vänsterliberal eller sosse! Basta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar